Dag nummer 1422

Margarit och Fred utanför sitt hem i St Lawrence Bay

Margarit och Fred utanför sitt hem i St Lawrence Bay

BAY ST LAWRENCE, CAPE BRETON ISLAND. ”Längst upp på Cape Breton finns en säker liten hamn, där bor några vänner till mig. Fred och Margarit. Underbara människor. Han är hummerfiskare och hon driver en liten camping. Om ni är i närheten, stanna och hälsa från mig.” Ungefär så sa Phil, en annan hummerfiskare som vi träffade i Maine. Och när vi insåg att vi faktiskt skulle ha vägarna förbi, ja då bestämde vi oss för att stanna.

Fred kallade upp oss på radion redan utanför hamnen, han har sitt hus högst uppe på backen och missar inte en båt som går in eller ut ur det smala inloppet. Vi visste förståss inte att det var Fred då, och han visste inte att vi hade en gemensam bekant. Men Fred har för vana att göra så när en segelbåt närmar sig hamnen. Han har långseglat själv, och vet hur svårt det kan vara att angöra en främmande hamn.

Vi var tacksamma för att ha Fred stand-by på radion, för det här hamninloppet är inte mycket bredare än båten själv, och helt öppet för vågorna från norr. Fred berättade senare att det ofta är omöjligt att angöra hamnen, och att nästan alla lokala fiskare har rammat ena eller den andra sidan på vägen in. Så många att de startat en väst- och en östklubb beroende på vilken pirarm de kört in i flest gånger.

Väl inne i hamnen hjälper Fred oss att förtöja vid fiskarnas egen pir. Vi får ligga gratis, det kommer inte så många båtar hit. Mary af Rövarhamn är den enda fritidsbåten i hamnen, bortsett från Freds egen segelbåt som fortfarande står på land. Han har inte hunnit sjösätta den än. Våren är sen, det snöade tydligen så sent som för några dagar sedan. Vi såg lite snö på bergen på vägen hit.

Vi bjuder ombord Fred på en cigarr och lite kubansk rom, han seglade själv till Kuba för tio år sedan och verkar glad för att prata minnen. Sedan bjuder han upp oss till huset för en varm dusch. Som vanligt är vi inte sena att tacka ja. Och när vi står där och pratar som bäst har Fred plötsligt Phil från Maine på tråden. Tänk att vi fick prata med honom igen, kul.

Fred frågar om Ludvig inte vill följa med ut och fiska imorgon, han är en gubbe kort på båten. Och oj så gärna Ludvig hade gjort det, och jag och barnen också för den delen. Men det var kanske aldrig aktuellt. Men tänk så spännande att få följa med ut och faktiskt göra lite nytta på en riktig hummerbåt. Kanske hade vi fått behålla en del av fångsten som betalning.

Men Fred skulle vara ute hela dagen, och vi måste ge oss av mot Newfoundland redan på förmiddagen. För imorgon väntas äntligen sydliga vindar igen, och här gäller det att använda de väderfönster som ges för att komma någonvart. På natten till onsdag väntas oväder igen, då måste vi vara framme. Väderomslagen på de här vattnen är obarmhärtiga. Fred förstår, han vet hur det är.

Nåja, vad är väl en dag på en riktig hummerbåt jämfört med ännu en dag med familjen ombord på Mary af Rövarhamn. Dag nummer 1422. Vi får fråga någon av de andra gubbarna här på kajen om vi inte kan få köpa lite hummer av dem som tröst. Om någon av dem hinner in innan vi ger oss av. Priset ligger på fyra dollar pundet, cirka 60 kronor kilot. Det kan det vara värt. Freds fru berättar att hummern här ute är den bästa i landet. Kanske i hela världen.

Hummer till frukost

Frukost à la Maine

Frukost a la Maine

MONHEGAN ISLAND, MAINE. Vi skulle inte hinna fram till fastlandet innan mörkret, så vi bestämde oss för att försöka stanna på den lilla ön Monhegan längst ut i Maines akipelag. Det stod visserligen i guideboken att hamnen var dålig och ön besöktes bäst med färja. Men det var värt ett försök.

Hamnen var full av bojar, vid ett par av dem låg några lokala fiskebåtar. På en av dem stod en tjock gubbe med skägg och gula galonbyxor. Vi frågade honom var vi kunde ankra, och han bekräftade guideboken. Ankarbotten är dålig men vi fick gärna ta en av hans bojar.

Så snart Mary var tryggt förtöjd sjösatte vi jollen för att ta en titt på ön. Vi hittade fiskegubben på trappen till sin fiskebod. Han presenterade sig som Mattie Thomson, och bjöd på en öl. Vi slog oss ner för att prata en stund medan Lovis och Otto bekantade sig med hans femårige son. Han är den ende pojken på öns skola. Det finns två flickor också.

Det bor ett 30-tal personer på ön året runt, och vi hade tydligen träffat den gästfriaste av dem alla. För snart hade han försett oss med sjökort över hela området, introducerat oss för sina vänner och bjudit in oss på middag och dusch och gett oss fisk för två middagar.

Tidigt imorse hörde jag ljudet av en båt som närmade sig Mary. Jag hörde hur den saktade in, och sedan en stor duns på däck. Det var Mattie, som kom med hummer till frukost. Ja, de äter det här. Med äggröra. Det blev en stor frukost. Vi fick ELVA humrar!

Bildreportage från hummerfisket på Monhegan Island

Med hummer på schemat

BARBUDA, KARIBIEN. Ombord på Mary af Rövarhamn är det absolut rättvisa som gäller. Annars får man barnens egen fackförening på sig, med ordförande Lovis i täten. Och hon är inte att leka med vill jag lova. Så igår, när barnen lyckades charma till sig fem humrar från vår guide som passade på att kolla till sina tinor på väg hem från fregattfågelkolonin. Ja, då fick barnen ett matematiskt problem att lösa. För hur delar egentligen två vuxna och två barn på fem humrar? Ett utmärkt praktiskt exempel till dagens mattelektion i barnens båtskola.

Otto, som gillar både matte och hummer, tog sig an utmaningen med stor entusiasm, och väl godkänt resultat. Men ikväll, när det faktiskt var dags att sätta i oss humrarna. Då la vi allt kött i samma skål. Sedan åt vi tills vi storknade, alla fyra. Kanske den godaste hummer vi någonsin ätit. Inte ens det nitiska facket fann anledning att klaga. Livet på Barbuda är gott. Mycket gott.

Lyx i vår smak

russianbay

Restaurangkök a la Madagaskar

RUSSIAN BAY, MADAGASKAR. Det finns ingen väg som leder hit, inga affärer, inget hotell.  Bara en liten strand, några hyddor och en skyddad ankarvik där seglare kastar sitt ankare då och då. Här har österrikaren André valt att slå sig ner. Som den ende vite mannen i byn. I en hydda lika enkel som alla andras. Och här har han öppnat en liten restaurang.

Restaurangen saknar väggar, har ingen skylt eller meny.  Köket saknar spis, kyl och frys. Maten lagas i på en bädd av glödande kol. Det finns inget rinnande vatten eller avlopp. Toaletten är en grop i marken. Men det finns tolv stolar och tre bord. Några hängmattor, sköna soffor och en härlig utsikt. Det är rent och fräscht, och det finns alltid något enkelt att äta eller dricka.  Närodlat och lokalproducerat såklart, och alltid överraskande gott.

Har man riktig tur har byborna försett André med ett vildsvin, några krabbor eller humrar för dagen. Och då simmar han ut till de båtar som ligger ankrade i hamnen, för att berätta vad som bjuds. Medan maten fortfarande är färsk. Och gillar man inte det som serveras för dagen går det lika bra att ta med något eget. Eller bara njuta av miljön och det trevliga sällskapet.

Idag var vi åtta vuxna och fem barn som samlades runt långbordet på Andrés restaurang.  Det stod hummerfyllda crêpes på menyn. Trettio kronor för vuxna. Och femton för barn. För så mycket vi orkade äta, och lite till. Tänk, att på en så isolerad plats som denna få njuta en sådan måltid. För nästan inga pengar alls. Det är för oss långt exklusivare än vilken butler eller femstjärnig restaurang som helst.