Mot pingvinerna!

Mary af Rövarhamn sätter kurs mot Godahoppsudden.

Mary af Rövarhamn sätter kurs mot Godahoppsudden.

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Tiden går. Vi har snart tillbringat en hel månad i Richards Bay, och det är hög tid att lämna girafferna och flodhästarna bakom oss för att segla söderut mot pingviner och sälar. Under goda förhållanden ligger Godahoppsudden bara en dryg vecka bort. Men förhållandena är allt annat än goda.

Vädret här nere är synnerligen besvärligt. Ena dagen blåser det kuling från ena hållet, för att nästa dag blåsa fullt ös från andra hållet. Vi får ta ett steg i taget, en hamn i sänder. Och utnyttja varje tillfälle med medvind. Så borde vi väl komma runt kapet förr eller senare. Vi börjar redan i eftermiddag; får se hur långt vi kommer.

Vår SPOT-sändare saknar fortfarande täckning. Men vi kommer befinna oss så nära land att det borde gå bra att hålla koll på oss via AIS* istället. Klicka här för att se vår senaste AIS-position.

___________________________________________________________________________________

* AIS är en smart liten apparat som sänder ut vår position, kurs och fart till närliggande båtar, för att minska risken för kollision. Men signalen fångas även upp av landstationer i närheten. Dessa skickar i sin tur upp vår signal på internet så att alla som vill kan se var vi befinner oss.   

Smågastarna blir omslagsbarn

Lagom till Båtmässan i Göteborg släpper Watski sin nya produktkatalog, vars omslag det här året pryds av smågastarna på Mary af Rövarhamn. Jättekul, tycker vi. Och mamman bakom kameran är mycket stolt.

Mässan börjar nu till helgen. Plocka gärna upp ett exemplar av katalogen om du har vägarna förbi. Annars finns den snart i en båttillbehörsaffär nära dig.

Smågastarna på omslaget till årets Watskikatalog.

Smågastarna på omslaget till årets Watskikatalog.

UTVÄRDERING: 10 000 sjömil med räddnings-västen Watski2Star Pro

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har snart gått ett år sedan vi ersatte våra gamla Baltic-västar med Watskis nya räddningsväst Watski2Star Pro. Vi har sedan dess seglat 10 000 sjömil på både kalla och varma vatten, och det är hög tid för den utlovade utvärderingen.  Vi har bedömt Watski2Star Pro på tre grunder: säkerhet, kvalité och bekvämlighet. Sammanfattningsvis är vi mycket imponerade; att segla dygn efter dygn på det sättet som vi gör ställer höga krav. Allra gladast är vi för att våra nya räddningsvästar är så fantastiskt bekväma.

SÄKERHET: Watski2Star Pro är en automatiskt uppblåsbar räddningsväst med inbyggd säkerhetssele. Selen är försedd med två rejäla rostfria D-ringar som man kopplar livlinan i, och ett löstagbart grenband med tre infästningspunkter. Själva luftpatronen aktiveras när en hydrostat utsätts för tryck under vatten. På hydrostaten sitter en indikator som visar rött när gaspatronen behöver bytas – en bra funktion för den som inte har använt sin egen väst på ett tag, eller lånar någon annans.  Räddningsvästen har också en bricka som visar när västen ska lämnas in för service. Vi har kompletterat våra västar med sprayhood och nödljus, som kan köpas som tillbehör. Utöver en tydligare instruktion på hur man ska packa dessa tillbehör lämnar Watski2Star Pro inget övrigt att önska på säkerhetsfronten. De här västarna känns så trygga att om de funnits i juniorstorlek hade vi genast köpt dem till våra barn. En utvärdering av hur själva räddningsvästen fungerar i skarpt läge får dock vänta; vi vill gärna behålla våra extra omladdningsset till den dagen vi verkligen behöver dem.

BEKVÄMLIGHET: Watski2Star Pro är bred över axlarna, och har en tunn ryggplatta som fördelar vikten jämnt så att man kan bära den dygnet runt utan att få värk i nacke eller axlar, vilket är ett stort lyft jämfört med de räddningsvästar vi använt tidigare. Watski2Star Pro är faktiskt så bekväm att vi ofta glömmer att ta av den när vi går in i båten eller kommer in i hamn.  Vi var lite oroliga över att ryggplattan skulle göra att västen blev för varm i tropikerna, men så har inte varit fallet. Den är förvånansvärt sval. Det finns dock ett par detaljer som skulle kunna förbättras. Själva grenbandets plastspänne trycker obekvämt mot ryggraden när man lutar sig mot något hårt. Och det kardborreband, som man fäster den tillhörande fleecekragen med, måste ansas lite i hörnen för att inte skava i nacken.  Helt i onödan – den här västen är så bekväm att den inte behöver någon fleecekrage överhuvudtaget.

KVALITET: Vi bär räddningsväst varje dag till sjöss, i ur och skur. Att den utsätts för en del fysiska påfrestningar är oundvikligt. Så här långt har reflexbandet blivit skavt på båda västarna, fönstret som visar hydrostatens indikator likaså. Det ser lite tråkigt ut, men påverkar så här långt inte räddningsvästens funktion. Det centrala är att utlösningsmekanismen fungerar när den ska, och att själva västen är tät. Det kräver att dessa delar är väl skyddade. På våra tidigare räddningsvästar har det varit ett återkommande problem att kardborrebandet eller dragkedjan som hållit ihop det skyddande tyget successivt försvagats eller gått sönder, vilket slutligen gjort dem obrukbara. Men på Watski2Star Pro är mängden tyg så väl tilltagen att kardborrebanden inte utsätts för någon belastning – en enkel lösning som förmodligen ger våra Watski-västar avsevärt längre hållbarhet än sina föregångare. Som det ser ut just nu känns det inte orimligt att de skulle kunna hålla hela vägen hem till Sverige, ytterligare 20 000 sjömil.

Fegsnöre på sjön

Slut på ursäkter.

Lagen för bilbälte i framsätet infördes i Sverige 1975. Jag var då två år gammal, men minns att min pappa fortsatte vägra bältet i minst tio år till. Av den enkla anledningen att bältet skulle kunna fastna och göra det svårare att ta sig ur bilen vid en eventuell brand. Detta trots att han fått svart på vitt att bältet räddar avsevärt fler liv än det tar. Idag är bilbältet en självklarhet för de flesta. Att bära flytväst däremot, det är alltjämt ganska ovanligt. Bland långseglare i synnerhet. Några kan sträcka sig att använda säkerhetssele, i hårt väder. Medan andra vägrar bådadera. Och argumenten, ja de brukar vara ungefär lika svaga som min pappas.

Långfärdsseglare med flytväst är en ovanlig syn, särskilt i tropikerna. Även bland barn. Det är för varmt, brukar ursäkten lyda. Skitsnack, säger jag. Dagens moderna uppblåsbara räddningsvästar är inte för varma. Och de finns även för barn. Lovis och Otto har tre olika flytvästar som de varvar. En traditionell räddningsväst med inbyggd sele (Baltic) som de använder till havs, en jolleväst (Aropec ) för skyddade vatten och en uppblåsbar räddningsväst (Marinepool), som de bara använder i kombination med livlina. Den uppblåsbara västen är särskilt användbar när barnen äter, eftersom den är smidigare än traditionella flytvästar. Men oavsett väst, så har Lovis och Otto aldrig klagat över att flytvästen skulle vara för varm.  Och skulle de göra det, ja då är det aldrig långt till en hink svalkande vatten.

Då är det betydligt fler som använder säkerhetssele. Åtminstone i hårt väder. Eller nattetid, så att övriga medseglare kan känna sig trygga. För bär man sele, då kan man inte trilla i. Och då behövs ingen flytväst. I en perfekt värld. Och jag medger, att så resonerade även jag innan vi fick barn. Men med barn ombord är det viktigt att vara en bra förebild, tyckte vi, och köpte varsin uppblåsbar räddningsväst med inbyggd sele (Baltic Winner). Och fördelen med en sådan är att man kan koppla loss selen på lugnt vatten när man är flera på däck. Och fortfarande ha flytvästen på – utifall att. Tyvärr verkar de flesta räddningsvästar vara tillverkade för att ha på sig i några timmar. Inte dag ut och dag in, som i vårt fall. Och det kan värka rejält i axlarna redan framåt lunch. Men sedan ett knappt halvår tillbaka använder vi en ny flytväst (Watski2star Pro), som är så bekväm att jag brukar glömma att ta av den när jag vistas längre stunder under däck. Skillnaden är enorm,  jämfört med våra tidigare västar. Och därmed rök vår sista dåliga bortförklaring.

Men de flesta använder ingedera, varken sele eller flytväst. Med ursäkter som att livlinan kan fastna, att den är osmidig och gör att man snubblar eller blir långsam. Andra hänvisar till att man kan skada sig om man blir hängandes i selen längs skrovsidan. Allt det där är sant, och säkert mycket otrevligt. Men i mina ögon betydligt attraktivare än att falla överbord. Att vända en båt kan ta lång tid, och man försvinner snabbt i vågorna. Och utan flytväst är man chanslös, särskilt om man skadat sig i fallet eller drabbas av nedkylning. Risken för skador i samband med användning av sele kan dessutom minimeras genom att använda en livlina med resår, och dra de säkerhetsband eller vajrar som man kopplar sig i så nära midskepps som möjligt.  Fast det är klart, det finns ju de som känner sin båt och dess rörelser så väl att de aldrig skulle låta sig överraskas. Påstår de.

Men det finns hopp. Till och med min envise gamle far började ju faktiskt använda bältet till sist. Om än motvilligt, troligen i samband med en höjning av böterna. Och då med en bältesavskärare monterad lättillgänglig i bilen. Såklart.

Sömnlös i Söderhavet

Mary af Rövarhamn angör Moorea, mitt i Stilla havet.

Tre månader har passerat sedan vi lämnade Panama bakom oss. Det är inte särskillt lång tid, men det känns ändå avlägset. Kanske för att det är just det, väldigt avlägset – närmare bestämt 4500 sjömil bort. Vi har lagt mer än halva Stilla havet bakom oss, och har ”bara” 3500 sjömil kvar till Australien – lika långt som fågelvägen mellan Stockholm och New York. Avstånden är enorma här ute. Men man vänjer sig. Sex dygn här, och tio där. Ingen stor grej. Dagarna går, och vi kommer snabbt in i våra rutiner till sjöss.

En av de saker som oroade oss mest innan vi lämnade Sverige var hur vi skulle få ihop sömnen under de längre etapperna, när man måste hålla vakt dygnet runt. Som härdade småbarnsföräldrar är vi vana att klara oss på lite sömn i perioder. Men även om våra barn sover förvånande bra så har Ludvig och jag bara ett begränsat antal timmar att dela på under natten. Och att sova dagtid på samma båt som två sjövilda barn, det är minsann ingen enkel sak.

Jag behöver jag sova en längre sammanhängande period under natten för att förbli ett trevligt sällskap under dagen. En timme här och en timme där duger inte. Jag brukar därför lägga mig samtidigt som barnen redan vid nio- tiotiden på kvällen. Medan Ludvig varvar utkik med tupplurar under natten. Vaktavlösning sker tidig morgon, lite beroende på hur natten har varit. Då det är Ludvigs tur att få några timmars sammanhängande sömn och jag tar hand om barnen under förmiddagen.

Vaktsystemet fungerar förvånansvärt bra, mycket tack vare vår AIS – en smart liten apparat som sänder ut vår kurs och fart till närliggande båtar, samtidigt som den visar på vårt elektroniska sjökort när en annan båt närmar sig. Och bäst av allt, den larmar när vi är på kollisionskurs. Enligt internationell lag måste alla passagerarbåtar och större fartyg ha en AIS ombord. Men de blir allt vanligare även på mindre båtar, särskilt den lite enklare varianten som bara tar emot signaler från andra båtar. Det är en fråga om att se eller se och synas.

Vår AIS har både sändare och mottagare. Och vetskapen om att vi syns där ute är som mumma för sömnen. Men tyvärr har det varit lite sisådär med den saken på sistone, sömnen alltså. Vår AIS slutade fungera på väg från Galapagos till Marquesas, för snart två månader sedan. Våra misstankar föll på den gps-antenn som förser AISen med vår position, men sådana växer förstås inte på träd här i Söderhavet. Kanske kanske i Papeete, tänkte vi. Och minsann, där låg den på hyllan och väntade – en ny gps-antenn av helt rätt typ. Och ännu bättre, AISen fungerar som den ska med den nya antennen.  Härligt, nu uppskattar vi den mer än någonsin.

I skrivande stund befinner vi oss på Moorea, som tillhör Sällskapsöarna. Nästa långa etapp går till Cooköarna, närmare bestämt atollen Suvorov. Drygt 700 sjömil, eller en knapp veckas segling. Men först ska vi se om det ligger någon sanning bakom påståendet om att Bora-Bora skulle vara världens vackraste ö.

(Särskilt tack till Watski, True Heading och Vågspel för all hjälp med AISen.)

Din guide i solpanelsdjungeln


Ni som har följt vår energiblogg ett tag vet att det rådde energikris ombord på Mary af Rövarhamn ett par månader efter avsegling. Vi förbrukade betydligt mer el än vår vindsnurra kunde tillföra, och vi beslutade att installera solceller ombord.

Solpanelsdjungeln kan vid en första anblick te sig ganska snårig. Det är mycket man ska ta hänsyn till. Först och främst behöver man identifiera sitt energibehov, och se över lämpliga placeringar. Sedan gäller det att hitta en bra leverantör vars paneler motsvarar de krav man har på mått, funktion och kvalité.

Watski och den tyska solcellstillverkaren Solara bidrog med imponerande stöd och kunskap när vi skulle välja våra solceller. Och som tack för deras engagemang har vi hjälpt dem att ta fram en ”Köp- och installationsguide” där vi delar med oss av våra erfarenheter. Du hittar guiden på Watskis webbplats, där den förhoppningsvis kan vara till glädje för andra som står i begrepp att köpa nya solpaneler till båten. Frågorna man bör ställa sig är de samma oavsett vilken leverantör man väljer.

Vårt val föll slutligen på två två vinkelbara hårda paneler i aktern, och två tunna paneler som tål att gå på – men en sammanlagd maxeffekt på 280 Watt. Idag, nästan ett halvår senare, kan vi inte vara nöjdare. Vi har oftast mer el än vi behöver, vilket är otroligt skönt så här på varmare breddgrader där både kyl och fläkt får gå på högvarv.

Läs Watskis Köp- och Installationsguide för solpaneler till båten

Mera godis för nätseglare

”Bli nu inte paranoida men just nu håller jag koll på er framfart via spoten, kan se vilka fartyg ni har runt omkring er på http://www.marinetraffic.com, se var ni är på sjökortet på C-Map och kolla väder, vattenstånd och hur det ser ut i hamnen ni snart kommer att gå in i på http://www.langeoog.de/de/webcams.htm?camnr=4. Om ett tag hoppas jag kunna se när ni glider in i hamnen på deras webcam… Riktigt kul att nätsegla”

Så skrev vår kompis Ralph här på bloggen för några veckor sedan. Nu kan vi glädja Ralph och alla er andra nätseglare att det finns ännu ett sätt att hålla koll på oss. Vi har nämligen installerat den AIS-sändare från True Heading som Watski till vår stora glädje sponsrat oss med. Och med suverän hjälp från Gunnar på KB Vågspel fick vi den idag programmerad på nolltid.

AIS är ett system som gör det möjligt för andra fartyg runt omkring oss att se information om vår båt och dess fart och kurs ute på havet. Befinner vi oss dessutom nära land kan även landstationer fånga upp våra signaler och visa dem på internet. Bra va? Det bästa är ändå att vi också kan få upp information om andra båtar runt omkring oss där ute och därmed tidigt upptäcka om vi är på kollissionskurs. Det är nämligen lagkrav för alla fartyg i kommersiell drift att ha AIS ombord, men även de flesta mindre båtar har en egen mottagare. Särskilt användbar är naturligtvis AISen i mörker och i dimma.

Imorgon tänkte vi ge oss ut på havet igen. Den här gången hoppas vi på att komma lite längre. Prio ett är att komma ut från den nedrans Engelska kanalen, men allra helst skulle vi ta skuttet över Biscaya också när vi ändå höll på. Totalt en sisådär 500 sjömil (4-6 dagars segling på landkrabbespråk). Vi får väl se hur det går men med nuvarande väderprognos ser det i alla fall inte omöjligt ut. Följ oss på SPOTen eller AISen om ni har lust. Men som med all annan elektronik så bli inte oroliga om ni inte ser oss för stunden. Batterier kan ta slut, antenner kan komma utom räckvidd, eller så får vi helt enkelt lust att vara ”ensamma” en stund : )

Äntligen medvind!

Det är inte helt ovanligt att man läser i tidningen om folk som säljer hus och firma och seglar ut i världen. Men hur gör man om man inte har något att sälja? Vi har gnetat och stretat för att spara pengar i många många år nu. Men det är långt runt jorden, särskilt om man vill ta ett extra varv på Stilla havet : )

De senaste måderna har vi ägnat stor del av vår vakna tid till att hitta olika sätt att minska utgifterna och öka inkomsterna – utan större framgång. Men så rasslade det plötsligt till och den senaste veckan har våra vedermödor burit frukt.

  • Watski: Sponsrar oss med säkerhets- och nödutrustning, och ger oss ett pangpris på marknadens bästa livflotte, Viking RescYou Pro. 
  • MainOne: Anlitar oss för ett annorlunda blogguppdrag: en långseglarblogg på temat energi, ombord och i världen
  • Liros: Har gett oss ett riktigt sjyst paketpris på fallinor, block, livlinor och smarta bombromsar som gör gippen till en säker manöver.
  • Praktiskt Båtägande: Våra stundande äventyr blir till följetång i tidningen Praktiskt Båtägande, vilket bådar gott för en regelbunden påfyllning av skeppskassan.

Med bara sex veckor till avsegling har vi äntligen fått lite medvind ombord på S/Y Mary. Hoppas den håller i sig hela varvet runt jorden.

Mer info om våra samarbeten hittar du här.