Misslyckad häxjakt på Blåkulla

Vi seglade till Blåkulla igår. Ja, den kallas så. Brattön, Bohusläns högsta ö. Förra påsken besteg vi toppen. Den här gången tänkte vi leta reda på den stora grottan, eller det svarta hålet som lokalbefolkningen kallar det. Hålet i berget som lär leda in till en enorm sal med 10 meter i tak och massor av spindlar. Det sägs att grottan är ingången till den ondes rike, och att det är hit häxorna flyger på skärtorsdagen för att festa med djävulen. Orgierna lär pågå till påskaftonskväll, eller påskdagsmorgonen då ”häxorna” brukar fara hem igen.

20170414_150346

Mary vid bryggan på Brattön

Vi ville naturligtvis ta reda på om det låg någon sanning i folkmyten, och frågade en öbo om vägen till grottan. Vi fick en karta där svarta hålet var utmärkt, och tips om att ta med oss rep för att ta oss ner i själva hålet. Det är lätt att hitta, sa han. ”Följ bara den norra stranden, förbi blåsippebacken och upp på berget, runda stora mossen och fortsätt ner i ravinen”. Det lät ju inte så svårt, tänkte vi och gick iväg med ivriga raska steg. Barnen studsade fram. Fyllda av spänning och förväntan.

P1020243.jpg

Blåsipporna hittade vi i alla fall

Efter en knapp timmes vandring var vi framme vid ravinen. Nu skulle vi bara hitta ingången till grottan. Men hur mycket vi än letade så hittade vi den inte. Kunde vi ha misstolkat kartan, fanns det fler raviner? Det gjorde det, vi sökte igenom även dem. Utan framgång. I tre timmar letade vi, upp och ner i ravinerna, så svetten rann. Klockan sju på kvällen gav vi upp. Det bar emot, men barnen var trötta och det började bli kallt. Med tunga steg gick vi tillbaka till båten med oförrättat ärende. Galet besvikna. Ett sånt enormt misslyckande. Och så jäkla irriterande.

P1020317.jpg

Hur svårt kan det vara?

Den enda förklaringen vi kan komma på till att vi inte hittade grottan var att de elaka häxorna stängt igen ingången efter sig när den siste flugit in på skärtorsdagskvällen. Men om så är fallet borde den öppnas ikväll igen. När Brattö-borna tänder sin stora eld och skrämmer hem häxorna igen. Tänk om det är så? Ja, enda sättet att ta reda på det är väl att segla dit igen för att kolla antar jag. Men om så är fallet kanske vi ändå ska vara ganska tacksamma. För allvarligt talat, vem vill dela grotta med Hin håle och Västsveriges alla häxor? Ja, hur tänkte vi egentligen.

20170414_191741

Här tänds elden på Blåkulla ikväll

Alla ledtrådar och eventuella koordinater till den förbaskade grottan skulle dock uppskattas varmt. Om det nu skulle vara så att vår teori faktiskt inte stämmer …

Lucka 10: Réunion

Bilden bakom tionde luckan föreställer ett par smutsiga små barnhänder, som lyckligt visar upp sina egenhändigt plockade smultron för sin mamma. Ottos händer, fem år gammal, hans första smultron – åtminstone vad han kan minnas. Plockade på ett par tusen meters höjd, på ön Réunion i Indiska Oceanen. En av av världens vackraste öar. Paradiset för den som gillar vandring och storslagen natur. För sådana som oss.

Fler bilder från vår vandring på Réunion

Nya Zeeland till fots

Under vår världsomsegling gästbloggade jag varje månad för reseförsäkringsbolaget ERV. Idag upptäckte jag av en slump att de gjort om sin sajt, och alla gamla blogginlägg är bortrensade. Lite synd, tyckte förstås jag som lagt ner en massa energi på att skriva dem. Men några av dem finns kvar på min dator, så jag tänkte portionera ut dem här på vår egen blogg istället. Eftersom jag just lyssnat på en inspirerande intervju med Helena Olmås, som vandrat tvärs igenom hela Nya Zeeland, väljer jag att börja med ett inlägg jag skrev våren 2012 om att vandra på Nya Zeeland.


”Den här vägen” ropar min 6-åriga Lovis och försvinner in i skogen. Hon har fått syn på en liten triangel på ett träd som brukar märka stigar och vandringsleder här i Nya Zeeland. Kanske leder den till ett vattenfall, en varm källa eller en spännande grotta. Eller en avlägsen strand med sjölejon, pingviner och höga sanddynor. Det måste undersökas.

Sagolandskap
Vi har varit i Nya Zeeland i drygt två månader nu, men landets natur och djurliv slutar aldrig att överraska och fascinera. Som taget ur en saga. Eller som någon sa: ”Sätt Steven Spielberg, Charles Darwin och Claude Monet i ett rum med sex flaskor vodka och en hög partydroger. Inte ens tillsammans skulle de lyckas hitta på Nya Zeeland.”

En myriad av stigar
Tack vare vår båt har vi kunnat ta oss till några av landets mest svårtillgängliga och vilda områden. Ibland har det gått veckor utan att vi har sett en annan människa. Men var vi än har varit, så har vi nästan alltid hittat ett tidigare trampat spår att följa. Nya Zeeland är perforerat av en myriad av stigar och vandringsleder.

Svårt att gå vilse
Till skillnad från Australien, där vi gick vilse nästan var dag, är gångvägarna i Nya Zeeland nästan alltid väl utmärkta – om inte med skyltar så åtminstone små band, stolpar eller plasttrianglar. Men för säkerhets skull brukar vi ändå packa ner lite extra fika, en liten kompass och en vhf-radio. En annan fördel jämfört med att vandra i Australien är att här inte finns ett endaste dödligt djur. Men sandflugorna kan vara en riktig plåga.

Vandra i timmar, dagar eller månader
Vissa stigar innebär inte mer än en enkel promenad på en timme eller två medan andra bjuder på flera dagars krävande vandring. Ja, den som har gott om tid kan man faktiskt följa en led hela vägen från Cape Reinga i norr till Bluff i söder.Te Araroa heter leden, och är 300 mil allt som allt. Över snöklädda berg och vindpinade hedar. Genom djupa regnskogar och månliknande vulkanlandskap. Fyra månader lär det ta.

Stugor och camping
Vi som har små barn och en båt att återvända till om kvällarna brukar hålla oss till kortare dagsturer med många fikapauser. Men det finns också övernattningsstugor utplacerade längs de populäraste vandringslederna, och i vissa fall enkla tältplatser. I högsäsong kan man behöva boka i förväg. Department of Conservation, som är nyzeeländska motsvarigheten till Naturvårdsverket, ansvarar för de flesta vandringsleder och stugor. Se www.doc.gov.nz


Så knäppt egentligen, vi kan massor om att vandra i Nya Zeeland. Men vet ingenting om hur det funkar i Sverige. Är lite sugna på att vandra med barnen i svenska fjällen i sommar. Kanske 4-5 dagar. Helst utan tält, stora ryggsäckar och massvis av andra människor. Hur gör man? Tips välkomnas.

Vi vandrar i nya skor

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi gillar att vandra. Eller rättare sagt, vi tycker om att vara ute och gå i naturen. Och våra promenader tenderar att ta oss till allt högre höjder, längre och längre bort. Réunion lär erbjuda några av världens bästa vandringsleder, så vi tänkte oss en lite längre tur med övernattning den här gången. Men eftersom vi saknar alla de rätta prylarna – ryggsäck, tält, spritkök, liggunderlag, sovsäckar och allt det där – bokade vi in oss på vandrarhem. Och lika bra var nog det, för det är vinter här på Réunion. Dagarna är korta och nätterna uppe i bergen så kalla att det ryker ur munnen.

Men så hade vi det där dilemmat med skorna, vad sjutton skulle vi sätta på fötterna? Alla vi frågade var överrens, terrängen skulle kräva bra skor. Längst ner i skofacket hittade jag mina bortglömda löparskor, de fick duga. Men för Ludvig och barnen fanns inget annat än foppatofflor och gummistövlar att välja på – ingendera särskilt lämpliga för ändamålet. Det var vår bestigning av Le Pouce på Mauritius ett färskt bevis på. Men att ge sig ut i helt nya skor skulle onekligen vara att utmana ödet det också.

Tanken att få in Lovis och Ottos vildvuxna fötter i ett par riktiga skor kändes nästintill omöjlig. Det är allmänt känt bland långseglarfamiljer att just detta är ett av de svåraste stegen i återanpassningen till livet därhemma. Men förr eller senare måste det ju ske, även om en mjukstart hade varit att föredra. Sagt och gjort. Ludvig och barnen knallade iväg till sportaffären och köpte sig varsitt par kängor. De blankslitna tofflorna knöt vi på ryggsäcken, som ombyte – utifall att. Och så gav vi oss av.

Vi fick ett par riktigt fina dagar uppe i bergen, i det område som kallas Mafate och bara kan nås per fot. Solen strålade, och landskapet var sagolikt – tamarindskogen på 1800 meters höjd var magisk, något av det vackraste jag upplevt. Sista dagen vandrade vi mer än sju timmar, nästan uteslutande uppåt. Våra klena seglarben kändes som spagetti efteråt. Stackars Ludvig tog ut sig så hårt att han varit sängliggande halva dagen idag. Våra fötter däremot, de klarade sig fint. Inte en endaste blåsa, inte det minsta lilla skav. Foppatofflorna blev hängandes bak på ryggsäcken hela vägen. Fantastiskt.

Blåst på utsikten

Le Pouce, utan moln.

Le Pouce, utan moln.

”Ingenting i hela världen kan stoppa mig från att klättra upp för det här berget”, säger Lovis målmedvetet medan hon långsamt tuggar sig uppför. Drar sig upp i buskar och rötter. Ömsom kravlande, ömsom klättrande. Det är stenigt, lerigt och brant. Och så regnar det – bara lite lätt till en början, men allt mer desto längre upp vi kommer. Fotografen inom mig svär högt. Utsikten måste vara fantastisk här uppe, på över 800 meters höjd. Men idag vandrar vi i dimma. Molnen omsluter oss, och vi ser bara några meter framför oss.

Vi befinner oss på Le Pouce, bergstoppen som majestätiskt tronar sig upp bakom huvudstaden Port Louis. Trots det dåliga vädret är det härligt att få lite välbehövlig motion, och under normala omständigheter tror jag inte att vandringen hade varit särskilt svår. Men regnet förvandlar den vältrampade stigen till en slirig rutschkana, och för första gången någonsin erkänner vi att våra högt hyllade foppatofflor faktiskt har sina begränsningar.

Den sista halvtimman finns det inte längre något skydd att få för vinden. Det blåser så kraftigt att vi knappt kan stå upp, och regnet piskar oss i ansiktet. Våra leriga kläder hänger som trasor, och vi skakar av kyla. Våra lokala vänner som visar vägen undrar om vi inte vill vända. Men vi behöver ingen tid för att rådgöra. Det är klart vi ska fortsätta, nu när vi är så nära. För det är sådana vi är.

Vi når toppen till sist, ser som väntat inte ett jota men kryper ihop bakom en sten och belönar oss själva med några kakor och lite choklad. Innan vi vänder nedåt igen. Vi är så blöta och kalla allihop, att vi måste hålla kroppen igång. På väg ner möter vi ett gäng ungdomar, som just vänt. Och Lovis får ny energi. Stolt över att hon faktiskt klarat bravaden, att hon uthärdat och tagit sig upp, precis som hon tagit sig för. ”Men nästa gång jag går upp för ett berg ska jag ta med mig fleece och regnjacka” muttrar hon med blåfrusna läppar.

Väl nere skiner solen igen, och vi ser hur molntäcket börjar lätta på berget. Och av den starka vinden återstår bara en lätt fläkt som får det att rassla trivsamt från sockerrörsfälten. Dålig tajming kan man tycka, men så är det på höga höjder. Vädret kan förändras snabbt, och det borde vi vetat. Kanske var detta den påminnelse vi behövde. Inför vår planerade vandring på Reunion, där bergen är över 3000 meter höga. Men där och då har vi bara ett i åtanke. Den varma duschen som väntar när vi kommer tillbaka till hamnen.