Hemma hos, del 2

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi har bott på Mary af Rövarhamn i elva år. Med både barn och katt. Och det syns. Vi har gjort en del punktinsatser. Men att lacka och slipa inredningen samtidigt som man bor ombord är svårt. Därför har vi alltid sagt: ”När vi kommer till Sydostasien där arbetskraften är billig ska vi flytta ut ur båten en vecka, hyra en enkel hydda på stranden och låta någon annan lacka om inredningen medan vi själva ligger i hängmattan.”

Drömmar kan förverkligas. Det vet vi. Men inte den här. I verkligheten ansåg vi oss inte ha råd med mer än en knapp femtedel av båtens inredning. Arbetet tog snarare fem veckor än en. Det fanns varken hydda eller strand. Och vi behövde närvara nästan hela tiden för att undvika missförstånd. Hantverkarna kunde i princip bara tre ord på engelska: Can, have och yes.

Nåja, nu är det i alla fall klart, och ni anar inte hur skönt det känns att få lite ordning i båten igen. Nu väntar vi bara på att de där första riktigt fula reporna ska infinna sig. Så vi kan slappna av igen, och låta Otto leka med sina bilar på salongsbordet som vanligt : )

(Kolla gärna in första delen av ”Hemma hos” för att se förvandlingen.)

Hemma hos

Detta bildspel kräver JavaScript.

PHUKET, THAILAND. För ett tag sedan var det en läsare som var nyfiken på hur vi har det, och efterfrågade ett ”hemma hos”-reportage. Jag tänkte först att jag skulle invänta ett bra tillfälle, när det är lite extra fint. Men den stunden verkar inte riktigt infinna sig. Så idag är väl så bra som vilken annan dag som helst antar jag. Jag låter bilderna tala för sig själva. Ursäkta röran.

Farväl Perkins. Välkommen Vetus!

vetus

Ludvig drabbad av gula febern.

Vid vår brygga här i Boat Lagoon Marina finns en liten butik som säljer marinelektronik. I skyltfönstret står en motor av märket Vetus. En ny och alldeles gul och fin lagom stor motor. Och varje kväll under de tre veckor vi varit här har Ludvig stått där och tittat drömmande på den där motorn.  I morse gjorde vi banköverföringen. Nu är den vår.

För den där helrenoveringen av vår gamla Perkins gick det inte så bra med. Motorn var i sämre skick än väntat, och firman som skulle reparera den höjde priset för var dag trots att vi avtalat om ett fast pris för hela jobbet. Så arbetet gick i stå, och när vi ville diskutera saken fanns aldrig någon chef att nå. Kanske ville han vänta ut oss, i hopp om att vi skulle ge upp och lämna motorn till sitt öde. Men där gick han bet.

I sällskap av en bekant åkte Ludvig ut till verkstaden för att hämta hem det som var vårt. Själva fritagandet av motorn var både olustigt och hotfullt.  Och trots att utfört arbete var betalat sedan länge, krävdes det ytterligare 1500 kronor för att flytta den bil som blockerade Ludvig från att köra därifrån. Ludvig betalade, för han visste att om han inte fick motorn med sig den här gången skulle priset vara betydligt högre nästa gång. Om den överhuvudtaget fanns kvar.

Där stod vi sedan, rådlösa och frustrerade i främmande land. Med vår uttjänta motor i tusen delar, på ett lånat lastbilsflak. Ja, så kom det sig att Ludvig igår gav sig av på krämarerunda. I hopp om att finna någon som ville köpa motorn. Och minsann, mot alla odds. Framåt eftermiddagen fick han napp. Under förutsättning att motorn var komplett vill säga. Det var innan vi upptäckte vi att en kolv saknades. Så nu vet vi inte riktigt hur det blir.

Oavsett, vi har återtagit kontrollen och därmed fått tillbaka hoppet om att få båten redo för Indiska Oceanen innan monsunvindarna vänder för i år. Men än är vägen dit lång, och vi har bara tre veckor på oss …