Gränslös kärlek

seglarkompisar

Lovis och Johannes

KOMBA, MADAGASKAR. De sågs för första gången i Panama, för mer än två år sedan. Sedan dess har de träffats på några av världens mest exotiska platser. De har surfat, klättrat och fiskat tillsammans. Letat skatter, snorklat med hajar och utforskat otaliga obebodda öar. De gillar samma saker, och har fantastiskt roligt tillsammans. Så i Thailand tog hon mod till sig. Hon friade till den snällaste, starkaste och modigaste pojken hon någonsin träffat. Och han sa ja.

Nu är de återförenade igen, på andra sidan Indiska Oceanen. Vår Lovis, och hennes sydafrikanske seglarkompis Johannes.  Och ikväll sover han över för första gången. Lycka.

Barnbåtar emellan

Krabbrace på Chagos

Krabbrace på Chagos

Jag har just börjat måla på däck när Sophie och hennes femåriga dotter Mohea kommer förbi. På knagglig franskblandad engelska frågar de om Lovis och Otto vill följa med in till stranden för att leka. Det vill de. Ja, oj vad de vill. Innan jag vet ordet har de klättrat ner i Sophies gula kajak och är på väg in mot land.

Jag skänker Sophie en tacksamhetens tanke. Vi känner inte varandra. Träffades för första gången för mindre än en vecka sedan, när den lilla familjen kastade sitt ankar här i vår lagun. När de kom förbi och frågande om Lovis och Otto ville komma över och leka en stund. Det ville barnen gärna. Sedan dess har de träffats varje dag på stranden, och hälsat på hos varandra flera gånger.

Att hjälpas åt att ta hand om varandras barn, är en självklarhet långseglarfamiljer emellan. Oavsett om man känner varandra eller ej, eller ens talar samma språk. För vi vet alla, att man måste ta tillfällena i akt – inte bara för barnens skull, utan också vår egen. För även om det är lyxigt att få tillbringa så mycket tid tillsammans med sina barn som vi gör, så behöver vi ibland en stund för oss själva.

Och barnen de tvekar aldrig en sekund, varken våra eller någon annans. De har alla lärt sig att man måste ta vara på varje möjlighet att leka med andra barn. Det finns inget utrymme att vara blyg, ingen tid att förlora. För snart seglar de vidare igen. Kanske ses de i nästa hamn igen, eller så ses de aldrig mer. Men barnen fäller inga tårar. För det är så det är. Det är så det alltid har varit. De känner inte till något annat.

Den nya vågen

IMG_0241

Så här såg det ut när vi avseglade för två år sedan.

I sommar lämnar SJU andra svenska barnbåtar Sverige för att segla ut i världen. Med inte mindre än FEMTON barn ombord. En hel skolklass. Eller är det kanske ännu fler. Hur som helst, så många att det är svårt att räkna dem alla.

För att ni ska förstå hur fantastiskt detta är kan jag berätta att vi bara har mött två andra svenska båtar med barn ombord sedan vi lämnade Sverige för två år sedan. En bebis, och två lite äldre pojkar. Det är allt. Båda familjerna vände hem i Karibien. Och några andra känner vi inte till. Om man bortser från ett par säsongare i Medelhavet. Men i år rasslar det alltså till.

Vi önskar dem alla varmt lycka till. Vi vet vad som krävs för att komma iväg, både fysiskt och psykiskt. Jag börjar gråta bara jag tänker på det. Det är så stort. Här är hela listan. Läs och njut!

Kanske finns det ännu fler svenska barnbåtar här ute på de sju haven. Som vi har missat. Skriv och tipsa. Nu ska vi fixa det sista för att avsegla mot Papua Nya Guinea. Ett nytt land, och nya äventyr. Imorgon blir det tvåårsjubileum ombord. Och om en dryg vecka räknar vi med att komma fram till Kurrekurreduttön, resan stora mål!