
Krabbrace på Chagos
Jag har just börjat måla på däck när Sophie och hennes femåriga dotter Mohea kommer förbi. På knagglig franskblandad engelska frågar de om Lovis och Otto vill följa med in till stranden för att leka. Det vill de. Ja, oj vad de vill. Innan jag vet ordet har de klättrat ner i Sophies gula kajak och är på väg in mot land.
Jag skänker Sophie en tacksamhetens tanke. Vi känner inte varandra. Träffades för första gången för mindre än en vecka sedan, när den lilla familjen kastade sitt ankar här i vår lagun. När de kom förbi och frågande om Lovis och Otto ville komma över och leka en stund. Det ville barnen gärna. Sedan dess har de träffats varje dag på stranden, och hälsat på hos varandra flera gånger.
Att hjälpas åt att ta hand om varandras barn, är en självklarhet långseglarfamiljer emellan. Oavsett om man känner varandra eller ej, eller ens talar samma språk. För vi vet alla, att man måste ta tillfällena i akt – inte bara för barnens skull, utan också vår egen. För även om det är lyxigt att få tillbringa så mycket tid tillsammans med sina barn som vi gör, så behöver vi ibland en stund för oss själva.
Och barnen de tvekar aldrig en sekund, varken våra eller någon annans. De har alla lärt sig att man måste ta vara på varje möjlighet att leka med andra barn. Det finns inget utrymme att vara blyg, ingen tid att förlora. För snart seglar de vidare igen. Kanske ses de i nästa hamn igen, eller så ses de aldrig mer. Men barnen fäller inga tårar. För det är så det är. Det är så det alltid har varit. De känner inte till något annat.