Komodo

”Äh, det där är väl ingenting. Jag är mycket starkare än dem”, sa Lovis kaxigt när hon såg aporna som flängde upp och ner i träden på Komodo. ”Jag är tio gånger starkare, fyllde Otto i. Du ska få se. När jag kommer hem ska jag klättra ända upp i masttoppen.” Lovis såg ut som hon funderade en stund, på hur hon skulle kunna bräcka lillebrors påstående. Sedan sa hon. ”Jag ska klättra upp för hela spirbommen, utan att använda stegen i masten. Och när jag kommer upp ska jag äta en banan, för jag är en riktig klätterapa.” Och så fick det bli, för när de där barnen fått för sig något, ja då finns det inte mycket som kan hindra dem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En stor vattenbuffel står tvärs över stigen och tuggar på det torra gräset. Det vackra djuret lyfter lojt huvudet när vi närmar oss, och det är då vi ser det. Att det handlar om ett dödsdömt djur. Buffeln har ett fult sår tvärs över mulen. Den har blivit attackerad av en komodovaran, världens största ödla som bara finns här på öarna kring Komodo i Indonesien.

Ett enda litet bett, det är allt som behövs. För att buffeln ska gå en säker död till mötes. Varanens saliv innehåller så starka bakterier, att det sakta bryter ner kroppen. Inom två veckor kommer vattenbuffeln att dö. För ett vildsvin, ett rådjur eller en människa går förloppet något fortare. Medan de små aporna slukas hela, på en gång. Det samma gäller varanernas egna ungar, som måste fly upp i träden när äggen kläcks, och där lever de i tre år för att inte ätas upp av föräldrar eller äldre syskon.

Vår guide kastar försiktigt några jordklumpar på vattenbuffeln för att den ska flytta sig, så vi kan fortsätta vår vandring denna tidiga morgon. Buffeln makar motvilligt på sig. Långsamt, långsamt. Ensam, och övergiven av sin flock. Lämnad åt sitt öde, i väntan på döden. Väntar gör också varanerna. På festen; en vattenbuffel räcker till ett rejält skrovmål för 10-15 varaner.

Fler bilder från Komodo finns i vårt bildgalleri på flickr.com/symary