Ludvig lappar och lagar.

Ludvig tog fram kikaren. Vad var det egentligen som hände där borta på revet? Jag såg en öppen liten aluminiumbåt utan motor, och någon som öste. Hink efter hink. Medan två andra paddlade, men i vilken riktning?  Det var något som inte stämde.

”Jag tror de backar, sa Ludvig efter en stund. ”Vadå backar, är de på väg ut till havs eller in mot land?” frågade jag och ryckte åt mig kikaren. I kikaren såg jag tydligt att tre figurer satt i båtens för, som var riktad ut mot havet. Medan de paddlade in mot land. Med aktern först. Ludvig hade rätt, de backade. Och det gick väldigt sakta.

Vi fortsatte att stirra ut mot revet, försökte förstå vad som försiggick. Om de behövde hjälp. Ludvig bestämde sig till sist för att hoppa i jollen för att åka ut till dem och fråga. Jag såg honom försvinna ut mot revet, och efter en stund knyta fast vår jolle vid sidan av deras och bogsera in båten till byn med fören först, medan en av männen fortsatte att ösa båten.

När Ludvig kom tillbaka berättade han att båten läckte som ett såll, i synnerhet i aktern där det fanns stora hål efter vad som en gång varit ett motorfäste. Och det var därför de satt i fören så att aktern kom över vattenytan. Och då blev det också mest naturligt att ha aktern framåt. Hur tokigt det än såg ut.  ”De hade försökt täta det största hålet med en planta” berättar Ludvig.

I båten satt en man som hette Eric, och två av hans sju söner. De bor i en vik en dryg sjömil söderut på ön, och var på väg till byn för att sälja några bananer och sända ett paket med färjan till Port Vila – Vanuatus huvudstad.  Familjen var inte på något sätt i skeppsnöd, utan det var så här de gjorde. Eftersom man saknade material för att reparera båten.

Ludvig bogserade senare Eric och hans två söner tillbaka till deras vik. Familjen består av femton personer, varav de flesta barn som fem dagar i veckan går den två timmar långa landvägen in till skolan i byn. Och tillbaka igen, genom eländig terräng. Till fots. Sjövägen hade varit betydligt närmare, om de bara hade haft en sjövärdig båt.

Men reparera båten då, tänker vi. Men folket här på Vanuatu lever nästan ofattbart enkelt. Av det naturen har att ge, och ingenting annat. Vi har fler grejer ombord på vår båt än vad som finns i en hel by, där det bor flera hundra människor. Och det var med det i åtanke som vi idag återvände till Eric och hans familj, men verktyg och material för att täta deras båt.

Arbetet följdes av ett helt gäng nyfikna barn i alla åldrar, och det hela gick ganska bra. Det blev inte vackert, men Eric fick en sjövärdig båt till sig och sin familj. Och vi fick vår jolle full med färsk frukt, och ännu ett intressant möte med det vänliga folket här på Vanuatu.