Mot pingvinerna!

Mary af Rövarhamn sätter kurs mot Godahoppsudden.

Mary af Rövarhamn sätter kurs mot Godahoppsudden.

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Tiden går. Vi har snart tillbringat en hel månad i Richards Bay, och det är hög tid att lämna girafferna och flodhästarna bakom oss för att segla söderut mot pingviner och sälar. Under goda förhållanden ligger Godahoppsudden bara en dryg vecka bort. Men förhållandena är allt annat än goda.

Vädret här nere är synnerligen besvärligt. Ena dagen blåser det kuling från ena hållet, för att nästa dag blåsa fullt ös från andra hållet. Vi får ta ett steg i taget, en hamn i sänder. Och utnyttja varje tillfälle med medvind. Så borde vi väl komma runt kapet förr eller senare. Vi börjar redan i eftermiddag; får se hur långt vi kommer.

Vår SPOT-sändare saknar fortfarande täckning. Men vi kommer befinna oss så nära land att det borde gå bra att hålla koll på oss via AIS* istället. Klicka här för att se vår senaste AIS-position.

___________________________________________________________________________________

* AIS är en smart liten apparat som sänder ut vår position, kurs och fart till närliggande båtar, för att minska risken för kollision. Men signalen fångas även upp av landstationer i närheten. Dessa skickar i sin tur upp vår signal på internet så att alla som vill kan se var vi befinner oss.   

Träffad av blixten

Blixten har slagit ner i Mary af Rövarhamn. Kl 05:41, den 22 November 2012. På Malackasundet.

MALACKA-SUNDET, SYDOSTASIEN. Jag sitter i sittbrunnen, när det smäller till. Ett öronbedövande brak, precis bakom mig. Samtidigt som allt blir ljust. I en hundradels sekund. Sedan är det över. Jag rycker till så kraftigt att jag sparkar in foten i nedgångsluckan. Om det var av chock, eller en fysisk reaktion låter jag vara osagt. Men det känns som jag bryter minst en tå. Sedan kommer smärtan i vänster öra. Och en stickande känsla i hela kroppen, som när man råkat komma åt en lampsockel. Fast mer. Värst är det i vänster arm. Tummen är helt bortdomnad.

”Vad har hänt?” frågar den yrvakne Ludvig som plötsligt uppenbarar sig i nedgångsluckan. Han låg och sov när de smällde, och fick för sig att vi kört på något, eller kanske gått på grund. ”Blixten”, är allt jag får ur mig. Ja, för så måste det vara. Vi har blivit träffade av blixten. Troligen i lilla masttoppen.

Jag hade hört mullret, och sett blixtarna. I fjärran, såsom varje natt i den här regionen. Och hade just dragit ur alla sladdar till dator och satellittelefon. Utifall att, om åskan skulle komma närmare. Men så här nära, det trodde jag inte att den var. Jag hade fel.

”Hur gick det, är allt ok?” frågar Ludvig oroligt. Jag ser mig om. Autopiloten lyser, navigationsskärmen och lanternorna likaså. ”Jag tror det”, svarar jag samtidigt som jag upptäcker att datorn har tappat GPS-mottagningen. Ingen GPS, ingen AIS. På Malacca Strait. Världens mest trafikerade sund. Inte bra. Så sent som en halvtimma tidigare fick vi in inte mindre än 530 båtar på vår mottagare.

Snart upptäcker jag också att autopiloten inte längre visar vilken hastighet vi gör. Bara två streck, vilket indikerar att inte heller den har kontakt med sin GPS. Men allt annat verkar funka som det ska. Vad vi kan se, än så länge. Ironiskt nog arbetar jag just nu på en artikel om svenska segelbåten Ambikas blixtnedslag, och om åska till sjöss i största allmänhet. Så sent som igår kväll lärde jag mig att åskskadorna kan uppstå långt efter själva nedslaget. Ibland flera månader senare.

Ludvig startar om datorn, och minsann. AISen hittar sin GPS igen. Den funkar. Fantastiskt. Men autopilotens GPS verkar fortsatt död. Vi får analysera mer senare. För nu måste vi reva. Och stänga alla luckor. Efter många månader i världens åsktätaste region vet vi att vinden kommer snart. Det gör den alltid. Efter de värsta smällarna. Vind och regn, i omåttliga mängder.

Jag hinner precis få ner seglen innan ovädret bryter loss.  Ljusen från de närliggande fartygen försvinner helt i det kraftiga regnet. Och vindbyarna når sannolikt stormstyrka. Hög sjö piskas upp, och det är nästan omöjligt att hålla båten på kurs. Än mindre göra någon fart i rätt riktning. Nu gäller det bara att hålla ut. Och hoppas att det snart går över.

___________________________________________________________________

För er som missat det kan jag berätta att SPOTen som visar vår aktuella position slutade att fungera redan i Singapore, så ingen anledning till oro för den sakens skull. En ny är på väg. Håll ut.

Mot värmen!

Tullgubben Bruce har just varit ombord, och gett oss grönt ljus att lämna Nya Zeeland. Bruce har en stressig dag.  Vädret ser ok ut för första gången på länge, och ett 20-tal båtar passar på att lämna Whangarei för att segla upp mot öarna. Och lika många från Opua några sjömil norröver.  Så det gäller att hålla god utkik där ute de kommande dygnen. Tur vi har vår AIS-sändare.

Nu ska vi bara byta batterier i SPOTen också. Sedan kastar vi loss. Skicka gärna ett meddelande till satellittelefonen (gratis) om vår position inte verkar uppdateras på kartan. Det händer ibland. Det brukar hjälpa att starta om sändaren. Men då måste vi få reda på det …

Planen är att sätta kurs mot Anatom, den sydligaste av alla öar i ögruppen Vanuatu. 980 sjömil bort. Vi borde vara där om en dryg vecka. Och oj vad skönt det ska bli med lite värme igen. Bara 5-10 grader på nätterna nu, och regn nästan varje dag. Hög tid att lämna.

Sömnlös i Söderhavet

Mary af Rövarhamn angör Moorea, mitt i Stilla havet.

Tre månader har passerat sedan vi lämnade Panama bakom oss. Det är inte särskillt lång tid, men det känns ändå avlägset. Kanske för att det är just det, väldigt avlägset – närmare bestämt 4500 sjömil bort. Vi har lagt mer än halva Stilla havet bakom oss, och har ”bara” 3500 sjömil kvar till Australien – lika långt som fågelvägen mellan Stockholm och New York. Avstånden är enorma här ute. Men man vänjer sig. Sex dygn här, och tio där. Ingen stor grej. Dagarna går, och vi kommer snabbt in i våra rutiner till sjöss.

En av de saker som oroade oss mest innan vi lämnade Sverige var hur vi skulle få ihop sömnen under de längre etapperna, när man måste hålla vakt dygnet runt. Som härdade småbarnsföräldrar är vi vana att klara oss på lite sömn i perioder. Men även om våra barn sover förvånande bra så har Ludvig och jag bara ett begränsat antal timmar att dela på under natten. Och att sova dagtid på samma båt som två sjövilda barn, det är minsann ingen enkel sak.

Jag behöver jag sova en längre sammanhängande period under natten för att förbli ett trevligt sällskap under dagen. En timme här och en timme där duger inte. Jag brukar därför lägga mig samtidigt som barnen redan vid nio- tiotiden på kvällen. Medan Ludvig varvar utkik med tupplurar under natten. Vaktavlösning sker tidig morgon, lite beroende på hur natten har varit. Då det är Ludvigs tur att få några timmars sammanhängande sömn och jag tar hand om barnen under förmiddagen.

Vaktsystemet fungerar förvånansvärt bra, mycket tack vare vår AIS – en smart liten apparat som sänder ut vår kurs och fart till närliggande båtar, samtidigt som den visar på vårt elektroniska sjökort när en annan båt närmar sig. Och bäst av allt, den larmar när vi är på kollisionskurs. Enligt internationell lag måste alla passagerarbåtar och större fartyg ha en AIS ombord. Men de blir allt vanligare även på mindre båtar, särskilt den lite enklare varianten som bara tar emot signaler från andra båtar. Det är en fråga om att se eller se och synas.

Vår AIS har både sändare och mottagare. Och vetskapen om att vi syns där ute är som mumma för sömnen. Men tyvärr har det varit lite sisådär med den saken på sistone, sömnen alltså. Vår AIS slutade fungera på väg från Galapagos till Marquesas, för snart två månader sedan. Våra misstankar föll på den gps-antenn som förser AISen med vår position, men sådana växer förstås inte på träd här i Söderhavet. Kanske kanske i Papeete, tänkte vi. Och minsann, där låg den på hyllan och väntade – en ny gps-antenn av helt rätt typ. Och ännu bättre, AISen fungerar som den ska med den nya antennen.  Härligt, nu uppskattar vi den mer än någonsin.

I skrivande stund befinner vi oss på Moorea, som tillhör Sällskapsöarna. Nästa långa etapp går till Cooköarna, närmare bestämt atollen Suvorov. Drygt 700 sjömil, eller en knapp veckas segling. Men först ska vi se om det ligger någon sanning bakom påståendet om att Bora-Bora skulle vara världens vackraste ö.

(Särskilt tack till Watski, True Heading och Vågspel för all hjälp med AISen.)

UTVÄRDERING: 10 000 sjömil med FitPC2

Denna pyttelilla dator har nästan halverat vår totala strömförbrukning till sjöss.

Tio tusen sjömil. Ända från Kanarieöarna på andra sidan Atlanten till Franska Polynesien  mitt i Stilla havet. Så långt har vi seglat sedan vi förra hösten installerade vår nya navigationsdator ombord – en FitPC2. Det är hög tid för den utlovade utvärderingen.

Vi har tidigare använt flera olika bärbara datorer som navigationsdatorer, men har inte varit helt nöjda med lösningen. Framförallt har de förbrukat för mycket el. Vi ville ha en robust dator utan rörliga delar som drog så lite ström som möjligt. Och valet föll på FitPC2.

Istället för en vanlig hårddisk har vi valt att använda en SSD-disk till vår FitPC2. Den drar mindre el och startar snabbare. SSD-diskar anses också mer tåliga för stötar. För att ytterligare minimera risken för problem använder vi vår FitPC2 enbart för navigering och mejlkommunikation via satellit. Vi är med andra ord aldrig uppkopplade på internet i vanlig mening. På så sätt slipper vi ifrån allt vad antivirusprogram och avancerade brandväggar heter. Dessa tar både tid och kapacitet från datorn, dessutom  känns skillnaden på ett antivirusprogram och ett virus ofta hårfin. Vi har också avaktiverat de maskinvaror som vi ändå inte använder: IR-port, nätverksport med mera. Och resultatet är över förväntan. Datorn startar på tio sekunder från det att vi tryckt på startknappen. Men framförallt så drar den bara 5 Watt istället för de 6-8 Watt som tillverkaren specificerar.

En FitPC2 lär dessutom vara stänktålig, något vi inte velat testa mer än nödvändigt. Men fördelen är uppenbar med tanke på den fuktiga miljö vi vistas i. Det är också skönt med en fast installerad dator. Den sitter där den sitter oavsett hur mycket båten rör sig, och vi slipper allt tidigare strul med kablar som föll ur kontakterna varje gång vi tog fram den bärbara datorn för att starta den.

Men skärmen då, undrar kanske någon. Drar inte den mycket el? Jo, vi använder dessutom en förhållandevis stor skärm (19 tum) för att vi ska kunna navigera direkt från sittbrunnen trots att skärmen sitter monterad inne i båten. En vattentät skärm för utomhusbruk hade troligen varit ett bra alternativ, om det inte vore för prislappen. Vår skärm drar hela 20 Watt, men problemet är inte så stort som man skulle kunna tro. Vi använder nämligen bara  skärmen i längre perioder när den verkligen behövs – i svårnavigerade landnära områden.

Eftersom själva datorn drar så lite el är den alltid påslagen, och en stor och tydlig navigationsskärm är aldrig mer än ett klick bort. Dessutom har vi vår AIS kopplad till datorn och får därmed en varningssignal när ett fartyg närmar sig, även  när skärmen är avstängd. Och skulle SSD-disken mot förmodan krascha har vi en klonad hårddisk-kopia redo att tas i bruk. Och funkar inte den av någon anledning, ja då kan vi alltid använda någon av de laptops vi i normala fall använder för surf. Samtliga datorer ombord har minst ett navigationssystem installerat – OpenCPN och/eller Transas.

Sammanfattningsvis känner vi oss väldigt trygga med vårt navigationssystem ombord. Och vår FitPC2 har överträffat förväntningarna så här långt. Den har  nästan halverat vår totala elförbrukning till sjöss och rekommenderas å det varmaste till alla som är ute efter en liten, robust och strömsnål dator till sin båt. Fem livbojar av fem möjliga.

Återkommer med en ny rapport vid 20 000 sjömil.

Mera godis för nätseglare

”Bli nu inte paranoida men just nu håller jag koll på er framfart via spoten, kan se vilka fartyg ni har runt omkring er på http://www.marinetraffic.com, se var ni är på sjökortet på C-Map och kolla väder, vattenstånd och hur det ser ut i hamnen ni snart kommer att gå in i på http://www.langeoog.de/de/webcams.htm?camnr=4. Om ett tag hoppas jag kunna se när ni glider in i hamnen på deras webcam… Riktigt kul att nätsegla”

Så skrev vår kompis Ralph här på bloggen för några veckor sedan. Nu kan vi glädja Ralph och alla er andra nätseglare att det finns ännu ett sätt att hålla koll på oss. Vi har nämligen installerat den AIS-sändare från True Heading som Watski till vår stora glädje sponsrat oss med. Och med suverän hjälp från Gunnar på KB Vågspel fick vi den idag programmerad på nolltid.

AIS är ett system som gör det möjligt för andra fartyg runt omkring oss att se information om vår båt och dess fart och kurs ute på havet. Befinner vi oss dessutom nära land kan även landstationer fånga upp våra signaler och visa dem på internet. Bra va? Det bästa är ändå att vi också kan få upp information om andra båtar runt omkring oss där ute och därmed tidigt upptäcka om vi är på kollissionskurs. Det är nämligen lagkrav för alla fartyg i kommersiell drift att ha AIS ombord, men även de flesta mindre båtar har en egen mottagare. Särskilt användbar är naturligtvis AISen i mörker och i dimma.

Imorgon tänkte vi ge oss ut på havet igen. Den här gången hoppas vi på att komma lite längre. Prio ett är att komma ut från den nedrans Engelska kanalen, men allra helst skulle vi ta skuttet över Biscaya också när vi ändå höll på. Totalt en sisådär 500 sjömil (4-6 dagars segling på landkrabbespråk). Vi får väl se hur det går men med nuvarande väderprognos ser det i alla fall inte omöjligt ut. Följ oss på SPOTen eller AISen om ni har lust. Men som med all annan elektronik så bli inte oroliga om ni inte ser oss för stunden. Batterier kan ta slut, antenner kan komma utom räckvidd, eller så får vi helt enkelt lust att vara ”ensamma” en stund : )