Grönländska byar

Detta bildspel kräver JavaScript.

 Jag har just tittat på femte avsnittet av Familjer på äventyr ännu en gång. Så härligt att kunna återuppleva lite av Grönland precis när man vill. Men det är något som saknas. Först kunde jag inte sätta fingret på det. Men det är byarna förstås. Inte ett hus finns med i avsnittet från Grönland, inte en levande själ. Överhuvudtaget inga tecken på mänsklig närvaro.

Grönland är visserligen ingen tätbefolkad ö. Men de finns där. Inuiterna – utspridda i de mest bedårande små samhällen längs kusten. Bortsett från huvudstaden Nuuk har ingen by mer än ett par tusen invånare, de flesta är betydligt färre än så. Byar dit man bara kan ta sig med helikopter, eller egen båt under sommarmånaderna. Byar där inga vägar når längre än till sista huset. Byar där folk bor, jagar, fiskar, lever.

Inuitsamhällena var en viktig del av vår upplevelse av denna världens största ö. Men att inuiterna själva inte är med i tv-programmet är inte särskilt konstigt. Vi filmade dem aldrig. Vi upplevde att många inuiter var lite tillbakadragna, nästan misstänksamma. Kanske berodde det på att de inte förstod vad vi sa, kanske var de bara blyga. Men det skulle också kunna vara en konsekvens av hur de historiskt behandlats av vårt grannland Danmark. Oavsett, vi ville inte tränga oss på.

Detta är en av de saker som hindrar mig från att bli en bra fotograf, jag är inte fräck nog att fotografera människor på nära håll. Men husen misstyckte inte.

Kvällens doldisar

Detta bildspel kräver JavaScript.


Kvällens avsnitt av Familjer på äventyr är filmat i de isbergstäta vattnen i nordöstra Canada och södra Grönland. De här trakterna är svårtillgängliga för den som inte har en egen båt eller helikopter. Det mesta materialet har vi därför filmat själva. Men den uppmärksamme noterar också att det förekommer en hel del bilder där båten är filmad på lite avstånd. Dessa klipp har vi doldisarna på den norska segelbåten Skruff att tacka för.

Ja, i programmet framställs vi ofta som ensamma och utsatta, men faktum är att långseglarlivet är ganska socialt. Särskilt i hamn, och det är ju där vi har tillbringat ungefär tre fjärdedelar av tiden under de här åren. Framförallt har vi umgåtts mycket med andra seglande familjer. Men vi har också lärt känna en massa fina bofasta människor på många av de olika platser vi besökt – ofta tack vare barnen. De har agerat bästa tänkbara dörröppnare ute i världen.

Just guttarna på S/Y Skruff träffade vi första gången redan på Newfoundland. Kapten Marius och hans trevliga besättning fick snart en av våra filmkameror ombord. Sedan hängde vi ihop i stort sett hela vägen till Island, där de också fick agera följebåt när det svenska filmteamet kom på besök igen. Den enmastade norska båten som bara skymtar förbi som hastigast här och var i programmet spelade alltså en avgörande roll under inspelningen av avsnitt fem.

Under sommaren hann vi även ta en hel del stillbilder på S/Y Skruff. Det är några av dessa bilder som du kan se i bildspelet ovan. Bilderna på de sanna hjältarna i avsnitt fem.

In i dimman

isbjörn

Nu känns Karibien långt borta …

OCEAN CITY – NEW YORK. Den kom i tisdags eftermiddag, drog in som ett kallt tjockt täcke med den nordliga vinden, sänkte temperaturen med närmare 15 grader på en kvart och gjorde allting drypande blött. Den för den här delen av USAs så ökända dimman var här. Sedan dess har den stundtals legat så tät att vi med nöd och näppe kunnat se vår egen masttopp. Och till skillnad från där hemma där dimma oftast sammanfaller med bleke, verkar det här inte finnas några som helst konflikter mellan dimma och vind.

Det första dygnet låg vi för ankar i kanalen vid Ocean City, där Ludvig påbörjade arbetet med att installera vår nya dieselvärmare ett projekt som plötsligt kändes mycket prioriterat. Men igår, när vinden vred runt mot sydost bestämde vi för att ge oss ut igen. Det utlovas nordliga vindar hela nästa vecka, och vi har lång väg hem. Så vi måste ta de möjligheter som ges att ta oss norrut. Men att segla i dimma är lurigt, för vi ser absolut ingenting.

Utan instrument skulle vi varit helt utelämnade till våra öron och näsor. Men kompassen visar vilket håll vi är på väg, gps:en var på sjökortet vi befinner oss. AISen visar andra fartyg, och radarn upptäcker förhoppningsvis allt det andra som är stort nog för att skada oss vid en kollision. Och om det mot förmodan skulle vara någon galning därute i en eka eller kanot, så turas barnen om att blåsa i tutan då och då.

Om dimman gjorde livet på ankringen fuktigt och kallt, så var det ingenting jämfört med tillvaron här ute till sjöss. Men vi har plockat fram underställ, overaller, björnmössor, vantar och varma sockor ur gömmorna, så ingen behöver frysa. Åtminstone inte barnen som har fått en helt ny uppsättning polarkläder från Isbjörn. Ludvig och jag använder våra gamla flyoveraller tillsvidare; seglarställen från Henri Lloyd är otäta sedan länge. Men i New York väntar nya sjökläder även till oss. Vi provar Musto den här gången.

Bortsett från en avstickare till Tasmanien och nyzeeländska Sydön för snart 2½ år sedan har vi tillbringat de senaste fyra åren på varma breddgrader. Ni anar inte hur svårt det kan vara att ta på sig ett par strumpor eller vantar för barn som inte är vana. Men oj så spännande det är med allt det nya. Lovis och Otto ser ut som små Michelin-gubbar när de springer mellan sittbrunnen och spegeln inne på toa för att titta på dimman som lagt sig som små vattendroppar på deras mössor.

Imorgon väntas dimman ersättas av kuling och kraftigt regn, och där går nog gränsen även för smågastarna. Men då ligger vi förhoppningsvis tryggt förtöjda i Great Kills Harbour på Staten Island. Där tänkte vi vänta ut ovädret och fullfölja arbetet med att installera värmaren innan vi fortsätter upp i Hudson River och in i New York. Vi hoppas få en plats i 79th Street Boat Basin på västra Manhattan. Det vore häftigt. Bortsett från någon enstaka mellanlandning har ingen av oss varit i New York tidigare, så vi är mycket förväntansfulla. Tips välkomnas.