Mot värmen!

Tullgubben Bruce har just varit ombord, och gett oss grönt ljus att lämna Nya Zeeland. Bruce har en stressig dag.  Vädret ser ok ut för första gången på länge, och ett 20-tal båtar passar på att lämna Whangarei för att segla upp mot öarna. Och lika många från Opua några sjömil norröver.  Så det gäller att hålla god utkik där ute de kommande dygnen. Tur vi har vår AIS-sändare.

Nu ska vi bara byta batterier i SPOTen också. Sedan kastar vi loss. Skicka gärna ett meddelande till satellittelefonen (gratis) om vår position inte verkar uppdateras på kartan. Det händer ibland. Det brukar hjälpa att starta om sändaren. Men då måste vi få reda på det …

Planen är att sätta kurs mot Anatom, den sydligaste av alla öar i ögruppen Vanuatu. 980 sjömil bort. Vi borde vara där om en dryg vecka. Och oj vad skönt det ska bli med lite värme igen. Bara 5-10 grader på nätterna nu, och regn nästan varje dag. Hög tid att lämna.

Nya Zeelands egen älg

kiwicrossing

Kivin: Nya Zeelands egen älg!

WHANGAREI, NYA ZEELAND. Den är brun, rund och ganska tjock. Har kraftiga korta ben, och grova svarta morrhår runt sin långa näbb. Men saknar stjärt och har nästan inga vingar. Den tillbringar dagarna i sin håla, äter mest maskar och insekter och lär vara en riktig bråkstake. Jag talar naturligtvis om kivin, fågeln som bara finns här på Nya Zeeland, och står som symbol för både landet och dess befolkning.

Nyzeeländarna verkar identifiera sig så pass med den märkliga fågeln att de valt att tala om sig själva som kiwis. Ja, faktum är att fågelns namn används som symbol för allt som är nyzeeländskt. Alla älskar den, och på turistbutikernas hyllor trängs kivifåglar i alla tänkbara storlekar och material. Ja, till och med på endollarmynten. Men att faktiskt se den på riktigt, i det vilda. Det verkar vara få förunnat.

Jag brukar säga att vi helst undviker djurparker, att vi föredrar att barnen får se djur i deras naturliga miljö. Och gudarna ska veta att vi har försökt. Vi har sökt med ljus och lykta. I buskar och i snår. I skymning och i mörker. Längs hela detta avlånga land. Och funnit allehanda märkliga fåglar, som kaka, kereru, pukeko och weka. Men ingen kivi.

Ja, det har gått så långt att både vi börjat ifrågasätta dess existens. Misstänka att kivin faktiskt är en bluff. Ett kommersiellt påfund. Men idag beslöt vi oss för att ge den en sista chans, i brist på bättre alternativ (vi väntar fortfarande på reservdelar till båten). Och det bar av till Whangarei Kiwi House, där det alltid råder natt eller skymning. Kivin gillar inte dagsljus.

Men inte heller där fanns någon kivi, inte ens när dagens lunch serverades behagade de berömda fåglarna titta ut ur sin håla där de tydligen tillbringar större delen av dygnet. Man fick bara viska inne i kivihuset, och barnen blev rastlösa. Efter två och en halv timmes väntan gav vi upp.

”Äh, de finns ju ändå inte”, muttrade jag och slängde en sista blick åt deras påstådda håla. Men det var som de kunde höra mig, för plötsligt såg jag en femton centimeter lång näbb sticka ut, följd av en brun fluffig kropp. Snart kom en till, med ännu längre näbb. De gick ett varv för att visa upp sig, smakade lite på maten och kröp tillbaka i sin håla.  Det hela var över på fem minuter.

En ovanlig syn

Jag borde känt mig glad, för att vi faktiskt fick se de där lustiga kivifåglarna till sist. Men det hela var ingen storslagen upplevelse. Kanske hade det varit roligast ändå, om jag inte hade vänt mig om. Utan faktiskt gått ut därifrån, lättat ankar och lämnat Nya Zeeland med en övertygelse om att kivin faktiskt var en myt.

Men barnen var i alla fall nöjda, för de fick en liten uppstoppad kivi med sig hem som minne. Som säger ”k-wee” när man trycker på dess mage. Ganska söt faktiskt. De valde mellan den och en påse kivibajs.

Drömmen om ett hus

Studsmattan först, sedan huset.


Medan andra barn drömmer om att segla runt på de sju haven fantiserar Lovis och Otto om att en gång få bygga sig ett hus på en grön gräsmatta med en studsmatta och en riktig brevlåda utanför. Som Emma och Joshua.

Emma och Joshua har växt upp på båten Gruffalo i London, medan deras föräldrar har jobbat hårt för att en dag kunna återvända till Nya Zeeland för att börja ett annat liv. Att bygga sig ett eko-hus, och låta barnen växa upp i landet där gräset är grönare och människorna vänligare än någon annanstans.

Vi mötte dem i Panama, på väg mot sitt nya hemland. I ett halvår seglade vi sida vid sida genom Stilla havet. Barnen lärde sig simma i samma vatten, drack ur samma kokosnötter och grillade sin kvällsmat över samma strandbål. Ja, vi spenderade kanske mer tid tillsammans under några intensiva månader än man träffar andra vänner där hemma under tio år.

Att även vi ska slå oss ner en dag och bygga oss ett hus är den mest självklara sak i världen för Lovis och Otto. När vi kommer hem till Sverige igen. Jag försöker övertyga om fördelarna med att köpa ett färdigt hus, men barnen står på sig. De vill bygga sitt hus själva, det tar tydligen bara några dagar. Och så ska det byggas i tegel; med erfarenheten från sagan om de tre små grisarna färskt i minnet.

Uppenbarligen hög tid för lite verklighetsförankring. Vännerna på Gruffalo, som seglade direkt hit från Tonga har hunnit en bit på vägen med sitt bygge. Så för ett par dagar sedan bar det av till deras tomt en halvtimmes bilresa utanför Whangarei, för att ta en närmare titt på hur det egentligen går till att bygga ett hus, och kanske hjälpa till att slå in en spik eller två.

Det första som mötte oss var den obligatoriska studsmattan, som stod vackert placerad högt uppe på en grön kulle under ett ståtligt Puriri-träd. Utsikten var hänförande. Gröna kullar ända ner till kusten, där man kunde ana Poor Knight Islands i fjärran. Från lövverket hördes den vackra sången från en Tui. Och det var lätt att förstå varför våra vänner har valt att slå sig ner just här.

En bit bort stod stommen till det som ska bli den tillfälliga stuga där familjen ska bo medan de färdigställer det stora huset. Lovis och Otto inspekterade bygget mycket noga, med stor entusiasm. Och tog varje chans att hjälpa till, och blev snart varse om att det faktiskt innebär en hel del arbete att bygga ett hus trots allt. Men kan Gruffalo, så kan vi.

Plötsligt drog Emma och Joshuas pappa igång en cirkelsåg för att skära till en plywoodskiva. Otto stod ett par meter bort, och överraskades av det öronbedövande ljudet. Jag såg hur han förde sina händer till öronen, samtidigt som hela ansiktet förvandlades till en plågsam grimas. Han kämpade chockad mot tårarna. Det där hade han inte räknat med.

”Om det ska låta så där mycket tänker i alla fall inte jag bygga något hus”, sa Otto med sprucken röst när ljudet tystnat. Om en krossad dröm har ett ansiktsutryck så är det så här det ser ut. Stackars Otto. Men Lovis räddade snabbt situationen genom att föreslå att vi allihop ska ha hörselkåpor på oss när vi bygger vårt hus. Och så var det problemet ur världen, för stunden.

Imorse föreslog Lovis för Otto att de skulle leka att de byggde ett hus. Nu när de visste precis hur man gjorde. Och jodå, det vore skoj, tyckte Otto. Men inte utan hörselkåpor.