North Haven, Fair Isle

NORDSJÖN. Fair Isle. Säg det högt för dig själv. Lyssna på namnet, smaka på det. Hur låter det, hur föreställer du dig en ö med ett sådant namn? Själv tycker jag att det låter förtrollat, som en plats hämtad direkt ur sagorna. Jag har alltid velat dit, ända sedan den dagen jag hittade den lilla ön på kartan. Ensam och vindpinad, på den blåsiga Nordatlanten. Mitt emellan Orkney och Shetland. Med en hamn så utsatt att den bara kan angöras i lugnt väder.

Vi försökte segla till Fair Isle redan för tio år sedan, på väg till Shetlandsöarna. Men väder och vind gjorde det omöjligt att angöra ön. Fem år senare försökte vi igen, på väg hem från Orkney. Men inte heller då var turen på vår sida. Så när vi bestämde oss för att ta den nordliga vägen hem från Karibien, då var det också självklart att försöka göra ett stopp på Fair Isle.

Men tankarna på Fair Isle har varit som bortblåsta de senaste veckorna. Den eviga ostanvinden har stramat åt vårt tidsschema å det grövsta, och när nordan väl kom så drog den med sig så höga vågor att en angöring på Fair Isle skulle bli omöjlig av den anledningen. Det uteslöts utan diskussion, kom aldrig ens upp på agendan. Nu skulle vi hem, innan vinden vände igen. Men så händer något, när vi närmar oss Shetlands västkust. Det slutar blåsa.

Jag laddar ner en ny vind- och vågprognos. Och minsann, där var luckan. Ett knappt dygn med lätta vindar, närmast bleke. Innan nordan skulle slå till med full kraft igen. Fair Isle ligger tolv timmar bort, kanske tillräckligt för att sjön ska lägga sig. Kanske tillräckligt för att göra ett kort stopp. Försiktigt presenterar jag idén för Ludvig, rädd för att han inte är beredd att riskera den lilla tidsmarginal vi har för att hinna korsa Nordsjön innan vinden vrider emot.

Men Ludvig är positiv. Vi har kraftiga vindar att vänta, det kommer bli en snabb passage. Och skulle det börja blåsa innan vi når Fair Isle, då är det ju inte värre än att vi seglar vidare. Tidigt nästa morgon lägger vi till i den lilla hamnen. Ludvig som varit uppe hela natten lägger sig för att få ett par timmar sömn. Jag tar en första rekognoseringstur på ön. När jag når fyren längst i norr märker jag att vinden ökat igen. Det går gäss där ute. Jag går tillbaka i rask takt, gör frukost och väcker familjen.

Vågorna har börjat bygga upp i hamninloppet; Ludvig vill avsegla på en gång. Jag är den enda som varit i land, men säger inte emot. Han har rätt, vi kan inte riskera att bli instängda. Då kommer Neil. Han är kapten på öns färja, och har bott nästan hela sitt 60-åriga liv på Fair Isle. Han vet hur länge inloppet är farbart, vet hur vågorna beter sig. Neil ger oss ytterligare två timmar. Två timmar att vandra över Fair Isles fårbeströdda kullar, två timmar att njuta av fåglarna som häckar på dess branta klippor.

Vid tolvtiden styr vi ut ur hamnen, det går bra. Men molnen hänger redan mörka över ön. Snart öser regnet ner och vinden ökar till 10 sekundmeter. Det gör inget. Vi fick sex timmar på Fair Isle, som också blev vårt sista planerade stopp på resan. Jag känner mig lycklig, nöjd. Nu kan vi segla hem.

Klicka här för att se fler bilder från Fair Isle