hälsö

Vi har just styrt upp mot Hälsö för ta ner våra segel och gå in i hamn när jag märker att något inte är som det ska. Ratten gör konstigt motstånd, som om den fastnat i något.
”Ludvig, jag tror det är något fel på styrningen,” ropar jag och vrider på ratten igen. Den hackar till några gånger, och går sedan lättare. För lätt. Vi har förlorat styrningen.

Ludvig skyndar sig bak till rodret. Det sitter där det ska, men styrvajern är lös. Vad det än beror på så åtgärdas det bäst i hamn. Vi har en kort rorkult i aktern som kan användas för nödstyrning. Enda problemet är att den sitter längst bak på båten, utom räck- och synhåll från gasreglage, ekolod och navigationssystem.

Jag ser mig om. Det är becksvart ute. Inte ens månen är framme. Och det blåser friskt. Vi har aldrig varit i hamnen förut, inseglingen är inte belyst och inloppet ser smalt ut på sjökortet. Men strålkastarna är laddade och Ludvig och jag är samkörda. Vi fixar detta. Jag lägger i lätt gas och går bak till rodret för att styra ut på djupt vatten medan Ludvig tar ner alla segel och förbereder linor och fendrar. Sedan styr vi in mot hamnen.

Alla sinnen skärps, all nonchalans är som bortblåst. Ludvig sitter fullt fokuserad vid rorkulten, med strålkastaren riktad mot de röda och gröna pinnarna som markerar inloppet. Jag sköter gasreglaget och håller koll på instrumenten. Helt lätt är det inte. Man kan likna det vid att styra en bil från baksätet, medan någon annan sitter där fram och växlar och gasar. Men det går, och snart ligger vi tryggt förtöjda i hamnen.

Ludvig och jag ser på varandra och ler lättat. Barnen tittar fortfarande på film i salongen, trygga och lyckligt ovetandes. Bra så. Nu ska vi bara få ordning på styrningen, så vi kan segla hem igen. Ludvig börjar felsöka. Det visar sig att en av vajrarna mellan rodret och ratten har brustit. Den måste bytas. Vi rotar runt lite, och hittar det vi behöver ombord. Ett par timmar senare är felet åtgärdat.

”Det var nästan lite uppfriskande att få mecka igen”, säger Ludvig belåtet. Jag skrattar. Det är lustigt det där. På vägen dit hade vi pratat om att vintersegling på många sätt påminner om när man avviker från de vanliga rutterna på en långsegling. Man får kämpa lite extra, men belönas mångfaldigt. Det som just hänt förstärker den känslan. Vi hamnade i en svår situation, och vi löste den. Det är onekligen något tillfredsställande i det.

Northern Light senast siktad på Hälsö.

Vi hade just lämnat Volvo Ocean Race-båtarna bakom oss och fortsatt norrut genom Stora Kalvsund när Ludvig plötsligt utbrast: ”Där ligger ju Northern Light”. Och minsann. Där låg hon faktiskt. I den lilla hamnen på Hälsös östra sida. Mary’s världsberömda systerbåt. Northern Light, Sveriges kanske mest välkända långfärdsbåt. Båten som övervintrat i Antarktis, och seglat flera varv runt jorden. Rolf Bjelkes och Deborah Shapiros röda Joshua.

Northern Light är samma båttyp som Mary af Rövarhamn, om än något modifierad. Och det, mina damer och herrar, är inte vilken båttyp som helst. Den första deltog i världens första solokappsegling non-stop runt jorden. Sunday Times Golden Globe Race 1968. Ägaren Bernard Moitessier ledde stort men trivdes så bra där ute och fortsatte ett halvt varv till runt jorden. Han diskvalificerades därmed, och vinsten gick istället till britten Robin Knox Johnston som senare adlades för sin insats. Ingen annan deltagare tog sig i mål.

Åren efter det berömda racet byggdes ett sjuttiotal likadana båtar som Moitessiers på Meta-varvet utanför Tarare i Frankrike. En av dessa köpte alltså svensken Rolf Bjelke. En annan beställdes av Urs Rickli, schweizaren som lät bygga vår båt. Hur många av de övriga som seglar än idag vet vi inte. Men vi har sett ett tiotal under resan. Ytterligare tre finns i Sverige, som vi känner till. Felicia i Brantevik, Soft i Stockholm och Vidania i Grundsund.

Vi har haft kontakt med Rolf Bjelke och Deborah Shapiro i mer än 15 år nu. Från och till, via telefon och mejl. Men våra vägar har aldrig korsats. Inte förrän nu. För ja, vi la så klart om kursen tvärt, för att få oss en närmare titt på den röda pärlan. Och vilka stod inte där och tog emot våra tampar, om inte Rolf och Deborah själva. Livs levande. Så kul, att äntligen få ses i verkliga livet.

Rolf och Deborah berättade att de ägnar sommaren åt att återställa Northern Light till det skick de själva skulle vilja ha henne. Och det säger en hel del, för noggrannare människor får man leta efter. Till hösten seglar hon sedan till ostkusten där paret har köpt ett litet hus. Ja, Sveriges mesta långseglare har blivit landkrabbor – precis som vi. Men till skillnad från oss har de bestämt sig för att sälja båten.

En fågel viskade nyligen att även Joshuan i Brantevik kan komma ut på marknaden inom kort. Tänk, två Joshuas till salu på så nära håll. Vilket drömläge. Oss tog det tre år att hitta vår Joshua, en båtjakt som tog oss runt hela Frankrikes kust, och ända bort till Malaysia och tillbaka innan vi slutligen hittade henne på Teneriffa.

Varken Northern Light eller Felicia har annonserats ut ännu, vad vi känner till. Men ni som är seriöst intresserade får gärna höra av er så förmedlar vi kontakten.