7. Sydafrika-Karibien

Vinkar farväl

S/Y Mary Lämna en kommentar

NAMIBIA -SANTA HELENA. Ett gäng sälar passerar framför båten, de är på väg norrut. Kanske för att fiska. De ser ivriga ut, nästan studsar fram på vattnet. Några andra verkar ha satt kurs på land. Tillbaka till sin klippa, hem till sina kutar. Hem till Afrika. Det Afrika vi nu bara anar som ett rosa band i öster. Namibias öken som sakta försvinner vid horisonten.

En ensam säl stannar upp, sticker upp huvudet och tittar nyfiket på båten som glider förbi. Kanske undrar den vart det bär. Ut till havs, ropar jag. Mot Santa Helena, häng med! Den ser ut som den funderar en stund. Följer oss länge med blicken. Innan den försvinner ner i djupet igen. Det bildas ringar på vattnet. Ringar som får den blanka ytan att skiftar i lila och blått. Skymningens färger.

Men de flesta ligger bara där. Lojt, med labbarna i vädret. Absorberar värmen från dagens sista solstrålar, och vrider sig av vällust. Och så finns det de som står på huvudet, så bara stjärtfenorna sticker upp. De slingrar sig runt varandra och gör piruetter. Det ser ut som de dansar. Dessa havets katter, så klumpiga i land. Så smidiga i vattnet.

Sälarna blir det sista vi ser innan mörkret faller, ett sista tecken på att land finns nära. Sälarna vars fenor vajar i vattenytan, som om de vinkade farväl. Vi vinkar tillbaka, och tackar för den här tiden. För imorgon när solen går upp. Då är vi långt ute till havs.

Gastar i spökstaden

S/Y Mary 12 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

LÜDERITZ, NAMIBIA. Vi susar fram genom öknen. Rutorna på den fallfärdiga Opeln är nervevade, ur högtalarna dunkar sköna hiphop-toner och vid ratten sitter 20-åriga Toivo och ser cool ut. Han är vår chaufför för dagen, och spanar vant in en antilop en bit från vägen. Vi stannar för att betrakta den en stund, förundras över hur den kan överleva i detta gudsförgätna område, där det bara regnar två dagar om året.

Vi får inte gå ur bilen, befinner oss på förbjudet område. För den som trotsar förbudet väntar fängelse, och så har det varit i ett helt sekel. Sedan man hittade de första diamanterna, här i öknen utanför hamnstaden Lüderitz i det land som då kallades Sydvästafrika. Året var 1908, och snart kom pengatörstiga lycksökare från alla håll. Området drabbades av diamantfeber; det sägs att det på sina ställen fanns så många diamanter att det bara var att böja sig ner och plocka upp dem.

I ett försök att begränsa invasionen bildade de tyska kolonisatörerna ett gruvmonopol, och stora delar av öknen spärrades av. Inom två år hade tyskarna byggt upp en hel liten stad runt gruvan utanför Lüderitz. Den fick namnet Kolmanskop – och hade allt som en nyrik skattsökare kunde önska sig. Casino, teater och bowlinghall. Sedan kom depressionen, ekonomin kraschade och staden lämnades till sitt öde. Att begravas i sand.

Toivo berättar att man än idag kan hitta diamanter här. Men han skakar snabbt på huvudet när vi frågar om han själv hittat någon. Nej, det har han inte. Men han vet de som har, de som vågat sig in på det förbjudna området. Det område som än idag utgör mer än 15 procent av Namibias yta. Efter att ha sett kåkstaden utanför Lüderitz förstår vi att frestelsen är stor. Namibia är ett fattigt land. En genomsnittlig butiksarbetare tjänar knappt 500 kronor i månader.

Vi passerar en varningskylt för SAND. Det blåser mycket här, och vägarna sandar snabbt igen. Men vi har tur, idag är det helt vindstilla. Snart ser vi några öde hus på toppen av en gigantisk sanddyna. Sedan dyker en hel by upp, halvt begraven i sand. Vi är framme. I Kolmanskop, spökstaden.

En kvinnlig seglares dilemma

S/Y Mary 17 kommentarer
Livet går i vågor.

Livet går i vågor …

UTANFÖR SYDAFRIKAS VÄSTKUST. Jag är så otroligt kissnödig. Men just när jag reser mig upp för att gå in på toaletten kommer den första vågen. Båten hamnar lite snett i surfen. Jag kastar mig över ratten, men misslyckas med att få upp aktern innan nästa våg är över oss. Den träffar snett bakifrån, får båten att skära ner så relingen är långt under vattenytan. Och just när jag fått båten på kurs igen, då bryter en tredje våg tvärs över aktern. Vattnet forsar över däck.

Jag förbannar vår höga relingslist. Det känns som en evighet innan allt vatten rinner undan, tillbaka ut i havet. Mary hukar under den extra vikten, går så lågt att det känns som hon ska sjunka. Tänk om vi sjunker. Nej, det är klart vi inte gör, intalar jag mig själv. Ingen våg i världen kan få Mary att sjunka, så länge hon inte tar in vatten. Jag lyfter försiktigt på luckan och tittar in. Det ser torrt och fint ut. Allt annat hade varit konstigt, men jag känner mig ändå lättad.

Kissnödigheten kommer över mig igen. Men jag vågar inte gå in. Känner mig bunden vid ratten, trots att vindrodret styr. Det styr bra, men jag vill ändå finnas till hands. Om en våg skulle slå båten ur kurs igen. De kommer i omgångar. Vågorna. Tre höga, sju låga, Tre höga, åtta lite lägre. Ungefär så. Jag vet inte hur höga. Sjörapporten pratar om ”heavy swell”. Kanske 4-5 meter, i genomsnitt. De högsta är nog närmare det dubbla, men jag vet inte. Jag gissar bara.

Jag skulle kunna väcka Ludvig, det skulle jag förståss. Be honom hålla ett öga på båten medan jag går på toa. Men det bär emot. Hans nattpass har varit tufft, med vindar på närmare 20 sekundmeter. Han behöver sin sömn. Om jag bara hade haft mina seglarställsbyxor på – de är designade för tjejer. Har en lucka i baken som man kan dra ner när situationen kräver det. Så man kan kissa utan att ta av sig flytväst och jacka. Men det har jag inte. Jag har overallen på mig, den är varmare. Och det är kallt, förvånansvärt kallt.

Jag avundas pojkarna, de har det så lätt. Tankarna går till Jonatan, han och några vänner seglade jorden runt i en betydligt mindre båt än vår. Sally Blue. De hade ingen toalett ombord, behoven gjordes överbord. När Jonatan inte ville gå ut brukade han kissa i en flaska. Det var inte särskilt uppskattat av övriga besättningen, eftersom han hade svårt att skilja på vatten- och kissflaska. Ändå ser jag mig om efter en flaska. Hade behövt en tratt också. Jag hittar inget användbart. Minns att jag sett specialdesignade kissflaskor i en båttillbehörskatalog . Då skrattade jag. Det gör jag inte nu.

Kanske kan jag kissa i sittbrunnen. Snabbt som attan ta av mig flytvästen, dra ner overallen och sätta mig ner. Det skulle sköljas bort med nästa våg. Men vågen hinner före, en livboj sköljs överbord. Jag får ombord bojen igen, knyter fast den med en extra lina och avfärdar även möjligheten att kissa i sittbrunnen. Jag kan inte ta av flytvästen i den här sjön. Säkerhetsselen är inbyggd i flytvästen. Ingen flytväst, ingen livlina. Jag vägrar låta mig sköljas överbord med brallorna nere.

Nej, jag får försöka hålla mig helt enkelt. Tills vågorna lugnar ner sig, eller Ludvig vaknar. Det får gå som det går.

Ett fynd för den händige

S/Y Mary 2 kommentarer

KAPSTADEN, SYDAFRIKA. Vi har haft en del problem med våra jollemotorer på sistone, den ena håller på att falla i bitar och den andra startar aldrig när det gäller. Så vi bestämde oss för att köpa en ny för några dagar sedan. Nej, inte ny förståss. Men nyservad. Det var i alla fall vad säljaren sa, innan han gick upp i rök. För den nya motorn dog redan under premiärturen, och vi hade plötsligt tre trasiga utombordare istället för två.

Inte mycket att göra än att plocka fram verktygslådan igen. Stämningen har inte direkt varit på topp sedan dess, men vår kapten är envis. Så igår när barnen och jag kom hem från en välbehövlig och upplyftande dag med goda vänner på V&A Waterfront, ja då hade vi inte mindre än TRE fungerande motorer. Men vi har bara har bara plats till två av dem, så vi måste avveckla en – vilket trots allt känns som ett ganska angenämt problem jämfört med tidigare.

Vi har bestämt oss för att vår trogna gamla fyrahästars från -93 gjort sitt ombord på Mary af Rövarhamn. Tanken är att plocka isär den, och behålla reservdelarna till den nästan identiska men några år nyare motorn vi blev pålurade häromdagen. Om ingen vill köpa den av oss vill säga. Finns för avhämtning i Kapstaden idag, eller Lüderitz om en vecka . Kolla videoklippet, ett riktigt fynd för den händige ; )