GÄSTINLÄGG PÅ ERV-BLOGGEN 24 FEBRUARI 2012

Att simma med delfiner är en dröm för många. En dröm som blivit verklighet för vår gästbloggare Linda Hammarberg, som är ute på världsomsegling tillsammans med sin familj på segelbåten Mary af Rövarhamn. Här berättar Linda om upplevelsen.

Världens minsta och ovanligaste delfiner bor på Nya Zeelands sydö. Här och ingen annanstans i världen. De heter Hector’s Dolphin, blir sällan större än 1,5 meter långa och känns lätt igen på sina rundade ryggfenor.  Man antar att det bara finns runt två tusen, men ändå var det just dessa fantastiska varelser som var först ut med att välkomna oss när vi för ett par dagar sedan angjorde Nya Zeeland. Efter en sju dagar lång, ganska tuff och rysligt kall översegling från Tasmanien.

Vi hann knappt kasta vårt ankare i naturhamnen Port Craig på öns sydspets innan en liten grupp av dessa för oss då helt okända delfiner simmade fram till båten. Vi ser visserligen ofta delfiner, men bara ute till havs, när vi gör fart. I hamn brukar vi vara lika ointressanta som vilken sten eller kobbe som helst.

Delfiners närvaro kan vara närmast hypnotiserande. Man njuter av varje sekund, som den aldrig skulle återkomma. För plötsligt, helt utan förvarning, brukar de försvinna lika snabbt som de kom. Men inte den här gången. Tvärtom, de verkade sprida ryktet, för snart var vi omringade av delfiner. Några med små kalvar som simmade tätt intill sin mamma.

Det började närma sig lunch och vi hade fortfarande inte ätit frukost. Men vem vill gå in för att fixa frukost när man är omringad av delfiner. Inte jag i alla fall. Min man Ludvig tog slutligen sitt ansvar som förälder och försvann ner i kabyssen för att piffa upp gårdagens nybakade chokladmuffins med grädde och strössel. Så de bildade små tårtor. För om det är någon gång man ska äta tårta till frukost är efter en vecka till havs på ett av världens tuffaste vatten.

Inte bara delfinerna verkade intressera sig för de långväga besökarna. I vattnet runt båten vilade jättelika albatrosser. De bara satt där, och tittade allvarligt på oss. Plötsligt började en albatross sparka vilt med benen och flaxa upprört med vingarna. Och snart såg vi en annan titta oroligt omkring sig, innan den upprepade samma märkliga beteende. Då ser jag vad det är som bekymrade dem. Delfinerna simmade på albatrosserna underifrån – på rent djävulskap. Och det roade oss lika mycket som det verkade roa delfinerna.

En regnskur tvingade oss slutligen ner i båtens salong där vi med hjälp av en av våra valböcker kunde identifiera delfinerna som Hector’s Dolphin’s, och kände oss ännu mer hedrade när vi förstod hur ovanliga de faktiskt är. Regnet höll i sig och tiden gick, jag städade upp efter överseglingen medan Ludvig som haft vakt hela natten la sig för att vila. Barnen hade just satt sig för att rita av de ovanliga delfinerna i sina dagböcker från resan, när jag såg några solstrålar titta in genom takluckan igen. Vädret är väldigt omväxlande här nere.

När jag öppnade luckan hörde jag det bekanta blåsljudet igen. Delfinerna var kvar. Det verkade som de bodde där i viken. Att vi hade ankrat mitt i deras vardagsrum. Det var då tanken slog mig, att jag om jag någonsin i mitt liv ska bada med delfiner i det vilda, så var det då och där. Jag tittade ner i det mjölkiga vattnet. Troligen förfärligt kallt. Men det kunde inte hjälpas, vissa chanser får man bara en gång i livet.

Min dotter Lovis, som snart ska fylla sex år, stod beredd med kameran när jag iklädd våtdräkt, snorkel och cyklop gled ner i det kalla vattnet.  Jag var lite nervös, visste inte hur delfinerna skulle reagera.  Men de visade sig vara lika nyfikna på mig som jag var på dem.  Vattnet var ganska grumligt, så de dök upp från ingenstans och svischade snabbt förbi på någon meters avstånd. Men en var lite modigare än de andra, stannade upp och simmade sakta runt mig i en cirkel. Varv efter varv. Utan att släppa mig med blicken. Jag följde efter, som i en dans. Och var helt trollbunden av min partner. Tiden stod stilla, vet inte hur länge det pågick.

Jag skakade av kyla, och läpparna var blåa när jag slutligen tvingade mig själv upp ur vattnet. Men jag var i sjunde himmeln.  Jag hade badat med delfiner! Och inte vilka delfiner som helst, utan världens ovanligaste art. I det vilda. Bättre start än så här kunde inte vår vistelse i Nya Zeeland fått. Och någonting säger mig att vi kommer att stortrivas.

/Linda

Om någon skulle bli sugen, så kan man faktiskt bada med Hector’s Dolphins i Akaroa Harbour på sydöns ostkust. Fast då i guidad grupp. Se www.swimmingwithdolphins.co.nz.