Inte vilket morgondopp som helst

Morgonens badkompisar

Morgonens badkompisar

FERNANDO DE NORONHA, SYDATLANTEN. Vattnet stänker 10-20 meter upp i luften när havsdyningen rullar in mot klipporna intill ankringen. Vattnet är grumligt, och sikten dålig. Men jag vet att de är där. Vi kan se dem ovanför ytan. Inte alls långt bort nu. Ibland hoppar de flera meter upp, gör de höga pirutter som gett dem sitt namn. Spinner Dolphins. Eller snurrehoppdelfiner som barnen kallar dem.

Det är fortfarande tidig morgon. Jag har Lovis vid min sida. Vi följer ljudet. Det högfrekventa pipandet som blir allt starkare. Och när tonen är så hög att det nästan är smärtsamt, då dyker de upp ur ingenstans. Omringar oss. De är överallt. Simmar i cirklar. Under oss och över oss. Jag sträcker ut min arm, och kan nästan röra vid dem.

Ludvig har simmat tillbaka båten för att väcka Otto. Jag är tacksam för hans omtänksamhet. Otto skulle inte bli glad om alla i familjen simmat med delfiner utom han. Men jollen ligger på däck, vattnet är strömt och delfinerna förflyttar sig allt längre bort. De har tur, får lift av våra argentinska båtgrannar. Och snart är vi alla fyra i vattnet.

Jag har simmat med delfiner en gång tidigare. Längst söderut i Nya Zeeland, i fjortongradigt vatten. Det var häftigt, det var första gången. Men det var bara jag som hoppade i den gången. Att få uppleva detta tillsammans som en familj, med sina barn. Den känslan går inte att beskriva med ord.

Vattnet är härligt ljummet, och det är svårt att slita sig. Men sjön går hög, och barnen får ena kallsupen efter den andra. Barnsnorklar är kortare än vuxnas, för att de inte ska andas samma luft om och om igen. Så vi tar oss sakta tillbaka till båten. För att äta frukost, och njuta av delfinerna från däck istället.

Frukostbrödet hinner både jäsa, gräddas och ätas upp innan delfinerna lämnar viken den här morgonen. Men det ryktas att de kommer hit varje morgon. Så vi hoppas på ännu en chans imorgon bitti. Innan vi lyfter vårt ankare och seglar vidare. Vart har vi inte riktigt bestämt än. Kanske hela vägen till Karibien …

Kalla vatten värmer bäst

Ett kärt återseende

Ett kärt återseende

SÖDER OM AFRIKA. Plötsligt ser vi ett par fransiga fenor sticka upp ur vattnet bredvid båten, lik ett par jättelika fiskarhandskar. Första gången vi såg något liknande dröjde det en stund innan vi förstod vad det var. Numera är det en välbekant, men efterlängtad syn. Det är en säl, den första vi sett sedan vi lämnade Nya Zeeland för ett och ett halvt år sedan.

Sälen viftar och flaxar med labbarna en lång stund, som om den är lika glad att se oss som vi är att se den. Snart kommer hundratals delfiner simmandes. Samtidigt som vi seglar in i ett bälte av sjöfågel som vilar på havsytan. Havssulor, albatrosser, liror och allt vad de heter. Havet sjuder av liv. Vi har sett val varje dag på vägen söderut, och snart hoppas vi få återse pingvinerna.

Barnen står upp och ropar av upphetsning. Deras ögon glittrar och ler. Glädjen kan inte beskrivas. Det känns som att komma hem. Det är här vi hör hemma. På dessa kalla breddgrader, dessa på många sätt ogästvänliga och svårseglade vatten. Där inte bara sälar trivs som bäst, utan också vi.

Och vi som hade tänkt sälja båten när vi kommer hem. Det går ju inte.

Vildmarksliv i Fiordland

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi gjorde tio knop i surfarna när vi svängde in mot Dusky Sound, en av Fiordlands djupaste fjordar. Trots att vi bara hade en liten bit av genuan utrullad, och liten näsduk längst akterut på lilla masten. Solen tittade fram bakom mörka regnmoln, och en dubbel regnbåge bredde ut sig i väster. Det blåste kuling, och fem meter hög dyning dundrade in från havet. Vågorna bildade skumkaskader som var lika höga som vår mast när de träffade de höga klipporna.

Den grymma dyningen, som byggs upp långt nere på femtionde breddgraden, är en av anledningarna till att så få seglar på dessa vatten. Och att titta på prognostiserad våghöjd är lika självklart som att titta på vindstyrka när man ger sig ut på öppet hav. Enligt Billy, som driver vandrarhemmet i Doubtful Sound – en av de två fjordar man kan ta sig till landvägen – var vi den sjätte fritidsbåten i fjorden den här sommaren. Ovanligt många, tydligen.

Lika skoningslöst som havet är utanför, lika skyddat är vattnet inne i fjordarna. Det är som att segla in i en annan värld. Man kan se det på håll, hur vattnet blir alldeles platt i skydd av de höga bergen. Vinden dör ut och båten glider in på spegelblankt vatten. Vattenfall forsar från flera hundra meters höjd, längs vertikala klippor. Och på några bergstoppar ligger fortfarande snö, trots att sommaren snart går mot sitt slut här nere.

Delfiner leker i vårt bogsvall. Små delfiner tittar upp över vattenytan. Och pälssälar vilar på klipporna, ja i vissa fall långt upp i skogen. Det är just det rika djurlivet som skiljer de nyazeeländska fjordarna från de norska. I Norge finns en skyddande skärgård utmed kusten som gör det möjligt för människor att bo och leva där. Här finns inte en by, inte en affär. Ingenting. Och absolut inte täckning på mobilen. Bara vildmark.

Fler bilder från Fiordland finns på flickr.com/symary

Delfiner till frukost, lunch och middag

Flasknosdelfiner i Mary's bogsvall

Vi sitter i sittbrunnen och äter frukost när vi ser dem komma långt i fjärran. Sätta fart mot oss. Hoppandes, nästan studsandes på vattenytan. Som om de vore glada att se oss. Någon att visa upp sig för. Ett bogsvall att rida på det i övrigt spegelblanka havet. Barnen klättrar ut på peket, längst fram på båten, och tjuter av lycka medan delfinerna plaskar runt omkring dem. Några simmar liggandes på sidan precis under oss, som om de ville få sig en ordentlig titt på de långväga besökarna. En delfin tittar mig rakt i ögonen. Länge länge. En vänlig, lite forskande blick. Och jag känner mig otroligt lyckligt lottad.

Tasmanien verkar vara något av ett favorittillhåll för delfiner av flera olika arter. Och vi ser dem många gånger om dagen. Vissa passerar bara förbi, som om de var på väg till ett viktigt möte någon annanstans. Andra gör oss sällskap en stund. Och det är lika magiskt varje gång.

Sång för efterlängtad publik

”Delfiner!” ropar jag från sittbrunnen. Och snart är hela familjen samlad på däck. Det är stora flasknosdelfiner. Kanske resans största så här långt. Tre-fyra meter långa. Först bara ett par stycken, sedan kommer det flera. Kanske ett tjugotal.

Delfinerna simmar precis framför Mary, som om de ville tävla med oss. Men i realiteten är de betydligt snabbare än vår båt. Troligen gillar de bogsvallet som uppstår när Mary klyver havsytan. Eller så är det vår luciasång som gjort dem nyfikna. Ja, det är ju hög tid att börja öva inför luciatåget. Men vi trodde inte att någon lyssnade : )

Lovis och Otto står i fören, och tjuter av glädje när delfinerna leker en meter under dem. ”Jag såg blåshålet” ropar Lovis förtjust. Barnen pratar nästan oavbrutet, som de brukar göra när de blir uppspelta. Det är lika roligt varje gång delfiner kommer på besök. Ja, frågan är om man någonsin kan tröttna på deras sällskap.

Då och då bryter delfinerna ytan för att andas eller göra en frivolt. Det är mäktigt att se vilken kontroll de har över sina kroppar. Att de inte krockar. Men delfiner har en slags inbyggd radar, de sänder ut ett klickljud som de sedan får tillbaka som ett eko. Ljud färdas fyra gånger så snabbt i vatten än i luft.

Tiden står stilla, närmare en timme passerar. Men vips så är de borta. Jag står och funderar på vad som fått dem att försvinna så plötsligt, när jag ser två valar simma upp bredvid båten. ”Valar, riktiga valar!” Troligen Pilot Whales. Svarta och förhållandevis små. En fem-sex meter skulle jag tro. Men ändå, valar är något alldeles speciellt.

Vi har bara sett val vid två tidigare tillfällen under hela resan. Det har förvånat oss lite, när vi seglade hem Mary från Azorerna för snart tio år sedan såg vi val nästan varje dag. Undrar om de blivit färre eller om vi har varit på fel ställe.

Valarna stannar bara en kort stund, för att sedan ansluta vad som verkar vara en större grupp en bit bort. Vi kan se dem blåsa i fjärran. Kanske var de bara utsända spejare. Vi försöker locka tillbaka dem med Lusse Lelle. Både valar och delfiner lär ha bra hörsel, och vi fick en gång tips från en man som jobbar med valsafaris att valar lockas av höga ljud. Men det verkar inte hjälpa. Inte den här gången.

Lovis i delfinshow!

”Ja, för jag är stor nu. Och jag kan simma. Jag kan, det kan jag faktiskt. Titta här”, säger Lovis ivrigt och visar delfintränaren hur man gör simtag med armarna. Stora vida tydliga rörelser. ”Jag kan, ser du?” Att han inte förstår svenska gör ingenting, hennes ansiktsuttryck och kroppsspråk säger allt.

Vi är på Palmitos Park, en vacker zoologisk/botanisk park insprängd i en grön dalgång på södra Gran Canaria. En av huvudattraktionerna är den nya delfinshowen, och vår lilla Lovis har blivit tillfrågad om hon vill vara med. Och det vill hon, oj vad hon vill.

Lille Otto protesterar. Menar att han också är stor, tre år minsann. Han vill också åka den gula båten, men ångrar sig när han ser hur blöt Lovis blir. Till skillnad från sin syster har han en mycket försiktig hållning till vatten. ”Äh, det var väl ingenting, bara lite saltvatten”, säger Lovis efteråt. ”Nästa gång hoppar jag i och simmar.” Stoltare unge är nog svårt att hitta just nu. Och när hon blir stor (ännu större), då ska hon bli delfintränare förståss : )