Ugglor i mossen

Jag vaknar med en känsla av att något är fel. Jag drar ut öronpropparna. Lyssnar, och försöker tolka båtens rörelser. Men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Ingen som rör sig på däck. Inga segel som slår, och vi gör fart genom vattnet. Det har blåst upp lite, kanske är det passadvinden som äntligen är här. Men inga tecken på att något skulle vara på tok.

Jag sätter mig upp och drar gardinen åt sidan, för att se om jag kan se Ludvig där ute. Det är en mörk natt. Utan måne. Jag ser inte mycket, men Ludvig verkar inte vara där. Men det är inget konstigt i sig. Han har haft något som påminner om ryggskott sedan vi lämnade Nya Zeeland och tar därför sina tupplurar i salongen, där han ligger bekvämare.

Jag lägger mig ner igen. Men kan inte släppa det. Något är fel. Jag stiger upp, kryper genom gången i motorrummet och ut i salongen, där jag ser Ludvig sova på soffan. Bra, då är han ok i alla fall. Jag slänger ett öga på GPSen vid navigationsbordet. Allt ser ut som det ska. Och inte ett ljud från barnens kojer. Jag tittar på klockan. Tjugo över två. De brukar sova som stockar vid den här tiden.

Jag öppnar luckan, och tittar ut i mörkret. Och i samma sekund som jag tittar upp mot riggen börjar autopiloten tjuta. Det har hänt förr, att autopiloten tappat sin signal. Det brukar räcka att starta om den. Så det gör jag. Men det hjälper inte den här gången. Texten ”No rudder response” blinkar åter ilsket på skärmen. Jag känner på ratten. Den går ovanligt lätt. För lätt.

Vi lyfte av rodret i Whangarei för att byta bussningar. Och sedan dess har båten varit lite väl tung på rodret. Vi hade hoppats att det skulle släppa efter några dagars användning. Men så har inte varit fallet. Vi behöver lyfta av rodret igen, och slipa lite till på de där bussningarna. Men det får vänta tills vi är i hamn, och har tillgång till dykutrustning. Och det är därför vi har använt autopiloten; vindrodret klarar inte av att styra i de lätta aktliga vindar som vi har haft de senaste dagarna.

Det slår i storseglet. Båten börjar tappa kursen. Ludvig, som har vaknat av autopilotens tjut och till skillnad från mig har kläder och flytväst på sig, tränger sig förbi mig och ut på däck. Han kopplar snabbt fast sig i livlinan och försvinner bak till rodret. Tar tag i rorkulten, och får båten på kurs igen. För att undvika gipp. Jag andas ut. Rorkulten svarade. Rodret sitter där det ska. Och vajerstyrningen har inte gått i baklås. Vi kan fortfarande styra båten.

Jag tackar gudarna för att vi faktiskt har en rorkult. Det är ganska ovanligt på båtar i vår storlek. Men vi har haft glädje av den många gånger nu. När rattstyrningen på ett eller annat sätt har slutat fungera. Samtidigt känner jag en stor besvikelse. Vi lät i Nelson tillverka nya trissor och vajrar till hela styrsystemet och har förstärkt infästningar av block och trissor. För att det här inte ska hända. Men bytte vi verkligen alla vajrar, eller bara de skadade? Jag minns inte.

Ludvig riggar vindrodret. Det verkar direkt på rorkulten, och borde kunna styra båten så länge den rådande vinden håller i sig. Hoppas det. Annars måste vi skruva ner inredningen och försöka åtgärda felet här och nu. Det kan ta hela natten. Men vi har extra trissor och vajer, så det ska nog ordna sig. Men vi väntar helst tills imorgon. Det är svårt nog att få ihop tillräckligt många sömntimmar som det är.

På tal om sömn. Jag borde verkligen försöka sova lite till. Jag vet att Ludvig väcker mig om det behövs. Väl tillbaka i akterhytten sticker jag i öronpropparna igen, innan jag lägger jag mig ner och funderar på vad det egentligen kan ha varit som fick mig att vakna från första början …

Långseglarlivets baksida

Monterar nya däckslådor.

”Vajern håller på att gå av här bak” hör jag Ludvig säga med matt röst. Han är i akterhytten och byter ut våra slitna gamla trissor till styrningen mot nya som vi låtit tillverka här i Nelson. ”Inte det också” suckar jag tyst för mig själv. Hela båten faller i bitar, och budgeten med den. Ja, så känns det just nu.

Att saker slits och går sönder är egentligen inte särskilt konstigt. Vi seglar mer på några månader än den vanlige fritidsseglaren gör på en hel livstid. Och inte har de senaste månaderna på roaring forties gjort situationen bättre. Vi försöker ligga steget före. Att prioritera rätt. Men allt går inte att förutse, åtminstone inte på ett för oss ekonomiskt försvarbart sätt.

Majoriteten av tiden befinner vi oss på så svårtillgängliga platser att vi måste klara oss med de reservdelar och den utrustning vi har ombord när något går sönder. Vilket ofta resulterar i provisoriska lösningar som funkar ett tag, i väntan på något bättre. Men när vi väl återvänder till civilisationen igen, ja då är inköps- och åtgärdslistorna desto tyngre. Som här i Nelson.

Att köpa/göra i Nelson:

Sätta nya glas i däcksluckorna (pågående)
– Lämna in autopilotens skärm på reparation till Simrad (måste ersättas)
– Lämna in autopilotens drivenhet på reparation till Raymarine (reservdelar saknas)
– Låta tillverka och montera nya däckslådor i aluminium (montering pågår)
– Beställa nytt försegel eller reparera det gamla (reparerat och förstärkt)
– Låta tillverka och montera nya trissor för styrningen, samt byta (fixat)
– Installera nytt gaslarm (fixat)
– Undersöka varför vindkraftverket wobblar, och låter konstigt. (påbörjat)
– Beställa och dra ny antennkabel till satellittelefonen (kabeldragning återstår)
– Byta tamp till bombromsarna (återstår)
– Reparera automatisk länspump (fixat)
– Genomgång av motorn, och tillverkning av nya packningar (fixat)
– Köpa nya livbojsljus (återstår)
– Köpa färg för att behandla rostfläckar och måla däck (fixat)
– Köpa nya skärm- och nätverkskablar till datorn (fixat)

Ja, det är lätt att romantisera kring långseglarlivet, men det finns alltså en baksida. Båtmeck tar upp en stor del av vår tid, även om det kanske inte speglas här på bloggen. Det finns så mycket roligare att skriva om. Men förra året blev det faktiskt en hel artikel i Praktiskt Båtägande om vår utrustning och de påfrestningarna den utsätts för, om någon skulle vilja läsa mer på temat.