Ute är mörkt och kallt. Så kallt att det är svårt att få loss förtöjningstamparna från pollarna när vi kastar loss och sätter kurs mot Dyrön för årets julbad. Däcket är halt som en skridskobana, och snön faller sakta över oss där vi tränger ihop oss i sittbrunnen med varsin kopp glögg och nybakade lussebullar. Ja, inte för att vi måste. Utan för det känns mysigt att sitta där tillsammans i snön och huttra.

När fikat är slut försvinner barnen ner i den varma kajutan. Dieselvärmaren vi installerade inför seglatsen till Grönland kommer väl till användning även här hemma. Väl framme på Dyrön värmer vi oss med het fisksoppa och packar sedan badväskan för att ge oss av mot bastun för årets julbad. Stigen går på en spång av brädor längs med vattnet, täckt av ett tunt lager otrampad snö. Stämningsfullt belyst av små lyktor på lagom avstånd. Det känns magiskt och vackert, som i en saga.

Vi är ensamma vid bastun hela lördagskvällen, ingen har tydligen tid att åka ut i skärgården och bada bastu med bara en vecka kvar till jul. Inte vi heller egentligen, men vi gör det ändå. Kanske är det just den typen av prioriteringar som gör att vi ofta är sena, alltid har det rörigt hemma och aldrig tackar ja till något förrän vi tittat på väderprognosen. För att vi nio av tio helger bara släpper allt, och ger oss ut med båten. För att vi vet att det gör oss gott. Vi behöver den här tiden med varandra. På båten, i skärgården.

Barnen gnider in varandra med snö, gör nakna snöänglar och turas om att spela charader utanför bastufönstret medan Ludvig och jag sitter inne i värmen med varsin öl och njuter av underhållningen. Då och då vågar vi oss ut för ett svalkande dopp. Jodå, barnen badar också. De fyra graderna i vattnet upplevs nästan varma jämfört med den luften, men på vägen in igen känns det som de nybadade fötterna ska frysa fast i marken. Desto härligare stickande känsla när man kommer i värmen igen. Som vanligt är det kontrasterna som gör det. Som får en att känna sig som mest levande.

Nästa morgon skrapar det bekantt mot skrovet. Vattnet runt båten är täckt av ett tunt lager krispig is som gnistrar i solen. Efter frukost packar vi fikakorgen för en tur runt ön. Det knarrar härligt under fötterna, och vi vandra åter på otrampade stigar täckta av nysnö. Vi går de 112 trappstegen ner genom den djupa ravinen, spanar mufflonfår och fartyg. Barnen åker kana på isfläckarna. Vi fikar, kastar snöboll och letar istappar. Dyröleden är härlig året om.

Sedan är det dags för ännu en tradition så här i juletider. Adventsfika på Åstol, 10 minuter längre västerut. Vi glider in i hamnen på den tättbebyggda ön och lägger till på kajen utanför Åstols kafé. Fiket där man så här års inte bara får fem sorters kakor och något varmt att dricka för fantastiska 25 kr, utan också en härlig pratstund öborna och en möjlighet att se ut något bland de böcker som Åstols bok- och antikvariat ställer ut i samma lokal. Behagligare julklappsshopping är svårt att tänka sig.

Ja, sedan är det bara att styra hemåt i solnedgången och berömma oss själva för att vi än en gång prioriterat rätt. Att Ludvig och jag faktiskt tackat nej till ett gratis julbord på Marstrands bästa krog, till förmån för en helg ombord med barnen. Istället för fyllda av mat är vi nu fulla av ny energi, energi som förhoppningsvis varar hela vägen fram till julafton. Antagligen blir det inte några fler blogginlägg skrivna innan dess, för nu måste vi ju göra allt det där vi inte gjorde i helgen. Så vi passar på att redan nu att önska er alla en riktigt skön och fridfull jul.