Dottern är på klassresa, sonen på bio med en kompis. Och solen skiner. Vad gör man väl då?

Ludvig och jag har aldrig övat på det här med att vara barnfria särskilt mycket. Vi har aldrig bott nära några mor- eller farföräldrar, och har därför alltid tillbringat all ledig tid tillsammans. Och vet ni vad, det har aldrig varit något problem. I princip allt det vi ändå vill göra – att vara ute i naturen, segla, vandra, åka skidor, basta, bada och fika – det går utmärkt att göra med barn.

Men men, allt har sin tid. Lovis har hunnit fylla 13, Otto är 11. Och det händer allt oftare att de faktiskt vill göra saker utan oss. Det handlar nog inte så mycket om att de inte vill vara med oss. Men de vill förstås göra andra saker också. Det är väl en del i frigörelsen antar jag, att växa upp och bli självständig, hur ont det än må göra i mammas hjärta. Men det är väl bara att vänja sig antar jag.

Kanske borde vi passat på att göra något vi inte gör annars, den där barnfria lördagseftermiddagen, men vad är väl härligare en solig vårdag än att ge sig ut i skärgården. Så fick det bli. Vi bestämde oss för att tiden var inne för att äntligen besöka den gamla lotsutkiken på Hättan några sjömil österut från Marstrand.

Vi knöt fast Mary vid SXKs boj vid Hättan och laddade ryggsäcken med fika. Det gick imponerande snabbt att komma i jollen när man inte hade några barn att vänta på. Och väl uppe på ön var friden slående. Inget tjafs, inget bråk. Ingen som balanserade farligt nära branten. Bara lugn och ro. Och fågelsång i massor.

Vi njöt verkligen till fullo. Av våren, platsen, varandra och stillheten. Det finns ingen jag trivs så bra med i hela världen, som med Ludvig. Ändå så sa vi nästan i mun på varandra när vi gick ner igen, att hit måste vi ju segla igen – med barnen! Vi såg på varandra, och skrattade.

Visst är det lustigt? Att hur lugnt och skönt det än må vara så känns det som om ingen plats eller upplevelse är komplett förrän man också fått uppleva den genom sina barn. Det saknas liksom en dimension, utan barnen. Men jag antar att man vänjer sig.

Är det någon som känner igen sig, eller är det bara vi?