En sommar på värmen

Det börjar bli dags att packa väskorna. Eller skaffa väskorna rättare sagt, vi har bara IKEA-kassar. De funkar finfint mellan hemmet och Mary. Men i sommar är det Grekland som gäller.

Ja, tanken är att vår älskade Mary ska vila vid bryggan en hel månad, medan vi mönstrar på några vänners båt i Joniska havet. Redan nästa vecka faktiskt.

Lite konstigt känns det allt, nästan som vi vore otrogna. Vi skyller på barnen. De längtade efter en sommar på värmen efter förra årets segling till Färöarna. Och så dök den här möjligheten upp.

Båten, en Trintella 45, kommer vänta på oss på Korfu. Så vi håller oss sannolikt i Joniska havet. Men vem vet, kanske blir det en avstickare till Italien för att köpa glass.

Ingen av oss har seglat på dessa vatten tidigare, så är det någon som sitter inne på några bra tips på sköna platser och kul saker att se och göra tas de tacksamt emot.


Bilden togs på Italiens ostkust förra hösten, en resa som gav mersmak på Medelhavet. Jag inbillar mig att naturen inte är helt olik den på de Joniska öarna. Snart vet vi.

Den norske hesten

Längst ut i det västnorska kustbandet ligger ön Alden, med sitt 481 meter höga berg som går under det passande namnet Den norske hesten. Ön påminner i vissa vinklar om en hästrygg, och syns på över 50 sjömils avstånd. Man kan segla mot den i flera dagar utan att komma fram. Och när man väl är där där kan man bara lägga till under de lugnaste omständigheter.

När vi seglade till Lofoten för tio år misslyckades vi med att angöra ön båda gångerna vi hade vägarna förbi. Så den här gången ville vi verkligen dit, och hade med avsikt planerat vår avsegling från Shetland så vi skulle komma fram till Alden i lugnt väder. Men icke. Istället blev vi överraskade av ett elakt litet lågtryck med regn och kuling från fel håll, och fick segla förbi ännu en gång.

”Det är som om Alden inte vill ha oss”, muttrade en sjöblöt Ludvig från sittbrunnen medan jag var inne och letade på sjökortet efter en lämpligare hamn i busvädret. Vi hamnade istälet på en annan ö lite längre in i fjorden, men redan nästa dag bestämde vi oss för att gå tillbaka till Alden. Vinden hade lagt sig, och det utlovades sol framåt eftermiddagen. Förhoppningen var att bestiga toppen.

Vid foten av bergets södra sida finns en liten flytbrygga, men de två gästplatserna var redan tagna när vi kom dit, så vi la oss på färjans plats. Den skulle ändå inte komma tillbaka förrän nästa dag. Sedan var det bara att vänta, och vänta. Allt medan regnet öste ner. Hela dagen, det regnade så mycket att öns vanliga vattenfall fick sällskap av flera mindre.

Klockan blev både fyra, fem och sex. Och det regnade fortfarande, och jag flackade allt mer bekymrat mellan väderprognoserna på nätet. Det såg inte så bra ut framöver. Vi måste segla vidare redan nästa morgon. Det var ju sjutton också om vi inte skulle kunna ta oss upp på toppen när vi väl tagit oss dit. Tre timmar hyfsat klart väder var allt vi behövde.

Men så hände det. Klockan sju på kvällen skingrades molnen som legat som ett täcke över toppen hela dagen, och snart visade sig även solen. Tänk att den fanns där bakom ändå. Nu gällde det bara att stigen inte spolats bort. Det hade regnat hårt i minst ett dygn. Frågan var om det ens skulle gå att ta sig upp, att ta sig fram. Det skulle bli blött, oändligt blött. Det visste vi.

Och blött var det, hela stigen hade förvandlats en bäck med små forsar och vattenfall. De första 300 höjdmetrarna var stigningen brant, och knotten så många att jag satte flera stycken i halsen. Otto muttrade något om den norska pesten, och menade att han föredragit en shetlandsponny. Men han fortsatte, envist och tappert. Ena foten framför den andra.

Väl uppe på ryggen av hästen väntade lervälling och svampig torv. Här gällde det att koncentrera sig för att vattnet och geggan inte skulle rinna över kanten på kängorna. Men upp kom vi, och belönades med den mest fantastiska utsikt som njöts ihop med kakor, frukt och godisfackets sista Snickers. Vi såg hela vägen till Kinn, ön där vi gifte oss för 10 år sedan. Resans mål.

Nu skulle vi bara ta oss ner också. Innan solen gick ner. Det var förstås inte alls lika svettigt som att gå upp, snarare kallt eftersom vi nu var ganska blöta. Och ruskigt slirigt och halt. Jag vet inte hur många gånger stackars Ottos satte sig på ändan. Som tur väl var hittade han då och då några lingon och blåbär där han landade. Sånt hjälper till att hålla humöret uppe.

Vid 10-tiden på kvällen var vi tillbaka ombord – blöta, leriga och oändligt nöjda. Tänk, vi klarade det. Vi besegrade Den Norske Hesten! Sällan har väl varm choklad smakat så gott som denna afton.

Regnmoln över Alden

Bryggan

Expeditionen kan börja!

P1130547

Mycket vatten!

Blöt stig …

… och många mygg

Men fin utsikt.

P1130377

Uppe! På toppen av västnorges mest kända landmärke.

Plåtlåda med gästbok och plåster på toppen.

Ludvig viftar bort mygg från Lovis.

Här var det brant …

Mary från toppen.

P1130333

Utsikt mot söder

P1130374

I öster utsikt mot hamnen på Atlöy där vi sökt skydd över natten

P1130328

Kinn i norr, resans mål.

P1130439

Lika blött nedför

P1130395

Fin sjö i hästens  svank. Har lustigt nog formen av ett hästhuvud …

P1130483

Det börjar bli sent

P1130506

P1130544

Fint kvällsljus

P1130511

Stabil sten

Sista biten

Tillbaka på Mary

Nu varm choklad och ett parti Skippo

Nästa morgon, innan vi kastar loss och fortsätter norrut.

Färöarna sett från havet

18 sagoöar. Mitt i den kalla Nordatlanten. Konformade berg, och mjukt rundade dalar med betande får. Långa gröna platåer som stupar rakt ner i havet. Världens högsta vertikala havsklippor, vissa 7-800 meter höga. Där tusentals sjöfåglar häckar. Där bäckar och forsar blir till vattenfall.

18 mäktiga öar. Med smala sund mellan. Där vattnet forsar, virvlar och hoppar.  Ofta i 5-10 knop. Ibland ännu mer. Där vinden ibland står stilla, för i nästa stund komma rusande runt hörnet. Eller rasa ner från berget. Accelerera likt i en tunnel. Från noll till hundra, på två sekunder.

18 gröna öar. Högt i det blå. Bland lätta moln, halvvägs mellan hav och bergtoppar. Moln som plötsligt sveper in och förvandlar allt till en tät dimma, drypande blöt och kall. Bleke, som snabbt blir till storm. När ännu ett lågtryck drar fram över Nordatlanten.

Ja, att utforska Färöarna med segelbåt är inte alldeles lätt. Det är ont om skyddade hamnar, och det är mycket som ska tajma. De flesta lämnar därför båten i Torshavn, och tar sig runt med bil. Men har man bara lite tur med vädret, och håller koll på när strömmarna vänder. Då går det bevisligen. För det är precis vad vi har gjort de senaste dagarna.

Många bilder blev det. Ännu fler hittar ni på facebook och instagram.

P1080438

Mary tryggt förtöjd i Norðdepil i Hvannasund på norra Färöarna. En av få skyddade hamnar i området.

DSC_0721

Ett av många vattenfall, här stannade vi och fiskade. Fick en torsk.

P1100458

Ibland önskar man att man hade en drönare, som när vi seglade mellan de här jätteraukarna utanför Sørvágur.

DSC_0739

Risin och Kellingin

DSC_0773

Tre gubbar såg Lovis och Otto, ser du dem?

DSC_0798

Inte utan att man blir lite sugen på att klättra …

P1080924

Sikten är inte alltid den bästa, men fint ändå.

DSC_0805

Som en rauk, fast över 100 meter hög.

DSC_0862

Rundar Mykines, den västligaste ön. Här trivs havsulorna och lunnefåglarna som bäst

DSC_0903

Mary för ankar i Sørvágur.

P1080607

Som toppen av ett isberg. Fast foten. Enniberg, 745 meter hög.

P1080701

Som mest 12 grader …

P1100301

… men färingarna badar tydligen ändå. Inte illa med strand med eget vattenfall, se till vänster.

P1080936

Högt där uppe betar fåren, undrar hur många som trillar ner varje år?

P1090468

Färöarnas högsta berg, Slättaratindur – 882 meter högt. Vore kul att bestiga …

P1090641

Moln med fåglar

P1090723

Stakkur heter visst den där bumlingen

P1090746

Norra Streymöy

P1090492

Tjörnuvik, kanske den bästa ankarviken på norra Färöarna. Helt öppen mot nord och ost dock.

P1090668

Dags att runda Mylingur.

P1100098

Bro på Mykines

P1100148

Gasholmur, en taggig en

P1100178

Havsulor häckar på toppen

P1100224

Byarna ligger längst ner i dalarna, omgivna av gröna slänter med betande får.

P1100261

Molnen faller ner över bergen

P1100280

Ett av många

P1100313

Vid pålandsvind vågar vi hissa segel, annars är det bäst att gå för motor pga kraftiga fallvindar.

P1100361

Det gäller att hålla koll på tidvattnet i sunden.

P1100395

Vänder mig om, och möts av detta.

P1100527

Otto tar en närmare titt på Bösdalafossur på södra Vagur.

P1100412

Otroligt vackert helt enkelt!

Atlantöverfarten i siffror

Lovis och Otto håller solpanelerna rena från salt.

Ja, då har vi äntligen angjort Tobago efter en förvånansvärt snabb Atlantöverfart. Ja, snabb är naturligtvis ett relativt begrepp. Att ta sig till Karibien med segelbåt är nog ett av de långsammaste sätten att ta sig hit, särkilt med tanke på att vår resa startade redan den 1 augusti 2010. Men så slipper vi å andra sidan jet-laggen. Att segla är dessutom ett av de mest miljövänliga och energisnåla sätten man kan färdas på, och det känns bra. Faktum är att vi under den här resan bara förbrukar en bråkdel av den energi som vi gör när vi lever vårt vanliga liv hemma i Sverige.

Första natten efter vi kastat loss från Kap Verde stannade vinden upp en timme för att hämta andan. Sedan drog den nordostliga passadvinden igång med full kraft och lugnade inte ner sig igen förrän vi närmade oss Karibien. Vi har ingen vindmätare ombord men vår gissning är att vinden mestadels låg mellan 10-14 m/s. Trots två veckor utan motorgång klarade vi energiförsörjningen ganska bra, särskilt med tanke på att förhållanden var långt ifrån optimala. Solpanelerna låg skuggade bakom segel under större delen av dygnets ljusa timmar, eftersom vinden kom från nordost. Även vindkraftverket hade det tufft. I undanvind gungar det något alldeles förfärligt där ute och då faller vindkraftverket lätt ur vind. Dessutom blir den relativa vindhastighet låg vid i akterlig vind. Men tack vare den starka vinden laddade vindkraftverket ändå förhållandevis bra.

Här sammanfattar vi överseglingen i några punkter. Tänkte främst att det skulle vara sånt som rör energiförbrukningen, men det smög sig in lite annat också : )

  • 2108 sjömil
  • 14 dagar och 14 timmar
  • Snitthastighet: 6 knop
  • Förbrukad energi: 1500Ah (~18kWh)
  • Producerad energi: 1200Ah (~14.4kWh) varav ca 70% från vind och 30% från sol
  • Återstående batterikapacitet: 35 procent
  • Förbrukad gasol: 2.5 kg
  • Förbrukat sötvatten: <150 liter
  • Sopproduktion: 3 matkassar
  • Motorgång: 2 timmar = 7 liter diesel (30 min vid ankomst och avfärd + 1h vid stiltje första natten)
  • Trafik: 4 fraktfartyg och 1 segelbåt (om avfärd- och ankomsdag inte räknas då vi såg betydligt fler båtar och fartyg)
  • Fiskelycka: 4 guldmakrillar = 10 middagar, 1 nålfisk motsvarande 1 benig lunch.
  • Förbrukade fiskedrag: 3 gummibläckfiskar
  • rukt och grönt: 75 bananer och lika många äpplen, päron och apelsiner, 32 tomater, 4 gurkor och 5 kg potatis
  • Bröd: 8 bakade limpor och 20 bake-up baguetter
  • Annan mat: 7 burkar tonfisk och en meter salami, 12 liter mjölk och 98 ägg
  • Förbrukat skeppsapotek: Antibiotikasalva och 4 plåster (3 till kapten och ett till Lovis), flytande Alvedon 10 ml (växtvärk), 3 Postafen (sjösjika) och 2 Treo
  • Haverier åtgärdade under gång: 1 vindroderspatel, 1 avskavd lazyjack, 2 avskavda styrlinor till vindrodret, söm i mesansegel (30 stygn), wire till roderlägesgivare avskavd
  • Haverier att åtgärda i hamn: två block, 1 kickbeslag, 1 reva i lättvindsgenuan, 1 avbruten flaggkäpp
  • Böcker lästa: Tre deckare, två draman, en seglingsskildring och hundratal barnböcker
  • Mottagna textmeddelande på satellittelefonen: 42  (TACK!)

Nu väntar lata dagar i Karibien. Vi hörs!