På toppen av Malmö

Detta bildspel kräver JavaScript.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. I tio år har vi väntat på att få stiga in i hissen och åka så högt man kan komma. Högst upp i denna skruvade byggnad som vi sett byggas från grunden. Turning Torso – vårt landmärke. Nordens högsta skyskrapa. Malmös stolthet. 54 våningar, 190 meter hög. Igår var det äntligen dags. Rederiet Wagenborg hade bjudit in oss för att hålla ett föredrag i konferensavdelningen längst upp i tornet.

Vädret var inte perfekt. Det var mulet, och utsikten på åtta mil var nog reducerad till en fjärdedel. Men jag var alldeles utmärkt nöjd med att titta rakt ner. Ner över båtarna i hamnen, ner på barnens skola och våra vänners hus. Jag kikade in på alla gårdar, och följde de vindlande gränderna med ögonen. Så fascinerande det var. Att ur ett helt nytt perspektiv få betrakta allt detta som är så bekant.

Världen där nere såg närmast datoranimerad ut. Så overklig, så onaturlig. Ja, det är den ju också. Jag brukar ju säga det, att miljön här i Västra hamnen egentligen är alldeles för tillrättalagd för min smak. Samtidigt, så otroligt häftig. Vågad, spektakulär. Annorlunda. Ja, jag hyser en slags hatkärlek till hela området. Men ju närmare flytten vi kommer, desto mer nostalgisk blir jag.

Det är 13 år sedan Mary af Rövarhamn seglade in genom det där hamninloppet för första gången. Mina barn är födda här. Jag kan varenda gränd, våra fötter har trampat på de där gula gatstenarna om och om igen. Vi har badat, fikat, köpt glass. Sett området växa. Skrattat, gråtit. Och nu är det snart över. Båtboendet, och hamnlivet. Det är dags att vända blad. Att gå vidare.

Ludvig börjar sitt nya jobb i Marstrand nu på måndag. Barnen och jag kommer snart efter. Känslorna är blandade. Det ska bli härligt att komma närmare naturen och skärgården, skönt att flytta iland. Men sorgligt att lämna Malmö – stadslivet och vännerna. Närheten. Möllan, MFF, Zlatan. Timbaktu. Stoltheten. Jag gillar verkligen den här staden.

Men så nöjd jag är med att vi fick komma upp i det där tornet till sist. Det var riktigt häftigt. Tack Wagenborg!


Besök Turning Torso du också!

HSB firar Turning Torsos 10-årsjubileum med att låta flera komma upp och njuta av utsikten från  tornet i sommar. Läs mer här.

Äntligen lite oreda

Lovis i sin rätta miljö

Lovis i sin rätta miljö

KYRKBACKEN, VEN. Jag betraktar barnen. Lovis och Otto sliter i nån brädkonstruktion som spjärnat sig fast mellan två av de stora stenblocken som utgör den norra pirarmen här i Kyrkbackens hamn. Det ser ut sig som en bit av en brygga som slitit sig loss och drivit iland här på ön. Barnen får loss brädorna, och hjälps åt att trassla ut resterna av ett nät som snott in sig i några rostiga spikar.

Det ligger mängder av grejer mellan stenarna – brädbitar, drivved, tamprester, flöten och ett gammalt däck.  ”Oj, va mycket spännande grejer det gömmer sig här”, säger jag till barnen.  ”Ja, det är ju det som är så roligt”, svarar Lovis och strålar med hela ansiktet. Ja, just det. Det är ju det som är så roligt med sådana här platser. Riktiga platser. Naturligt ostädade platser.

Det har varit en fröjd att se barnen leka här på Ven de senaste dagarna. Stranden är full med allehanda hittegods som drivit iland under vinterns stormar och blandats med de rundslipade tegelstenarna från det gamla tegelbruket på ön. Barnen är ute hela dagarna – samlar, bygger och leker med det de hittar. Och de samarbetar på ett sätt som jag inte sett på mycket länge.

På måndag seglar vi hem till Västra hamnen igen, Malmös populäraste stadsdel. Hela stan vallfärdar dit så snart solen tittar fram. För att njuta av havet, trädäcken och de många caféerna. Området byggdes till bomässan 2001. Det är fräscht och välfungerande, och de moderna byggnaderna skiljs åt av små stenlagda gångar och gator utan genomfartstrafik. Barnen kan cykla hem till sina klasskamrater utan att korsa en enda gata. Det är perfekt. För perfekt. För fint. Tillrättalagt, och onaturligt.

Vi har varit lite ledsna över att Lovis och Otto bråkat så mycket sedan vi kommit hem till Sverige. Dessa två barn som varit som oskiljaktiga under alla dessa år. Alltid stått enade, Lovis och Otto mot världen. Men inte bara det.  Vi får tjata på dem för att de ska gå ut och leka. De cyklar en sväng, eller åker fram och tillbaka med sina sparkcyklar längs de snyggt uppradade soptunnorna. Sedan går de in igen. Klagar på att det är tråkigt, att de inte vet vad de ska göra.

Men nu förstår vi. Det är tydligt. Barnen har inte förändrats. De kan fortfarande. De behöver inga leksaker för att ha roligt. Skillnaden är enorm. Vi som tänkt att det kanske är dumt att flytta någon annanstans, nu när barnen fått vänner och trivs så bra på skolan. Vi som börjat titta efter lägenhet i Västra hamnen igen. Men nej. Vi måste flytta. Lovis och Otto hör inte hemma där.