Le Volcan

S/Y Mary 7 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Solen skiner här uppe, ovan molnen. Den värmer skönt, men det ligger fortfarande frost i skuggan av de största stenbumlingarna. Ibland sveper enstaka moln in över oss, och förvandlar omgivningen till spöklik fuktig dimma. Då känns det som temperaturen sjunker med tjugo grader.Vi ökar tempot, för att hålla värmen. Men det kostar på, luften här uppe är så mycket tunnare än vi är vana vid.

Vi är på väg upp mot Piton de la Fournaise, eller bara Le Volcan, som reunäserna själva kallar den.  Den 2631 meter höga vulkanen, en av världens mest aktiva. Man kan tydligt se lavaflödena från de senaste årens utbrott, hur de skiftar i olika färger och former. Den svarta lavan är nyast, dess yta är tunn och porös, som skare. Den knastrar under fötterna, som vi gick på kol. Och det gör vi ju också, på sätt och vis. Den äldre lite rödaktiga lavan är stabil som urberget i jämförelse.

Det har gått tre år sedan Le Volcans senaste stora utbrott, det pågick i tio dagar. Tittar man på statistiken borde det snart vara dags igen. Men idag är det lugnt, lite rök sipprar ut från kraterns botten. Det är allt. Inte särskilt imponerande skådespel i jämförelse den eldsprutande Yasur på Vanuatu. Närmast tråkigt. Men omgivningarna är värda varje steg. Sex timmars vandring, på hög höjd.

Réunion fortsätter fascinera oss. Jag är övertygad om, att här skulle man kunna finna en ny stig, uppleva något så vackert att man inte trodde det var möjligt – varje dag, i resten av sitt liv. Men det kommer inte att ske. Vågorna i hamninloppet har lagt sig, och det är dags att fortsätta vår resa över haven. Vi kan höra Madagaskars lemurer kalla.

Fler bilder från Le Volcan finns i vårt bildgalleri på Flickr.

 

Fångar vid drömmarnas kaj

S/Y Mary 3 kommentarer

Inloppet till hamnen här i St Pierre ligger granne med en av Réunions populäraste surfvågor. Jag hade läst någonstans att så länge vågsurfarna är ute anses inloppet säkert. Och det var med den lite ovanliga måttstocken i åtanke som vi förra söndagen under de mest gastkramande förhållanden lät vågorna föra Mary af Rövarhamn i hamn, med en knapp meter under kölen och mindre än femtio meter från närmsta surfare. När jag fick höra att vågorna den dagen ansågs ovanligt snälla, var det inte utan att jag undrade hur sjutton vi skulle komma ut igen. Det undrar jag fortfarande. Men nu förstår jag i alla fall varför alla i hamnen bara bor på sin båtar, istället för att segla dem.

Vi vandrar i nya skor

S/Y Mary 7 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi gillar att vandra. Eller rättare sagt, vi tycker om att vara ute och gå i naturen. Och våra promenader tenderar att ta oss till allt högre höjder, längre och längre bort. Réunion lär erbjuda några av världens bästa vandringsleder, så vi tänkte oss en lite längre tur med övernattning den här gången. Men eftersom vi saknar alla de rätta prylarna – ryggsäck, tält, spritkök, liggunderlag, sovsäckar och allt det där – bokade vi in oss på vandrarhem. Och lika bra var nog det, för det är vinter här på Réunion. Dagarna är korta och nätterna uppe i bergen så kalla att det ryker ur munnen.

Men så hade vi det där dilemmat med skorna, vad sjutton skulle vi sätta på fötterna? Alla vi frågade var överrens, terrängen skulle kräva bra skor. Längst ner i skofacket hittade jag mina bortglömda löparskor, de fick duga. Men för Ludvig och barnen fanns inget annat än foppatofflor och gummistövlar att välja på – ingendera särskilt lämpliga för ändamålet. Det var vår bestigning av Le Pouce på Mauritius ett färskt bevis på. Men att ge sig ut i helt nya skor skulle onekligen vara att utmana ödet det också.

Tanken att få in Lovis och Ottos vildvuxna fötter i ett par riktiga skor kändes nästintill omöjlig. Det är allmänt känt bland långseglarfamiljer att just detta är ett av de svåraste stegen i återanpassningen till livet därhemma. Men förr eller senare måste det ju ske, även om en mjukstart hade varit att föredra. Sagt och gjort. Ludvig och barnen knallade iväg till sportaffären och köpte sig varsitt par kängor. De blankslitna tofflorna knöt vi på ryggsäcken, som ombyte – utifall att. Och så gav vi oss av.

Vi fick ett par riktigt fina dagar uppe i bergen, i det område som kallas Mafate och bara kan nås per fot. Solen strålade, och landskapet var sagolikt – tamarindskogen på 1800 meters höjd var magisk, något av det vackraste jag upplevt. Sista dagen vandrade vi mer än sju timmar, nästan uteslutande uppåt. Våra klena seglarben kändes som spagetti efteråt. Stackars Ludvig tog ut sig så hårt att han varit sängliggande halva dagen idag. Våra fötter däremot, de klarade sig fint. Inte en endaste blåsa, inte det minsta lilla skav. Foppatofflorna blev hängandes bak på ryggsäcken hela vägen. Fantastiskt.

Min dansande frisör

S/Y Mary 10 kommentarer
Min dansande frisör

Monsieur Scissorhands till vänster i bilden.

Salongen är liten och enkel, skyltarna handmålade och färgglada. Stället ser egentligen inte mycket ut för världen. Men det är något som får mig att gå över gatan, öppna dörren och gå in. Plötsligt sitter jag där, i fristörstolen. Och bakom mig står en storvuxen man i äldre medelåldern, med vänligt leende och rufsigt grått hår. Vi har kommit till det där ögonblicket när jag ska tala om varför jag är där, hur jag vill bli klippt. Men han talar bara franska. Och det gör inte jag.

Jag kommer att tänka på bilden. Den jag hittat på nätet, fotot på den söta tjejen med snygga frisyren som jag la ut här på bloggen förra veckan. Jag lånar hans mobiltelefon, och letar fram bilden. Så vill jag se ut, säger jag och pekar. ”Ah, un bob. Pas de probleme,” utbrister frisören och ler stort. Sedan sätter han igång. Nej, först byter han musik. Sätter på Introt från Pulp Fiction. Sen går det fort.

Saxen flyger genom mitt hår, rörelserna är stora och yviga. Hårtestarna flyger, flera meter bort. Jag stirrar förskräckt in i spegeln. Den anspråkslösa mannen bakom mig har förvandlats till en fransk version av Edwards Scissorhands, en dansande sådan. Han klipper med hela kroppen – i takt med musiken. I två  minuter, så länge musikstycket varar. Sedan stannar han upp, lika plötsligt som han började. Utbrister ett ”Voila!” och slår ut med armarna för att presenterar sitt verk.

Jag tittar chockad på mannen i spegeln, sedan på mig själv – drar försiktigt i testarna han lämnat här och var. Försöker förstå vad som just hänt. Jag tror knappt mina ögon. Håret är spretigt och rufsigt. Lite kortare än på bilden. Men precis som jag vill ha det. ”C’est bon?” frågar han och tittar forskande på mig. Mitt chockade uttryck övergår i ett brett leende.

Nyförälskade

S/Y Mary 9 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi såg redan på avstånd att vi skulle tycka om Reunion, det kändes i hela kroppen. Och efter gårdagens rekogniseringstur är förälskelsen total. Ja, frågan är om vi någonsin kan få nog av den här ön. Vi kanske måste flytta hit. Reunions dramatiska och varierande landskap får hormonerna att rusa runt i kroppen. Hjärtat fladdrar i bröstet. Vi känner oss alldeles rusiga av lycka. Levande och varma, trots att det egentligen är ganska kyligt. Har lite svårt att sätta ord öns storslagenhet just nu. Lägger upp några bilder så länge, så kanske orden kommer en annan dag.

Frihet till varje pris

S/Y Mary 10 kommentarer
Le Morne seglade in på UNESCOs världsarvslista 2008. Som en viktig symbol för slavarnas frihetskamp.

Le Morne är Indiska Oceanens viktigaste symbol för slavarnas frihetskamp.

Premila sträcker ut handen och pekar på ett stort bränt berg rakt framför oss. ”Le Morne” säger hon med allvar i rösten. Men jag tycker mig också ana en viss stolthet. Le Morne är en symbol för slavarnas frihetskamp, och precis som de många andra mauritier kom Premilas förfäder hit som slavar för att arbeta på sockerfälten.

Den nästan 600 meter höga klippan reser sig över havet likt en lavasten. Svart och kal. Utan en enda växt på dess vertikala väggar. Längst där uppe, där bodde de förrymda. De desperata, de som inte skydde några som helst medel för att döda. De uttryckslösa, en korsning mellan människa och djur. De överlevande, de slavar som flytt helvetet på jorden. De som flytt livet under den vite mannens piska.

Ingen slavjägare tog sig uppför Le Morne. Terrängen var oframkomlig. Klippväggarna alltför branta, dess invånare alltför farliga. Ingen vågade sig upp, ingen vågade sig ner. Förrän den dagen, den 1 februari 1835, då en grupp poliser tog sig an den farliga expeditionen uppför berget. För att meddela att slaveriet hade upphört, att de nu var fria män. Men de förrymda slavarna missförstod intentionen, och hoppade. Mot en säker död.

Premila frågar om vi vill stanna, gå ur bilen. Det vill vi gärna. Vi står där och tittar upp mot berget en stund, berättar dess historia för barnen. Sedan återvänder vi till bilen och åker därifrån – under tystnad.

Sliter mitt hår

S/Y Mary 29 kommentarer

Jag är inte särskilt fåfäng. Använder sällan smink eller smycken. Och lägger inga pengar på kläder. Men om någon frågar mig vad jag saknar mest med Sverige lyder svaret: Min frisör. 

Jag vill att min frisyr ska uttrycka min personlighet, min identitet. Och det är jag beredd att betala extra för. Inte så att jag stylar, färgar eller fönar. Nej tvärtom. Jag är av åsikten att en bra frisyr inte ska behöva fixas, den ska bara falla på plats när man stiger upp på morgonen. Och det gör den, om rätt person håller i saxen.

Jag hade gått till samma frisör i tio år när vi lämnade Sverige. Och för att ni ska förstå hur viktig hon är för mig kan jag berätta att hon heter Mary. Ja, ni hör själva. Jag har döpt min båt efter min frisör. Ludvig är kanske av en annan åsikt, han menar att namnet skulle inspirerats från hans farmor med samma namn. Men nejdå, båten är döpt efter frisören. Och hur jag skulle klara mig utan henne ute i världen övergick mitt förstånd den dagen vi gav oss av.

Min oro har visat sig vara väl befogad. Vind, salt och sol sätter sina spår, och efter tio månader kunde jag inte dra ut på det längre. Jag spanade in den finaste salongen i Colombia, och på skaplig spanska berättade jag allt om min själv och min livsstil för den något förvånade frisör som fått den äran. Hon såg ut som hon lyssnade noga, sedan lyfte hon saxen och klippte med ett snabbt snitt av det hår jag sparat ihop till under fem år. Och det kan jag lova, var inte på något sätt i linje med mina instruktioner.

”Varför ser du så ledsen ut mamma?” frågade Lovis som satt i stolen bredvid. Jag svarade inte, utan stirrade mållös på kvinnan i spegeln framför mig.  Själva klippande tog mindre än fem minuter. De återstående femtio minutrarna använde hon till att föna min nya frisyr. Bakåt, uppåt. Sådär som alla colombianska skönhetsdrottningar bär sitt hår. Rikligt med hårspray fick kompensera för det faktum att jag inte har lika tjockt glansigt svart hår som de colombianska systrarna.

Jag minns att jag tog Lovis i handen efteråt, sprang gråtandes hela vägen till toaletten på andra sidan gallerian, där jag stoppade huvudet under kranen. Sedan drog jag av min dotters hårband och  samlade ihop det lilla hår jag hade kvar i två tofsar, som jag inte tog av mig förrän vi kom fram till Tahiti ett halvår senare. Det är mer än två år sedan, och jag har inte hämtat mig än. Inte håret heller för den delen.

Min nya frisyr

Min nya frisyr?

Inget av de följande frisörbesöken har varit i närheten så traumatiska som det första. Nu när jag redan är nedbruten, vingklippt, och identitetslös. Jag har accepterat mitt öde, dömd till ett liv med tofs för att dölja ännu ett misslyckande. Ett besök hos frisören är inget annat än en källa till ångest och sorg. Ett nödvändigt ont, som jag drar ut på in i det sista.

Nu är det dags igen, och den här gången tänkte jag pröva en ny strategi. Nåja, nygammal är kanske mer rätt uttryckt. När jag var tio år tog jag med mig en bild på Carola till frisören. Jag ville se ut som henne i håret. Det fungerade inte något vidare då, och jag har inga större förhoppningar den här gången heller. Men i brist på bättre idéer provar jag igen.

I morgon gäller det alltså, kl 14.00 lokal tid. Fast denna gången tänkte jag att jag skulle vandra ut ur salongen och se ut som tjejen på bilden här bredvid, istället för Carola. Hoppas det funkar. Håll tummarna.

Klicka här för att se läsa hur det gick

Början på en fin vänskap

S/Y Mary 3 kommentarer
Lunch i Mary's kajuta

Lunch i Mary’s kajuta

Premila och Vijesh sitter på kajen och betraktar den ljushyade lilla familjen när de äter sin lunch på däcket av en av de segelbåtar som ligger i hamnen. I aktern svajar en blå och gul flagga, som de inte känner igen. Båten har nog färdats långt, men ser liten ut jämfört med de flesta andra båtar i hamnen. ”Tror du verkligen att de bor på båten?” frågar han. ”Nej, nej, det kan de väl aldrig göra”, svarar hon och skrattar åt sin man. En sån otänkbar tanke.

Vi ser dem inte, för tusentals flanerare passerar båten varje dag. Många sätter sig ner och tittar ut över hamnen en stund, andra nickar vänligt eller utbyter en artighetsfras eller två. Några ställer sig bara och glor en stund, innan de fortsätter kajen fram. Vi är som apor på zoo, vana vid att sticka ut men lever våra liv helt oberoende av vår betraktare.

Premila och Vijesh har länge pratat om att det vore roligt att ta kontakt med några av de utlänningar som besöker deras ö. Att lära känna någon från en annan kultur, en annan värld. Men de har aldrig riktigt fått till det. Kanske är det här tillfället de väntat på. Ja, det är värt ett försök.  När vi avslutat vår lunch, och barnen och jag försvunnit iväg på ett ärende ser de sin chans. De påkallar Ludvigs uppmärksamhet, ställer alla sina frågor och berättar om sig själva.

Han är militär, hon är sjuksköterska. De är hinduer precis som majoriteten av Mauritius befolkning, är födda och uppvuxna på ön och har tre barn som är fyra, sex och tio år gamla. Barnen går i skolan på vardagarna, men Premila och Vijesh har semester och skulle gärna vilja använda sin lediga tid till att visa runt de långväga främlingarna på ön. Telefonnummer utbyts och Ludvig lovar att ringa när han har pratat med mig.

”Det skulle kännas konstigt”, säger Ludvig när jag kommer hem. ”Varför skulle de köra runt med oss?” Jag håller med. Det är klart att vi vill se oss om på ön. Men det är bättre att vi hyr en bil och kör runt på ön på egen hand. Rår oss själva. Svenskar som vi är, vill inte gärna tränga oss på. Vi är överens, om att inte ringa. Men det behövs inte heller, för snart plingar det till i mobilen. Vi har fått ett meddelande, det är från Vijesh.

“We pick you up at 9.30 for a tour in the northern part of the island. Be ready!” Och så fick det bli. Sedan dess har vi träffats många gånger. Vi har bestigit ett av Mauritius högsta berg tillsammans, de har visat oss öns bästa stränder och bjudit på mängder av god mat. Idag var det vår tur att bjuda tillbaka, och den blöta jolleturen ut till båten gjorde nog lika mycket intryck som smörgåstårtan. Något så märkligt som lax och kaviar hade då de då aldrig smakat förut, och sexåringen hade svårt att dölja sina grimaser. Men det var inte värre än att barnen gärna ville komma tillbaka igen.

Vi trivs tillsammans med Premila och Vijesh. Vi har mycket att prata om, så mycket vi vill göra tillsammans. En utflykt till den södra halvan på ön, kanske en sväng med båten. Och så hoppas jag att Premila ska lära oss att göra roti. Men våra dagar är räknade. För som vanligt måste vi snart bryta upp. Segla vidare. Just som en ny vänskap håller på att ta form.

Så firar vi årets kortaste dag

S/Y Mary 5 kommentarer
Glad Midvinter allesammans!

Glad midvinter allesammans!

”I Sverige kan alla prata svenska och det finns fler lakritspipor än man kan äta. Men inga kokospalmer och bara en sorts bananer. På vintern är det mörkt nästan hela dagen, sjöarna fryser till is som är så stark att man kan köra bil på den och ibland är det så kallt att det ryker ur munnen”. Barnens ögon blir allt större. ”Berätta mera, berätta mera”, ropar båda i kör. Lovis och Otto vill veta allt om det konstiga landet i norr. Det som de kallar sitt hemland, men har så svårt att minnas.

Vi brukar visa bilder på platser och människor som står oss nära, för att hjälpa minnet på traven. Och så försöker vi hålla de svenska traditionerna vid liv, för att barnen uppskattar varje anledning till fest. Att få tag på den rätta maten är inte alltid det lättaste, och den rätta stämningen har ibland svårt att infinna sig. Julen gör sig helt enkelt inte lika bra i 35-gradig värme. Inte heller midsommarfirandet kommer riktigt till sin rätt på årets kortaste dag. Men vi gör vårt bästa.

Imorgon bitti tar vi jollen in till land, för att plocka blommar till barnens kransar. Här finns gott om hotell med fina trädgårdar, så det blir inga problem. Små grodorna tar vi runt stormasten. Och till lunch blir det sill som sig bör – bäst före-datumet har passerat sedan länge, men vi hoppas på tur. Annars finns det gravad svärdfisk i reserv. Nypotatisarna kunde varit färskare, men storleken är rätt. Snittlök duger som gräslök, och crème fraiche får agera gräddfil. Och till sist, det viktigaste av allt. Riktiga jordgubbar med mjölk och socker.

Det kommer att bli hur bra som helst, för barnen vet inte hur det egentligen ska vara. Så det kan aldrig bli fel. Men för våra utländska läsare som undrar hur den svenska midsommaren egentligen ska firas, rekommenderar vi en titt på videon nedan.

Glad midvinter allesammans!

Blåst på utsikten

S/Y Mary 5 kommentarer
Le Pouce, utan moln.

Le Pouce, utan moln.

”Ingenting i hela världen kan stoppa mig från att klättra upp för det här berget”, säger Lovis målmedvetet medan hon långsamt tuggar sig uppför. Drar sig upp i buskar och rötter. Ömsom kravlande, ömsom klättrande. Det är stenigt, lerigt och brant. Och så regnar det – bara lite lätt till en början, men allt mer desto längre upp vi kommer. Fotografen inom mig svär högt. Utsikten måste vara fantastisk här uppe, på över 800 meters höjd. Men idag vandrar vi i dimma. Molnen omsluter oss, och vi ser bara några meter framför oss.

Vi befinner oss på Le Pouce, bergstoppen som majestätiskt tronar sig upp bakom huvudstaden Port Louis. Trots det dåliga vädret är det härligt att få lite välbehövlig motion, och under normala omständigheter tror jag inte att vandringen hade varit särskilt svår. Men regnet förvandlar den vältrampade stigen till en slirig rutschkana, och för första gången någonsin erkänner vi att våra högt hyllade foppatofflor faktiskt har sina begränsningar.

Den sista halvtimman finns det inte längre något skydd att få för vinden. Det blåser så kraftigt att vi knappt kan stå upp, och regnet piskar oss i ansiktet. Våra leriga kläder hänger som trasor, och vi skakar av kyla. Våra lokala vänner som visar vägen undrar om vi inte vill vända. Men vi behöver ingen tid för att rådgöra. Det är klart vi ska fortsätta, nu när vi är så nära. För det är sådana vi är.

Vi når toppen till sist, ser som väntat inte ett jota men kryper ihop bakom en sten och belönar oss själva med några kakor och lite choklad. Innan vi vänder nedåt igen. Vi är så blöta och kalla allihop, att vi måste hålla kroppen igång. På väg ner möter vi ett gäng ungdomar, som just vänt. Och Lovis får ny energi. Stolt över att hon faktiskt klarat bravaden, att hon uthärdat och tagit sig upp, precis som hon tagit sig för. ”Men nästa gång jag går upp för ett berg ska jag ta med mig fleece och regnjacka” muttrar hon med blåfrusna läppar.

Väl nere skiner solen igen, och vi ser hur molntäcket börjar lätta på berget. Och av den starka vinden återstår bara en lätt fläkt som får det att rassla trivsamt från sockerrörsfälten. Dålig tajming kan man tycka, men så är det på höga höjder. Vädret kan förändras snabbt, och det borde vi vetat. Kanske var detta den påminnelse vi behövde. Inför vår planerade vandring på Reunion, där bergen är över 3000 meter höga. Men där och då har vi bara ett i åtanke. Den varma duschen som väntar när vi kommer tillbaka till hamnen.