Tillbaka på fortet

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vår närmaste danska hamn ligger på en konstgjord liten ö som kallas Flakfortet, 10 sjömil från Malmö. På håll ser ön rätt trevlig ut, som en stor kulle täckt av böljande grönt gräs och ljuvligt doftande syrenbuskar. Men skenet bedrar. Ön är egentligen en fästning, perforerad av mörka kulvertar, djupa hålor och långa tunnlar. Omgiven av en vallgrav och en pir som når runt hela ön så när som på ett smalt hamninlopp.

Flakfortet byggdes i början av förra seklet sedan för att skydda inloppet till Köpenhamn. Men anläggningen har inte använts i militära syften sedan 60-talet. Idag finns det en restaurang i fortet, och det står picknickbord överallt. Båtfolket vallfärdar hit, det går färja från Köpenhamn och det finns till och med en bröllopssvit på ön. Om någon mot förmodan skulle vilja spendera bröllopsnatten i en gammal militäranläggning.

Vi kom hit en söndag för tolv år sedan. Men när vi skulle hem igen fanns inte vår skeppskatt Båtsman att finna. I normala fall hade vi stannat, till nästa dag. I hopp om att katten skulle komma tillbaka under natten, i skydd av mörkret – när alla andra sov. Det brukade han göra. Men nu hade vi min bror med familj ombord. Alla behövde komma tillbaka till Sverige, till jobb och skola.

Ludvig och jag satte upp lappar på ön och hoppades innerligt att vår katt inte hade råkat mönstra på någon annan båt. Det kändes förfärligt att segla därifrån utan katten. Men två dagar senare ringde de från restaurangen och sa att någon hade sett en svart skugga på ön. Det måste vara Båtsman, tänkte vi och kastade loss direkt efter jobbet.

Rustade med ficklampor och kattgodis sökte vi systematiskt genom varenda liten hålighet på ön. Sent på kvällen hittade vi vår skeppskatt – blöt, rädd och eländig längst ner i tunnelsystemet under några rostiga gamla militärsängar. Stackars Båtsman. Jag kan bara föreställa mig hur skrämmande de där gångarna måste upplevas för en liten katt när fläktsystemet drog igång eller en bunke gapande ungar intog fortet.

Efter det lovade vi katten att vi aldrig skulle återvända till ön. Åren som följde besökte vi hundratals hamnar tillsammans, och Båtsman kom nästan undantagslöst tillbaka lagom till avsegling. Han var kanske den coolaste katt jag någonsin träffat. Men vi återvände aldrig till Flakfortet, trots att alla våra vänner seglade dit om och om igen. Vi hade ju lovat katten.

Båtsman blev bara tolv år gammal; han lämnade oss hastigt i höstas. Så på väg hem från helgens besök i Köpenhamn bestämde vi oss för att lägga till vid fortet igen. Vi tänkte att barnen skulle tycka det var kul att utforska tunnelsystemet. Det gjorde de också. Själv hade jag lite svårt att uppskatta de mörkare delarna den här gången. Men det kändes mysigt att sitta där i gräset, blicka ut över sundet och mumsa på ett danskt wienerbröd.

Ändå kände jag mig som en förrädare. Båtsmans ande finns fortfarande med oss ombord. ”Jag önskar att han bara kunde komma tillbaka, som om ingenting hade hänt”, sa Otto senare på kvällen. Jag förstod genast vem som avsågs. Tänk att man kan sakna en katt så mycket.