Svenska hjältar!

raddning

Grannbåt i trubbel.

COFF’S HARBOUR, AUSTRALIEN. Mary af Rövarhamn ligger ankrad femtio meter från där första vågen bryter, och det är pålandsvind. Flera meter hög dyning rullar in, och så har det varit hela veckan. Långt ifrån idealt. Vi sover med både djuplarm och gps-larm, och motorn i startläge. Och så här på dagen känns det tryggt att kunna se båten från stranden.

Men vänta, det är något som inte stämmer. Låg verkligen grannbåten så nära piren innan? Jag betraktar båten en stund, den ligger verkligen illa där. Precis där det grundar upp och vågorna bryter, och bara ett par meter från pirens stora hotande stenblock. Båten måste ha draggat, frågan är om ankaret har satt sig igen. Jag betraktar den en stund. Jollen är borta, ägaren är inte ombord. Det rycker och sliter i ankarlinan. Det ser inte bra ut.

”Ludde, jag tror den där båten draggar” säger jag. Jag bedömer att den har fem meter kvar till piren, och frågan är hur djupt det är intill piren. Inte ovanligt att stora stenblock har trillat ner. Ludvig går bort en bit på stranden för att få en annan vinkel. Jo, visst sjutton draggar den. Shit, vi måste göra något. Kommer båten upp på piren blir den bara smulor med nästa våg. Tänk om det hade varit vår båt.

Jag och barnen stannar i land. Ludvig och Patrik väntar in en stor våg, sedan ger de sig ut med jollen. Men det kommer fler. Enda sättet att ta vågen är att köra vinkelrätt mot den, med full gas så man kommer upp och över den, för att sedan falla ner på andra sidan. För det mesta går det bra, det gjorde det den här gången också.

De sätter kurs mot vår båt. Jag försöker förstå hur de tänker. Men det är nog riktigt. Utan nyckel kan de inte starta grannens motor. Och att chansa på att de ska klara bogsera grannbåten med vår lilla är ett riskmoment. Jag antar att Ludvig tänker släppa ut på vår kätting för att komma närmare, och sedan köra över med en lång lina till den andra båten. Det borde funka. Men ska de hinna?

Min blick går mellan den draggande båten och vår båt. Vad gör de nu? Otroligt frustrerande att stå på stranden och inte kunna göra något. Jag ser en jättevåg rulla in, den för grannbåten ännu närmare piren. Inte långt kvar nu.

Ludvig verkar ha en annan plan än min. Jag ser hur han lyfter ner ett av våra reservankare i jollen, tillsammans med vår längsta lina. Aha, de tänker lägga ut ett andra ankare. Bra, borde funka. Jag ser hur de kastar i vårt ankare en bra bit ut, och gör fast linan i fören på grannbåten. Sakta drar de ut henne på tryggare vatten. Det funkar. Yes. Vilka hjältar!

Inga bullar utan ugn …

Inga bullar utan ugn ...

Vi har seglat drygt 15 000 sjömil sedan vi lämnade Sverige sommaren 2010. Det är mer än de flesta semesterseglare hinner med under en hel livstid. Vilket också innebär ett enormt slitage på båten och den utrustning vi har ombord.  Alla saker går sönder, förr eller senare. Oavsett hur bra kvalité man än väljer från början. Och många är de mardrömshistorier om seglare som legat stilla i månader i väntan på reservdelar.  Men ibland blir man positivt överraskad. 

Nyligen ersatte vi några utslitna teflonskruvar som håller glaset i vår ugnslucka på plats. De nya skruvarna var tillverkade i mässing, och beställda för ändamålet av svenska återförsäljaren Thermoprodukter.

Två dagar före Lucia exploderar ugnsluckans glas i tusen brännheta bitar som faller ner över mina bara ben. Jag klarar mig undan med några små skärsår, men bekymrar mig desto mer för hur det ska gå med lussebullarna. Och det utlovade pepparkaksbaket som barnen längtat efter ända sedan förra julen.

Vi antar att glasets gick sönder på grund av att de nya mässingsskruvarna inte tillåter att glaset expanderar när det värms upp. Ludvig skickar därför ett mejl till Thermoprodukter för att berätta vad som hänt, så ingen annan råkar ut för samma sak.

Enligt den lokale glasmästaren går det tillverka ett nytt glas, men det är både kostsamt och tidskrävande. Fyra veckor skulle det ta eftersom det kräver särskild behandling och måste specialbeställas. Jämmer och elände. Men vi är vana att improvisera, och Ludvig räddar julbaket genom att montera en provisorisk aluminiumplåt där glaset tidigare satt.

Dagen därpå får vi svar från Thermoprodukter. Det inleds ”Jag ber om ursäkt för allt” och avslutas med ”Ge mig en adress så fixar jag en ny ugnslucka till er. Fritt.” Wow, vi tror knappt våra ögon.  Vi erbjuds en helt ny lucka. Utan att vi bett om något överhuvudtaget, eller att någon av oss ens berört själva skuldfrågan.

Och redan nästa morgon, på självaste luciadagen, låter Thermoprodukter meddela att luckan är på väg – med bud till Sydney. Vi firar med nybakta lussebullar och hemlagad glögg! För visst är det fantastiskt. Tack vare Thermoprodukters fenomenala sätt att hantera situationen gillar vi dem betydligt mer nu än innan problemet överhuvudtaget uppstod. Heja heja!

Mer om vår utrustning ombord, och våra erfarenheter av kvalité, hållbarhet och service finns att läsa i årets augustinummer av Praktiskt Båtägande. (pdf)

Vem är du?

Det här är Patrik, kaptens barndomsvän och efterlängtad gast ombord på Mary af Rövarhamn. Vem är du?

Medan kulingen brallar i från fel håll, åskan dundrar över oss och regnet piskar på däck sitter vi här i Coffs Harbour på Australiens östkust och funderar över vilka ni som läser vår blogg är. Och det bästa sättet att ta reda på det är väl att fråga. Så det gör vi nu. Välj så många alternativ du vill.  Stort tack!

Coola Koala

Detta bildspel kräver JavaScript.

Australiens nationalsymbol verkar tycka att en grenklyka i ett eucalyptusträd är världens coolaste plats att leva på, för de går sällan ner därifrån. De sover 19 timmar om dygnet. Övriga timmar tuggar de på eucalyptusblad, upp till ett halvt kilo åt gången. Och så bajsar de. 300 kluttar om dagen, enligt en av djurskötarna på Lone Pine Koala Sanctuary. En siffra som gjorde stort intryck på våra smågastar.

Oavsett toavanor är koalan en ovanligt söt och fluffig liten varelse, som bara finns i Australien tack vare dess isolerade läge. Men här i landet finns konstigare djur än så. Några av dessa presenterar vi i vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen. Läs gärna det.

På snabbvisit i landet brunsås

IMG_4784

Nästan som hemma …

IKEA- bara själva ordet frammanar en känsla av det där odefinierbara som är ”svenskt.” En svenskhet som yttrar sig i blankpolerade furugolv, praktiska väldesignade möbler och ljusa lätta tyger – och mat. Efterlängtad svensk mat som lingonsylt, köttbullar, inlagd sill och salta fiskar.

Barnen var uppklädda i Sverige-tröjor och förväntningarna var högt satta när vi steg in genom portarna till IKEA i Loganholme, en dryg timmes bussfärd söder om Brisbane. Och belöningen lät inte vänta på sig.  Välkommen, stod det med stora bokstäver på väggen bredvid rulltrappan upp till andra våningen. På svenska.

Svenska flaggor vajade bland köttbullarna i restaurangen och lingondrickan var precis så där lagom söt som den ska vara, inte särskilt söt alls med andra ord. Och flera andra svensktalande lintottar hjälpte ivrigt till i Lovis och Ottos försök att riva halva barnavdelningen. Mycket lyckat. Möjligen fick svenskheten en liten törn när en käck australienska bjöd på iskall glögg uppblandad med lemonad!

IKEA har på sistone gått allt mer från att sälja svenska varumärken satsar istället på sitt eget varumärke. Något som upprört många utlandssvenskar, vilken jag kan förstå. Men väl hemma kunde vi konstatera att det minsann inte var något fel alls på kanelgifflarna trots att det står IKEA på dem nuförtiden.  Inget fel alls. Om bara sillen smakar hälften så gott så är vi nöjda, men det vet vi först på julafton!

Plötsligt i Burnett Heads

Bundaberg kan stoltsera med att vara den ort som flest fritidsbåtar väljer att först angöra när de kommer till Australien. Så också  vi. Väl där insåg vi att själva hamnen ligger nästan två mil utanför stan, i närheten av ett litet samhälle som heter Burnett Heads.  Och här är det livat må jag lova. Så här ser det ut när byborna själva listar Burnett Heads största lockelser i den lokala båtklubbens tidning:

  • Bibliotek och internet i Burnett Heads Community Hall varje dag mellan kl 9.00 och 15.00.
  • Damernas hantverksförening håller marknad var tredje söndag eftermiddag mellan kl 13.00 och 16.00. Fina priser, och eftermiddagskaffe.
  • Linedance och handarbete med damernas hantverksförening varje tisdag förmiddag kl 9:30.
  • ”Klubben för oss över 50” bowlar, spelar kort och dricker te varje onsdag kl 13.30.
  • Kaffe och samtal på United Church den fjärde torsdagen varje månad kl 9:30-11.00.
  • Gudtjänst varje söndag morgon kl 8.00 i United Church.
  • Gudtjänst den första och tredje söndagen varje månad i St.Johns Anglican Church kl 7.00.
  • Familjefiskedag i juni, datum anges ej.
  • Den gamla fyren håller öppet var fjärde söndag varje månad mellan kl 9.00 och 12.00, där kan du också läsa om dess historia på en skylt.

Ja, det är lätt att förstå varför så många väljer att segla just hit. Och det var verkligen svårt att slita sig. Men imorse bär det av söderut. Mot Fraser Island.

Mer information om Burnett Heads finns på www.burnettheads.asn.au.

I väntan på vår dom

Mary bakom lås och bom!

”De ska ju trots allt att marineras i alkohol”, säger killen från australienska Karantänsmyndigheten och bortser från våra färdigblandade glöggkryddor, trots att de innehåller både torkad frukt och nejlikor som båda står på listan för otillåtna varor att föra in i landet. Han råkar ha en pappa från Sverige, och är väl medveten om att det inte finns någon god glögg att köpa i Australien. Han är så förtjust över att äntligen få praktisera sin svenska att han i sin iver låter en fullt synlig mjölbagge gå förbi okommenterad, trots att Ludvig tio minuter tidigare nekat till all kännedom om insekter ombord.

Från Tullen kommer två personer. En kvinna som inleder med att berömma vår trevliga vaxduk (gröna blad med nyckelpigor på)! Och en man som föreslår att vi skickar våra reservdelar med två paket istället för ett, för att på så sätt lura systemet och inte överstiga värdet för den tillåtna skattegränsen när vi beställer reservdelar från Europa. Samma man som också undar om vår säkerhetsvajer är ett elstängsel – ingen dum idé det heller. Som minne får vi en liten välkomstkasse, med en vintermössa, en vattenflaska och några tjusiga stickers och magneter – alltsammans med Tullens logotyp och telefonnummer på!?

En och en halv timme tar alltsammans, förvånde angenäma 90 minuter. Sedan öppnas karantänsbryggans låsta grindar och vi får beträda australiensk mark. Ja, så mycket för den australienska administrationens skamfilade rykte. De myndighetspersoner vi träffade visade sig inte bara vara synnerligen mänskliga, utan också mycket kunniga och hjälpsamma. Precis som man vill att det ska vara. Nåja, lite tur hade vi nog också. Men ändå. Firar med våfflor, sylt och spraygrädde. Så mycket annat ätbart finns inte ombord; karantänskillen snodde med sig de sista färskvarorna. Men det var det värt.

Ett varmt minne från australienska tullen.

Sång för efterlängtad publik

”Delfiner!” ropar jag från sittbrunnen. Och snart är hela familjen samlad på däck. Det är stora flasknosdelfiner. Kanske resans största så här långt. Tre-fyra meter långa. Först bara ett par stycken, sedan kommer det flera. Kanske ett tjugotal.

Delfinerna simmar precis framför Mary, som om de ville tävla med oss. Men i realiteten är de betydligt snabbare än vår båt. Troligen gillar de bogsvallet som uppstår när Mary klyver havsytan. Eller så är det vår luciasång som gjort dem nyfikna. Ja, det är ju hög tid att börja öva inför luciatåget. Men vi trodde inte att någon lyssnade : )

Lovis och Otto står i fören, och tjuter av glädje när delfinerna leker en meter under dem. ”Jag såg blåshålet” ropar Lovis förtjust. Barnen pratar nästan oavbrutet, som de brukar göra när de blir uppspelta. Det är lika roligt varje gång delfiner kommer på besök. Ja, frågan är om man någonsin kan tröttna på deras sällskap.

Då och då bryter delfinerna ytan för att andas eller göra en frivolt. Det är mäktigt att se vilken kontroll de har över sina kroppar. Att de inte krockar. Men delfiner har en slags inbyggd radar, de sänder ut ett klickljud som de sedan får tillbaka som ett eko. Ljud färdas fyra gånger så snabbt i vatten än i luft.

Tiden står stilla, närmare en timme passerar. Men vips så är de borta. Jag står och funderar på vad som fått dem att försvinna så plötsligt, när jag ser två valar simma upp bredvid båten. ”Valar, riktiga valar!” Troligen Pilot Whales. Svarta och förhållandevis små. En fem-sex meter skulle jag tro. Men ändå, valar är något alldeles speciellt.

Vi har bara sett val vid två tidigare tillfällen under hela resan. Det har förvånat oss lite, när vi seglade hem Mary från Azorerna för snart tio år sedan såg vi val nästan varje dag. Undrar om de blivit färre eller om vi har varit på fel ställe.

Valarna stannar bara en kort stund, för att sedan ansluta vad som verkar vara en större grupp en bit bort. Vi kan se dem blåsa i fjärran. Kanske var de bara utsända spejare. Vi försöker locka tillbaka dem med Lusse Lelle. Både valar och delfiner lär ha bra hörsel, och vi fick en gång tips från en man som jobbar med valsafaris att valar lockas av höga ljud. Men det verkar inte hjälpa. Inte den här gången.

Mot Australien, med skräckblandad förtjusning

Kan knappt bärga oss : )

Då var det dags. Att sätta kurs mot Australien, närmare bestämt Bundaberg i södra Queensland – någonstans mitt emellan de giftiga ormarna och människoätande koalabjörna på kartan. Om en vecka borde vi vara framme.

Australien är hem för en stor andel av världens farligaste djur. Men räddast är vi nog ändå för de australienska myndigheterna, och deras ökända adminstation. Här finns strikta regler för allt, bland annat för vad man får ta in i landet. Inga frysta, torkade eller färska frukter eller grönsaker får tas in i landet. Inte heller kött och ägg. Inga bönor, frön eller linser. Inte heller fjädrar, eller vissa snäckor och koraller. För att inte tala om levande djur. Listan kan göras lång.

Myndigheterna kräver också att man anmäler sin ankomst senast 96 timmar innan man anländer till Australien, och i samband med detta ska detaljerade uppgifter om båten och dess besättning lämnas. Man ska också ange vilken hamn man ämnar angöra. Och höga böter väntar den som avviker från planen, eller på annat sätt inte följer reglerna.

Vi har en australiensk bekant som nyligen seglade hem sin nyinköta båt. En av hans döttrar beslutade sig för att att göra honom sällskap på seglatsen, men den ändrade besättningslistan nådde inte hela vägen fram till rätt myndiget i rätt tid. Istället för ett ”välkommen hem” mottogs han av en polis som läste hans rättigheter, och överlämnade en bot på 6000 dollar. Bara ett av många exempel.

Ja, som ni förstår. Vi kan knappt bärga oss : )

Läs mer om Australiens farligaste djur.

Vardagsdramatik

Linan slets av när jollen vältes av en stor våg.

”Neeeeej” skriker Ludvig från sittrunnen. ”Jollen!”Jag sticker upp huvudet i luckan och ser den försvinna bakom oss i den grova sjön.

Vi var på väg från ögruppen Ile des Pins in mot Grand Terre, huvudön på Nya Kaledonien. Bara en dagsetapp norrut, men på öppet vatten med överraskande hög och stökig sjö. Jollen hade vi på släp bakom båten, istället för på däck som vi brukar ha när vi seglar på öppet hav. Men om ett par timmar skulle vi vara inne på skyddat vatten igen. Det skulle nog gå bra. Jag förbannar vår nonchalans. En stor våg vände jollen upp-och-ner, och linan slets av med det ökade motståndet.

Jag förlorar jollen ur sikte. ”Shit” tänker jag. ”Nu har den sjunkit.” Men så påminner jag mig själv om att den är osänkbar. Snart dyker den upp igen bakom en vågtopp. Jag andas ut, och startar motorn. Ludvig rullar in seglet och jag tar rodret för att lägga om kursen. I samma stund som jag släpper jollen med blicken för att koppla ur autopiloten, tappar jag den ur sikte igen.

Ludvig ser hur jag panikartat söker av det upprörda havet. Ingenstans ser jag jollen. ”Gå tillbaka i samma spår” ropar han. Visst fanken tänker jag, vi borde tryckt på MOB-knappen. MOB står för man-över-bord och är en snabbfunktion för att markera en position när någon, eller något, fallit överbord. Så man vet var man ska börja leta. Nåja, att gå tillbaka i samma spår borde också funka. Jag slänger ett öga på navigationsskärmen. Och väl på rätt kurs dyker jollen upp framför mig.

Utan segel kastas båten än hit än dit i den grova sjön. Båda barnen tittar upp genom luckan. ”Vad är det som händer här ute?”undrar Lovis. De vill komma ut men jag vågar inte släppa jollen med blicken för att hjälpa dem med flytvästarna. De får stanna inne. Vi börjar närma oss, och Ludvig är upptagen med att förbereda räddningsmanövern.

Lyckligtvis gick linan av på mitten så vi har tillräckligt lång lina kvar för att fånga upp jollen. Nu måste vi bara få ombord den också. Som ett under sitter årorna kvar. De har visserligen lossnat men snott in sig i de linor som vi brukar hissa jollen i. Ludvig får precis tag på årorna innan de faller i vattnet när vi hissar upp den nästan femtio kilo tunga pjäsen. Jollen svänger med en enorm kraft över fördäck, och jag vågar knappt titta när Ludvig kämpar med att få ner den på däck utan att klämma sig eller knockas överbord.

När jollen väl ligger på sin plats på fördäck tittar Ludvig och jag på varandra, ler och skakar på huvudet. Så dramatiskt det blev. Nåja, vi fick åtminstone en påminnelse om hur svårt det kan vara att hitta en människa som fallit överbord, och hur viktigt det är med livsele. Men nästa gång vi ska ut på havet tar vi upp jollen, om det så bara är för några timmar.