Det exotiska landet i norr

Ingen brist på varmvatten här inte.

Ingen brist på varmvatten här inte.

HEIMAEY, ISLAND. ”Det här känner jag igen från en bok jag har”, säger Lovis och ser sig om i omklädningsrummet. Skohyllan. Skåpen, och nycklarna med gummiband. Duscharna på rad. Ögonen glittrar; hon är full av förväntan. Vi har badat i varma källor, och duschat i vattenfall. Om och om igen. Men det var många år sedan vi var i ett badhus sist.

För islänningarna är bada ett sätt att umgås, det är folkligt. Varje samhälle med lite självaktning lär ha ett badhus. Så också den lilla ön Heimaey. Island är de varma källornas hemland, här finns ett överskott av varmvatten och geotermisk energi. Det var tydligt i duschen på marinan i Reykjavik; varmvattnet kom ut med betydligt högre tryck än kallvattnet.

Att gå till badhuset verkar vara det enklaste och billigaste sättet att få sig en dusch här på ön, det är därför vi går dit. Inträdet är bara 70 kronor för hela familjen. Men när vi kommer ut ur omklädningsrummet möts vi av sex olika pooler, varav fem utomhus. Alla med olika tempererat vatten, de flesta jättevarma. Några med jetstrålar och bubblor. Andra med fontäner, klätterväggar och rutschkanor.

Det är kallt i luften, så Ludvig och jag glider snabbt ner i en sån där 40-gradig relaxbassäng tillsammans med ett gäng islänningar. Och där blir vi sittandes, medan Lovis och Otto springer fram och tillbaka mellan vattenrutchkanorna. ”Det är första gången jag åker i en vattenrutschkana”, berättar Lovis förtjust. ”Jag med”, instämmer Otto. Kan det verkligen vara så? tänker jag. Men de har nog rätt.

Våra barn har upplevt en hel del, men missat så mycket annat. Sånt som är självklart för andra svenska barn. Jag ler för mig själv, när jag tänker på att för Lovis och Otto är hemkomsten bara ännu ett äventyr. Kanske det största av dem alla, att äntligen få uppleva det där exotiska landet i norr. Det som de alltid kallat hemma, men inte riktigt minns.

Smoke & Soak at Webster’s Wonderland

Detta bildspel kräver JavaScript.

GREAT BARRIER ISLAND, NYA ZEELAND: Helt plötsligt står det bara där, lite gömt bakom buskarna. Ett badkar, med två kranar. En för varmvatten och en för kallvatten. Jag vrider på den röda kranen, och det kommer varmvatten. Helt otroligt, det kommer verkligen varmvatten. Det är som en dröm. Nästan för bra för att vara sant.

Vi har ankrat i en bukt som heter Smokehouse Bay. Namnet har den fått efter den lilla fiskrök som markägaren Eric Webster redan 1948 byggde här ute på Great Barrier Island. Men han byggde också något annat. Ett litet badhus, för smutsigt båtfolk som oss. Vad hans incitament för detta var, vet jag ingenting om. Men här finns det än idag.

En liten stuga med ett badkar i, och ytterligare ett i det fria. En vattencistern, en vedbod och en kamin att elda i för att värma upp vattnet. Eric installerade också några rejäla tvättkar, och ett par tvättvindor om någon skulle behöva tvätta kläder. Och så slog han ner en rad rejäla pålar i vattenbrynet där man kunde förtöja båten i högvatten. Så att även båtens köl skulle kunna få sig en ordentlig skrubbning vid lågvatten.

Ett torrdass, en bokbytarhylla, en grill och några bänkar och gungor på det. Sedan var det klart. Webster’s Wonderland. Mitt ute i ingenstans, omgivet av vildmark. Eric Webster finns inte i livet idag. Men hans familj äger fortfarande marken och låter båtfolk komma och gå som de vill. Det finns en liten bössa på platsen för den som vill bidra med en slant. Och lokala båtklubbar hjälper tydligen till när det behövs.

Vi bestämmer oss för att stanna, och har stället för oss själva hela dagen. Men antagligen har någon annan varit här strax före oss; det finns fortfarande tillräckligt med varmvatten för att fylla båda badkaren.  Så medan den svårspottade Kaka-papegojan chattrar i träden ovanför oss får hela familjen en välbehövlig tvagning. Vårt första varma badkarsbad sedan Santo Antaõ på Kap Verde, två oceaner bort.