BB, båt eller badkar

Badkarsbarn

Badkarsbarn

LE MARIN, MARTINIQE. Vi fick ett mejl från Sveriges Radio häromdagen, de undrade om vi inte ville vara i ett program som Stina Wollter håller i på söndagskvällarna. Hon skulle ha en gäst som fött sitt barn hemma i badkaret, med tända ljus och en sovande familj – utan sjukvårdspersonal närvarande. Jag hade först lite svårt att se kopplingen. Jag brukar visserligen lite slarvigt säga att Lovis och Otto är födda på båten, men det är inte sant. De är födda på BB, och flyttade ombord först när de var några dagar gamla. Och tur var nog det, för mina förlossningar var inte helt okomplicerade. Däremot har jag träffat en fransk kvinna som faktiskt fött två av sina fyra barn ombord på familjens segelbåt. Och det hade tydligen gått bra.

Men Stina ville inte prata om mina förlossningar, tack och lov. Hon ville istället höra hur vi ser på det här med tillit till sig själv och sin egen förmåga, med tanke på den resa vi gör. Och det är en rätt intressant fråga. För om det är något jag har lärt mig de senaste åren, så är det vilken enorm kraft jag har inom mig. När jag verkligen måste. När det inte finns någon återvändo, eller några alternativ. Och det är en rätt häftig känsla.

Lyssna på radioprogrammet här

(OBS: Vårt inslag kommer efter 1 timme och 10 minuter, i versionen utan musik.)

Smoke & Soak at Webster’s Wonderland

Detta bildspel kräver JavaScript.

GREAT BARRIER ISLAND, NYA ZEELAND: Helt plötsligt står det bara där, lite gömt bakom buskarna. Ett badkar, med två kranar. En för varmvatten och en för kallvatten. Jag vrider på den röda kranen, och det kommer varmvatten. Helt otroligt, det kommer verkligen varmvatten. Det är som en dröm. Nästan för bra för att vara sant.

Vi har ankrat i en bukt som heter Smokehouse Bay. Namnet har den fått efter den lilla fiskrök som markägaren Eric Webster redan 1948 byggde här ute på Great Barrier Island. Men han byggde också något annat. Ett litet badhus, för smutsigt båtfolk som oss. Vad hans incitament för detta var, vet jag ingenting om. Men här finns det än idag.

En liten stuga med ett badkar i, och ytterligare ett i det fria. En vattencistern, en vedbod och en kamin att elda i för att värma upp vattnet. Eric installerade också några rejäla tvättkar, och ett par tvättvindor om någon skulle behöva tvätta kläder. Och så slog han ner en rad rejäla pålar i vattenbrynet där man kunde förtöja båten i högvatten. Så att även båtens köl skulle kunna få sig en ordentlig skrubbning vid lågvatten.

Ett torrdass, en bokbytarhylla, en grill och några bänkar och gungor på det. Sedan var det klart. Webster’s Wonderland. Mitt ute i ingenstans, omgivet av vildmark. Eric Webster finns inte i livet idag. Men hans familj äger fortfarande marken och låter båtfolk komma och gå som de vill. Det finns en liten bössa på platsen för den som vill bidra med en slant. Och lokala båtklubbar hjälper tydligen till när det behövs.

Vi bestämmer oss för att stanna, och har stället för oss själva hela dagen. Men antagligen har någon annan varit här strax före oss; det finns fortfarande tillräckligt med varmvatten för att fylla båda badkaren.  Så medan den svårspottade Kaka-papegojan chattrar i träden ovanför oss får hela familjen en välbehövlig tvagning. Vårt första varma badkarsbad sedan Santo Antaõ på Kap Verde, två oceaner bort.