Nya Zeeland till fots

Under vår världsomsegling gästbloggade jag varje månad för reseförsäkringsbolaget ERV. Idag upptäckte jag av en slump att de gjort om sin sajt, och alla gamla blogginlägg är bortrensade. Lite synd, tyckte förstås jag som lagt ner en massa energi på att skriva dem. Men några av dem finns kvar på min dator, så jag tänkte portionera ut dem här på vår egen blogg istället. Eftersom jag just lyssnat på en inspirerande intervju med Helena Olmås, som vandrat tvärs igenom hela Nya Zeeland, väljer jag att börja med ett inlägg jag skrev våren 2012 om att vandra på Nya Zeeland.


”Den här vägen” ropar min 6-åriga Lovis och försvinner in i skogen. Hon har fått syn på en liten triangel på ett träd som brukar märka stigar och vandringsleder här i Nya Zeeland. Kanske leder den till ett vattenfall, en varm källa eller en spännande grotta. Eller en avlägsen strand med sjölejon, pingviner och höga sanddynor. Det måste undersökas.

Sagolandskap
Vi har varit i Nya Zeeland i drygt två månader nu, men landets natur och djurliv slutar aldrig att överraska och fascinera. Som taget ur en saga. Eller som någon sa: ”Sätt Steven Spielberg, Charles Darwin och Claude Monet i ett rum med sex flaskor vodka och en hög partydroger. Inte ens tillsammans skulle de lyckas hitta på Nya Zeeland.”

En myriad av stigar
Tack vare vår båt har vi kunnat ta oss till några av landets mest svårtillgängliga och vilda områden. Ibland har det gått veckor utan att vi har sett en annan människa. Men var vi än har varit, så har vi nästan alltid hittat ett tidigare trampat spår att följa. Nya Zeeland är perforerat av en myriad av stigar och vandringsleder.

Svårt att gå vilse
Till skillnad från Australien, där vi gick vilse nästan var dag, är gångvägarna i Nya Zeeland nästan alltid väl utmärkta – om inte med skyltar så åtminstone små band, stolpar eller plasttrianglar. Men för säkerhets skull brukar vi ändå packa ner lite extra fika, en liten kompass och en vhf-radio. En annan fördel jämfört med att vandra i Australien är att här inte finns ett endaste dödligt djur. Men sandflugorna kan vara en riktig plåga.

Vandra i timmar, dagar eller månader
Vissa stigar innebär inte mer än en enkel promenad på en timme eller två medan andra bjuder på flera dagars krävande vandring. Ja, den som har gott om tid kan man faktiskt följa en led hela vägen från Cape Reinga i norr till Bluff i söder.Te Araroa heter leden, och är 300 mil allt som allt. Över snöklädda berg och vindpinade hedar. Genom djupa regnskogar och månliknande vulkanlandskap. Fyra månader lär det ta.

Stugor och camping
Vi som har små barn och en båt att återvända till om kvällarna brukar hålla oss till kortare dagsturer med många fikapauser. Men det finns också övernattningsstugor utplacerade längs de populäraste vandringslederna, och i vissa fall enkla tältplatser. I högsäsong kan man behöva boka i förväg. Department of Conservation, som är nyzeeländska motsvarigheten till Naturvårdsverket, ansvarar för de flesta vandringsleder och stugor. Se www.doc.gov.nz


Så knäppt egentligen, vi kan massor om att vandra i Nya Zeeland. Men vet ingenting om hur det funkar i Sverige. Är lite sugna på att vandra med barnen i svenska fjällen i sommar. Kanske 4-5 dagar. Helst utan tält, stora ryggsäckar och massvis av andra människor. Hur gör man? Tips välkomnas.

Redo för nästa fas

sköldpaddor

På Rodrigues tar alla det lugnt.

Rodrigues har erbjudit precis den mjukstart i civilisationen som vi behövde efter Chagos. Hela ön har bara 40 000 invånare. Alla är avslappnade och trevliga, och ingen har bråttom. Ibland är tempot så lågt att jag undrar om folket här inte inspirerats av öns urinvånare, jättesköldpaddorna. Kanske är det något i luften, eller landskapet, som får både människor och djur att må bra. Efter snart tio sköna dygn här känner vi oss nu så pass återanpassade att vi är redo för nästa fas. Ikväll sätter vi kurs på miljonstaden Port Louis på Mauritius, tre dygn västerut.

Mer om vårt möte med Rodrigues jättesköldpaddor finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen. Läs gärna det. 

Trött på vintern?

Vem behöver snö?

Vem behöver snö?

Det ryktas att det har varit ovanligt kallt därhemma i vinter. Att hela landet haft en vit jul. Jättekul, för alla barn. Men kanske inte lika uppskattat av andra. Vintern är en tid då många svenskar längtar bort. Till en varmare del av världen. Det märks inte minst här på Langkawi; varannan badgäst pratar svenska. Men vintern gör sig också påmind i vår mejlbox, där frågorna duggar tätt från andra som drömmer om att göra som vi – att kapa förtöjningarna och sätta kurs mot varmare breddgrader.

Vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen är fullt av tips för alla er som går i långseglartankar. Läs och begrunda. Och fortsätt att skicka frågor. Vi svarar gärna.

Flodresan

Detta bildspel kräver JavaScript.

Solen står lågt över djungeln när vi kör rakt in i det höga pandanusgräset för att förtöja båten för natten. I trädkronorna över oss har makakerna redan slagit sig till ro. Tätt intill varandra, med den långa svansen virad runt grenen för att inte trilla ner när de sover. Ännu en händelserik dag i Borneos djungel går till ända.

På fördäck sitter Lovis och Otto och dokumenterar dagens största händelser i sina dagböcker, i väntan på kvällens middag som tillagas en våning ner. Lovis ritar en orangutang som äter banan med fötterna samtidigt som den klättrar högt upp i trädtopparna. För det är sådant som imponerar på henne. Medan Otto har svårt att bestämma sig för vad som varit roligast: De blixtsnabba krokodilerna, den stora varanen som fångade en fisk precis bredvid båten, eller pratstunden med Lina och Paul – några andra svenska turister som också hittat hit. Vår fisktokige pratmakare beslutar sig till sist för att föreviga alla tre händelser.

Vi befinner oss långt upp i floden Sekonyer, på södra Borneo. På en tre dagar lång flodresa genom nationalparken Tanjung Puting. 3000 kvadratkilometer skyddad djungel, som inte bara är hem för tusentals orangutanger. Utan också lustiga näsapor, vackra jättefjärilar, tropiska fåglar, köttätande växter, och hela armeér av termiter. För att inte tala om alla de giftiga ormar och spindlar, krokodiler, leoparder och andra farliga djur som också bor här.

Snart serveras vi ännu en underbar måltid på flodbåtens akterdäck. Under stjärnorna. I skenet av levande ljus. Ludvig och jag njuter av att bara få slappna av, att bli serverade mat och låta någon annan stå till rors. Som på en riktig semester. Vår vildmarksguide Toris och kockan Issa gör ett fantastiskt jobb. Tillsammans med Pihi och Amin, de två unga killarna som hjälps åt att styra båten, leka med Lovis och Otto och bädda åt oss på däck när stearinljusen brunnit ut.

Vi kryper vi till kojs redan vid halvniosnåret, med vetskapen om att djungelns invånare kommer att väcka oss redan i soluppgången. Men ovan som jag är vi att lägga mig i denna tidiga timme ligger jag vaken en stund. Plötsligt bryts cikadornas fridfulla symfoni av ett stort brak. Följt av ett högljutt skrik och ett hemskt fräsande och morrande. Bara några meter bort. Jag sätter mig käppräck upp i min myggnätskokong, och spänner alla sinnen. Oväsendet fortsätter en stund, men avtar sakta.

”What was that? ropar jag rakt ut i mörkret, i hopp om att vår guide som huserar en våning ner fortfarande är vaken. Men jag får inget svar, han sover redan. Plötsligt känns myggnätet som ett ganska klent skydd mellan mig och världen utanför …

Läs gärna mer om vårt möte med Borneos orangutanger i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.

Champagne Beach under testluppen

Detta bildspel kräver JavaScript.

Strandhäng är en absolut favoritunderhållning för oss på Mary af Rövarhamn. Ingen strand är den andra lik. Vissa är svarta, andra vita eller gula. Många är täckta av krossade snäckor eller drivved, vissa korall eller sten. Några kantade av spännande grottor, eller fantastiska klätterträd. Variationerna är oändliga, och vi tröttnar aldrig.

Just nu ligger vi ankrade utanför Champagne Beach på ön Espiritu Santo i norra Vanuatu. En strand som brukar kallas Vanuatus finaste strand. En del talar om den som en av Söderhavets bästa stränder. Medan andra drar det ett steg längre, och menar att den håller världsklass. Ja, hur det än är med den saken så blev vi onekligen lite nyfikna. Så här är vi nu.

Vilka kriterier som krävs för att en strand ska ta sig in på dessa topplistor är oklart. Men det verkar underlätta om stranden redan är välbesökt eller välkänd. Därför omnämns ofta kända city-stränder som Bondi och Venice Beach. Medan vi gillar de folktomma stränderna bäst, gärna vilda vackra surfstränder som det är lite svårt att ta sig till.

Vi har faktiskt turen att få Champagne Beach nästan helt för oss själva, något som är mycket ovanligt här på Vanuatu. Inte på grund av den stora mängden badgäster, för de är sällsynta. Däremot brukar det nästan alltid gömma sig en by bakom varje strand i det här landet.  Vilket i sin tur innebär minst en nyfiken invånare bakom varje trädstam.

Sanden är fantastiskt fin. Nästan som mjöl, helt perfekt för sandskulpturer och sandslott. Sitt namn har stranden fått efter de bubblor som kommer upp från varma källor under vattnet vid lågvattnet. Det förklarar också de stora skillnaderna i vattentemperatur. Sikten är inte perfekt, men det finns en hel del korallhuvuden att snorkla på. Och någon enstaka sköldpadda.

Själva omgivningarna drar dock ner helhetsintrycket rejält. Ja, de regnskogsklädda branterna är det inget fel på. Men Champagne Beach är ett populärt stopp för kryssningsfartyg, och stranden kantas därför av tomma hyddor och marknadsbodar som fylls till bredden av souvenirer när kryssningsfartyget ankrar upp i viken utanför. Det hela ser lite malplacerat ut. Och längre bak, i buskarna, ligger mängder av gamla chipspåsar och läskburkar som besökarna lämnat efter sig.

Så trots uppenbara kvalitéer tar sig alltså Champagne Beach inte in på vår lista över världens bästa stränder, som än så länge toppas av Wharariki Beach på Nya Zeeland.  Tätt följd av en pytteliten strand som ligger gömd i djungel på en annan ö som också heter Espiritu Santo, i ögruppen Las Perlas utanför Panama. Och så har vi några favoriter i Tasmanien, för att inte tala om de fantastiska lågvattenstränderna på Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Ja, konkurrensen är stor.

Vilken är din favoritstrand? Tipsa gärna.

Fler och bättre skäl att besöka Vanuatu hittar du i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen. Läs gärna det.

Feber i malarialand

”Jag tycker inte om att vara smittad” säger Otto matt och tittar på mig med trötta blanka ögon. Han har haft feber sedan i går eftermiddag, och kräkts från och till under kvällen och natten. Det är 30 grader i båten, och luften står stilla trots att alla luckor är öppna. Ingen rolig miljö att vara sjuk i. Stackars Otto.

Hemma i Sverige var Lovis och Otto sjuka flera gånger i månaden, och lite feber var inget att oroa sig för. Men i den här delen av världen tas det på största allvar. För det här är malarialand, och myggen ligger bakom fyra och en halv procent av landets dödsfall. Värst drabbas barnen.

Risken för att Otto skulle ha drabbats av just malaria känns dock liten. Vi äter malariaprofylax, använder myggnät på båten och är noggranna med myggmedel och heltäckande kläder iland. Men man kan aldrig vara helt säker. Och Otto fick faktiskt några myggbett på Anatom för knappt två veckor sedan. Symptomen, feber i kombination med huvudvärk eller illamående, kan tydligen uppstå redan en vecka efter själva smittotillfället.

Jag tar tempen på Otto. Den är nere på 38,1. Lovis hade också feber tidigare i veckan, fast utan kräkningar. Men det hela var över på två dygn och vi hoppas att det är samma sak Otto drabbats av. Och han verkar faktiskt piggare nu. Förhoppningsvis är det värsta över.

Skulle febern trots allt stiga under dagen är det akut transport till närmsta sjukhus som gäller, och sådana finns det bara två av i hela Vanuatu. Ett i Port Vila och ett i Luganville, båda 15-20 timmars segling bort. Men det finns en flygplats här på Epi Island, och vi har en bra reseförsäkring.

Mer om malaria, och hur vi skyddar oss finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.

Sista sucken

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hela Nya Zeeland perforeras av en myriad av väl utmärkta stigar och vandringsleder. Ja, det går faktiskt att vandra hela vägen från Cape Reinga i norr till Bluff längst ner i söder. Fyra månader lär det ta. Själva brukar vi nöja oss med kortare dagsturer. Som idag.

Vi har tagit en paus från stadens hets, arbetet på båten och alla förberedelser inför den kommande säsongen i tropikerna. Hoppat av bussen några kilometer utanför Whangarei, för att följa floden tillbaka. Till fots, genom uråldrig kauriskog och djungel av ormbunksträd, över rangliga hängbroar och förbi mäktiga vattenfall.

Det doftar av våt skog, mossa och vissna löv. Barnen leker i lövhögarna, och den friska höstluften fyller lungorna. Jag känner blodet syresättas, stressen rinna av mig och kroppen fyllas med välbehövlig energi – efter tre veckor i civilisationen.

Jag vet att det är just detta jag kommer att sakna mest av allt när nu vi återvänder till tropikerna. Den friska luften. Och jag önskar att den kunde konserveras och komprimeras, på burk eller flaska. Som i Dr Seuss berättelse om Lorax. Som kan plockas fram en sån där riktigt varm och klibbig dag. Gärna med en lätt smak av fuktig skog.

Men å andra sidan har vi fått så mycket friskluft här i Nya Zeleand så vi borde klara oss ett tag. Hoppas det. För på onsdag bär det av. Mot vulkanön Tanna, längst söderut i öriket Vanuatu. Och vi har inte några planer på att återvända till svalare breddgrader på ett och ett halvt år.

(Läs gärna mer om att vandra i Nya Zeeland i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.)