Lurpassning på kanalen

The Delivery Guy

The Delivery Guy

INTRACOASTAL WATERWAY, FLORIDA. En liten racerbåt närmade sig Mary af Rövarhamn. Den saktade ner, precis som alla andra båtar vi mött på kanalen. Motorbåtsägarna i Florida verkar ha begåvats med en ovanligt stor portion sjömanskap – det är trevligt. Men den här körde konstigt nära, som han hade något han ville säga. Och mycket riktigt. ”Are you from Sweden?” gastade han. Och det är vi ju, så Ludvig nickade jakande och pekade på den blågula flaggan i aktern. ”Then I have a cell phone for you”, sa han och pekade mot en termosliknande behållare i båten.

Vi trodde så klart att vi hörde fel, det lät liksom lite för bra för att vara sant. Särskilt med tanke på att vår sista fungerande mobiltelefon faktiskt gick förlorad den föregående natten, i räddningsaktionen av jollen. Men jodå, han upprepade sitt erbjudande, och kastade över behållaren med en duns. Vi tittade frågande på racerbåtsföraren. Han menade att den kom från ett par som stod och väntade borta vid bron. Sedan körde han snabbt därifrån, som om behållaren innehöll en tickande bomb

Ludvig och jag såg på varandra, och skrattade förvånat. Det fanns bara en person som visste att vi stod utan telefon. En svensk kvinna som heter Catrine Fredrikson, vars familj bor här i Florida. Hon har följt vår resa på bloggen i många år. Ja, vi har haft så lång och regelbunden kontakt att hon börja kännas som en gammal vän. Och nu hade vi bestämt oss för att hälsa på, när vi ändå har vägarna förbi. Jag hade mejlat henne samma morgon och berättat att vår telefon dragit sin sista suck, och att vi nu bara kunde kontaktas via e-post.

Behållaren innehöll mycket riktigt en mobiltelefon, och jag skulle just slå Catrines nummer när telefonen ringde. I andra änden var Catrines man. Han berättade att de stod vid en brygga borta vid bronocken. De hade lokaliserat oss via SPOTen. Och nu stod de alltså där och vinkade. Trots att de visste att de inte kunde komma ombord; vi var fortfarande inte inklarerade i landet och får inte ta ombord någon förrän vi är godkända av Tull- och Immigrationsmyndigheten.

Men Fredriksons ville bara lämna telefonen, och berätta att de gärna ville komma tillbaka nästa dag igen. När vi var framme i St Augustine, för att köra oss till myndigheterna ute på flygplatsen. Efteråt ville Fredriksons gärna bjuda hem oss på middag. Och när vi ändå var där kunde vi passa på att tvätta. Sedan kunde vi ta deras bil tillbaka, den som vi får låna medan vi är här. Vilka människor det finns. Vi är mållösa.

Nattens drama

Walker Bay, en trogen vän

Walker Bay, en trogen vän

INTRACOASTAL WATERWAY, FLORIDA. ”Vakna. Jollen har flugit överbord”, ropar Ludvig och skakar mitt ben. Jag sätter mig yrvaket upp, försöker förstå vad som hänt. Klockan är tre på natten, jag har bara sovit i en dryg timme. Nordan har slagit till med full kraft, och ankarkättingen vibrerar i den starka strömmen. ”Jag ser den fortfarande. Den flyter upp och ner”, ropar Ludvig från sittbrunnen. Jag sticker upp huvudet och ser hur han lyser på något vitt en bit söderut i floden.

Jag försöker tänka. Vattnet är kallt. Och strömmen är så stark att jag inte vågar hoppa i. Även om jag kommer ikapp så vet jag inte om jag kan ta mig tillbaka. Jag tittar på ekolodet. Tidvattnet är på väg ner, och floden är grund. Vi kan inte följa efter med stora båten. Vi skulle behöva en båt med mindre djupgående. Jag ser mig omkring. Inga båtar är ute, grannbåten är mörklagd. Vi känner ingen, ingen som kan hjälpa oss. Då kommer jag på att det ligger en kustbevakningsstation precis i närheten.

Jag anropar kustbevakningen i hopp om att någon vänlig själ har lust att göra en insats. Det visar sig vara ett misstag. Amerikanarnas radioapparater sänder inte på samma frekvenser som de europeiska, och när vi väl hittat en gemensam radiokanal där jag kan framföra mitt ärende föreslår kvinnan i andra änden att vi ska kontakta ett privat bärgningsbolag. Jag ser dollarsedlarna rulla, och tackar för ingenting. Jollen försvinner allt längre bort. Vi måste lösa det här själva.

Jag tittar på sjökortet. En grävd kanal går parallellt med den grunda flodarmen. Båda möts längre söderut, men det är en bro i vägen. Vi kan inte ta oss dit. Men det ligger båtar ankrade i floden. Segelbåtar som ser ut att ha samma djupgående som vi. De har troligen gått in i högvatten, eller så finns det en väg in. I brist på bättre idéer lyfter vi ankaret och går söderut i kanalen. Ludvig står i fören med strålkastaren. Han lyckas sikta jollen en sista gång. Sedan dör lampan. Slut på batteri.

Vinden och strömmen gör det svårt att styra, och det är svårt att orientera sig i mörkret. Jag styr mot vad som på sjökortet ser ut som den djupaste passagen mellan kanalen och floden. Men vi kommer inte långt. Ett dovt dunk fortplantas genom skrovet när kölen slår i botten. Jag lägger i backen med ett vrål, och vi kommer loss på första försöket. Ok, det där var en dålig idé. Vi måste få tag på en mer grundgående farkost för att komma ikapp den drivande jollen. Men hur?

Jag försöker tänka på vad som redan finns ombord. En surfingbräda, den uppblåsbara jättesköldpaddan, luftmadrasserna, barnens lilla badjolle. Den sistnämnda har små plaståror, den skulle kunna funka. Ludvig börjar blåsa upp den orangefärgade lilla båten. Jag tar fram vår bärbara VHF-radio; vi måste kunna kommunicera med varandra. Frågan är vem som ska ge sig ut i mörkret. Jag är lättare, och simmar bättre. Men Ludvig är starkare, och ror snabbare. Han får den äran. ”Vi ses vid bron om något går fel”, ropar han och försvinner i den riktning där vi senast siktat jollen. Jag fryser så jag skakar.

Tiden kryper fram, och lättnaden är enorm när Ludvig äntligen hör av sig på radion. Han har jollen. Men hur ska han komma tillbaka? Det vet ha inte riktigt, inte än. Jag stirrar ut i mörkret. Ljuset från Ludvigs pannlampa kommer och går. Det är svårt att avgöra om han närmar sig, eller försvinner bort. Men så hörs den välbekanta rösten på radion igen. Han har lyckats vända jollen, men ena åran har gått av. Ludvig vadar nu över grundbanken med jollen efter sig. Jag tittar på sjökortet, och styr så nära jag vågar för att plocka upp honom när han kommer ut på djupt vatten igen.

Allt går bra, och snart är både Ludvig och jollen ombord på Mary igen. På väg tillbaka till ankarplatsen berättar Ludvig att det var ankarlarmet som väckte honom. Troligen kastades jollen överbord av samma vindby som fick båten att börja dragga. Vilken tajmning ändå, sån tur i oturen att Ludvig upptäckte att jollen var borta. Ja, egentligen var det väl inte otur. Vi hade gått och lagt oss utan att surra jollen. Det var klantigt, och försatte oss i en svår situation. Men på detta försöker jag inte tänka mer, utan kryper istället ner under mina dubbla filtar i hopp om att få ytterligare några timmars sömn.

Ludvig volonterar som ankarvakt resten av natten. Och barnen, Ja, de har som vanligt missat hela dramat. Sussar sött i varsin koj, som om ingenting hade hänt.

Tidigare nattliga draman på Mary af Rövarhamn:

En ny fas

Bahamas. Jag längtar redan tillbaka.

Bahamas. Jag längtar redan tillbaka.

BAHAMAS – FLORIDA. Lovis vrider sig oroligt i sin koj. Hon har svårt att somna. ”Pappa, du kan väl lova mig en sak”, säger hon till sist. ”Att vi nån gång ska göra en lång resa igen. Och segla till nått varmt land, med fina stränder. Där man kan bada, och hoppa från peket och sånt. Snälla, det kan vi väl göra.” Jag hör hur hon svajar på rösten, gråten är inte långt borta. Jag känner hur sentimentaliteten väller upp inom mig. Får en klump i halsen, och kämpar mot tårarna jag också.

Ludvig lovar att vi ska fortsätta segla. Berättar att det finns stränder i Sverige också, där man kan bada på sommaren. ”Tack, pappa” säger Lovis tappert. Vänder sig om, och snorar in. Bahamas glesbefolkade övärld har varit en positiv överraskning för oss alla. Barnen har stortrivts. De har badat, byggt båtar av drivved, samlat snäckor, utforskat grottor, matat rockor och badat ännu mer. Vi har njutit av varje ny liten strandremsa, som om det vore för sista gången. Om, och om igen.

Ursprungsplanen var egentligen att segla direkt från Kuba till Florida. Men vädret såg inte riktigt bra ut, så vi bestämde oss för att ö-hoppa norrut genom Bahamas i väntan på stabilare vindar. Sedan dess har prognosen ändrats varje dag, vilket har gjort det svårt att planera mer än dag i sänder. När vi lämnade vår ankarvik igår hade vi fortfarande ingen aning om hur långt vi skulle komma. Och så sent som imorse såg det ut som vi skulle bli kvar på öarna ännu en vecka.

Vi skulle just ankra upp på Nassaus västra udde, när jag bestämde mig för att ladda ner en sista väderprognos. Som för att bekräfta vårt beslut att gå i hamn. Men jag fick inte den bekräftelse jag sökte. Tvärtom. Där var det, väderfönstret vi behövde för att fortsätta mot Florida. Två dagar med bra vind, innan nordan slår till igen. Det borde räcka för att ta oss en bra bit upp längs Floridas kust. Förhoppningsvis ända till Cape Canaveral. Kanske ännu längre, med lite hjälp av Golf-strömmen. Beslutet var fattat.

Vår sista möjliga ankring på Bahamas ligger nu bakom oss, och vi dundrar
fram i sju knop. Det finns ingen återvändo. Karibien är ett minne blott. Där framme väntar Amerika. Vår resa går in i en ny fas.