När hjälpen är långt borta

Att råka ut för en allvarlig skada eller sjukdom långt ute till havs är nog mardrömmen för de flesta långfärdsseglare. Och lite extra skrämmande tror jag att tanken ter sig för oss som har små barn ombord. Hemma i Sverige är hjälpen sällan långt borta, men ute till havs och i vissa ociviliserade delar av världen måste vi klara oss själva. Tyvärr har vi under åren fått en del erfarenhet av olycksfall ombord, men i dagsläget känner vi oss ganska väl förberedda.

I vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen kan du läsa om hur vi har förberett oss för att hantera olycksfall ombord. Och i januarinumret av tidningen Praktiskt Båtägande berättar vi historien om när kapten fick en allvarlig handskada till följd av en slänggipp – mitt på Nordsjön. I artikeln, som vi har skrivit tillsammans med vår skeppsläkare Carl Antonson, delar vi också med oss av den kunskap vi har förvärvat i olyckans kölvatten. 

Men det allra bästa är naturligtvis om man kan undvika skador helt och hållet. I hård vind och plattläns är en bom utan bra preventer sannolikt den allvarligaste medicinska risken ombord. Sedan olyckan på Nordsjön har vi därför utrustat båten med bombromsar av typen Gyb’Easy (Wichard), en lösning som faktiskt tillåter bommen att gippa – men på ett lugnt och kontrollerat sätt. På så sätt blir påfrestningen på riggen inte blir lika stor som med en fast preventer, och därmed minimeras risken för skador på både båt och besättning. Känns oerhört tryggt med tanke på den stundande Atlantöverseglingen där vi räknar med att ha vinden i ryggen hela vägen. På tisdag bär det av, tror vi.

Nedan ett videoklipp på GybÉasyn in action – i hård aktlig vind utanför Kap Finisterre.

De förädiska sandbankarnas farvatten

En vecka har gått sedan avsegling och vi har nått norra Holland. Nordsjön är ett grunt hav. Och allra grundast är det här i den södra delen. Men framförallt är djupet föränderligt. Längs hela kusten löper långa sandbankar. En del når bara upp över vattenytan vid lågvatten, andra aldrig. Men tidvattnet förflyttar också sandbankarna i sidled vilket gör navigeringen i dessa farvatten till en utmaning. Gubbarna som flyttar sjömärken i regionen gör dock ett utmärkt jobb. Medan gänget som ritar sjökorten verkar ha lite svårare att hänga med i svängarna. Vissa inseglingsrännor har flyttats flera sjömil, och skulle man tro sjökorten skulle vi allt som oftast vara uppe på land och segla.

Imorgon bär det upp på land på riktigt. Nåja, så lär det säkert se ut på SPOTen i alla fall. Det är dags för några dagar i det Hollänska kanalsystemet.

I en välsorterad hylla nära dig

Jag lyckas göra plats till mig själv i hängmattan och får snabbt ett barn på vardera sidan. Bokvalet den här gången föll på Pippi Långstrump på Kurrekurreduttön.

När jag har läst en stund avbryter Lovis: ”Mamma, jag vill också segla  till Söderhavet. Som Pippi. Får jag det?” Hon tittar på mig med stora ögon, väntar på ett bekräftande svar.

Så här långt har resan över Nordsjön gått över förväntan. Båten är redo. Vi är redo. Ett år till och vi borde ha en reskassa som skulle kunna ta oss runt jorden, i alla fall med mycket vilja och en smula tur. Det borde vara fullt möjligt. Visserligen extrem lågbudget, men fullt möjligt. Jag ser på min dotter och hör mig själv svara: ”Ja, Lovis vi ska segla till Söderhavet”

Ja, ungefär sådär gick det till när vi under en tur på Nordsjön förra sommaren beslutade oss för att äntligen slå slag i saken och segla ut i världen. Texten ovan är hämtad ur det senaste numret av tidningen Äventyrliga familjer, en föräldratidning garanterat fri från purérecept och blöjtester. Men väl fullsmockad med inspirerande och välskrivna historier för alla som längtar efter mer äventyr i livet. Och det gör i alla fall vi. Längtar efter äventyr alltså. Nedräkning pågår – bara sju veckor till avsegling!

”Sagan om ringen”

Idag hämtade jag ut Ludvigs vigselring hos juveleraren. Och tillbaks kom minnena från den där rysliga morgonen mitt ute på Nordsjön i somras.

Jag vaknar av ett fruktansvärt brak och hela båten skakar till. Det bekanta ljudet av en ofrivillig gipp. Och så blir det tyst. Jag lyssnar intensivt efter ljud på däck. Jag vill ha tecken på att allt är ok. Det går några sekunder. Känns som en evighet. Och så hör jag hur Ludvig lämnar sittbrunnen, kopplar om säkerhetsselen, går bak och kopplar ur vindrodret. Jag drar en lättnandes suck.

Men så kommer de tre bestämda knackningarna. Jag vet vad de betyder. Kastar mig ut i salongen och tittar upp mot riggen. Jo då, allt verkar sitta där det ska. Ludvig handstyr. Frågande möter jag hans blick. ”Vad har hänt?”

”Jag har skadat handen”, säger han försiktigt. Mina ögon glider över på hans vänstra hand. Jag ryggar tillbaka. Ingen vacker syn. Öppna sår, skinnslamsor, blod. Det ser illa ut. Riktigt illa. Inte få panik nu, tänker jag och slänger ett öga på sjökortet och AISen. Drygt 200 sjömil till närmsta land, Norge. Visserligen bara 150 tillbaka till Orkney, men det är knappast läge att vända om mot den hårda vinden. AISen visar att det finns fartyg i närheten. Vi skulle kunna kalla på hjälp …

”Hur illa är det?” frågar jag.  ”Jag vet inte” blir svaret. ”Tummen verkar i alla fall ok”. Adrenalinet skyddar honom fortfarande från den värsta smärtan.

Ludvig hade hållit handen runt storskotsblocket när gippen kom. Preventen gick rakt av. Och de fyra fingrarna klämdes/krossades mellan storskotsblocket och skotvagnen.  Jag ber till gudarna att barnen ska sova länge den här morgonen.

Drar på mig flytoverallen och ger mig ut i sittbrunnen för att få ordning på styrningen. När båten väl är under kontroll var det dags för en djupare inspektion av skadan och situationen.  Fortfarande svårt att avgöra hur illa läget är. Något brutet? Troligen inte. Sprickor? Sannolikt. Kan han röra fingrarna? Nja. Lillfingret är det nog ingen fara med. Men de andra är det värre med. Ringfingret är riktigt illa. Nu gör det ont också. Och svullnar. Ringen! Shit, ringen! Vi konstaterar snabbt att vigselringen inte går att få av. Snart kommer den att ställa till rejält med bekymmer.  Den måste bort. Och avbitartången är lösningen. Det tar ett tag, men det går.

Jag ger Ludvig ett provisoriskt förband, några smärtstillande och skickar honom i säng.  Han har varit vaken hela natten. Vi får göra en ny bedömning om ett par timmar. Röjer upp röran bland förband och medicin medan jag funderar över hur jag ska kunna hantera båt, två små barn och en skadad man de kommande dygnen. Känner mig plötsligt väldigt ensam därute på havet.

På eftermiddagen tvättar och tejpar vi handen ordentligt. Ludvig menar att han än så länge inte är värre däran än att han ska kunna ta sin vakt. Vi fortsätter. Och det går förhållandevis bra.

Men vad hade hänt om olyckan hade varit ännu allvarligare? Och om barnen vaknat mitt i kaoset? Dagarna efter olyckan följs av riktigt bra samtal kring prioriteringar och säkerhet. Vi behöver en pålitlig autopilot som kan ta över styrningen med en enkel knapptryckning. Och vi behöver en satellittelefon för att kunna konsultera läkare eller kalla på hjälp oavsett var vi befinner oss. Och så var vinterns prioriteringar satta.

Den avklippta ringen har under hela hösten hängt framme i salongen och påmint om vad som är viktigt ombord, och väntat på att svullnaden i Ludvigs finger ska gå tillbaka. Förgäves. Så idag, ett halvår senare, är ringen lappad och lagad. Ser ut som ny, bara 5 mm större i omkrets. Kvar finns bara minnena,  och lite värk i handen …