Vulkan väcker varma känslor

En vulkantur gör alltid lika gott.

En vulkantur gör alltid lika gott.

CORRALEJO, FUERTEVENTURA. Den senaste vulkaniska aktiviteten på Fuerteventura ägde rum för 5000 år sedan. Men än idag täcks större delen av ön av lavasand och vulkantoppar. En av de större vulkanerna syns från terrassen här på Planet Surf Camp, och jag har gått och spanat på den hela veckan. Så när helgen kommer och surfinstruktörerna ändå är lediga bestämmer vi oss för att försöka ta oss upp på toppen.

Lovis går först som vanligt. Ludvig en bit efter. Medan Otto och jag kommer sist. Otto håller mig i handen som han brukar, och babblar oavbrutet. De flesta andra människor brukar tycka det är rätt jobbigt att prata när man går uppför. Men det gäller inte Otto. Han tar tillfället i akt, och pratar mer än någonsin. På berget har han min fulla uppmärksamhet.

Vulkanens yta som på håll ser alldeles brun och död ut är full av liv. Det har regnat ovanligt mycket den senaste månaden. Överallt växer små blommor, Otto räknar till 14 olika sorts blommor och 16 fjärilar. Han älskar allt som har med djur och natur att göra. Just den här dagen är det också en hel hel del vulkan- och bergsbestigarminnen som väcks till liv.

Det är som att öppna en kran, det sprutar ut ord. Otto pratar om den eldsprutande vulkanen på Tanna, om kråkan som snodde moroten från snögubben på Gros Morne, om äggen vi grävde ner i vulkansanden på Island, om ovädret på Le Pouce på Mauritius och mötet med frosten på Réunion. Vi brukade ofta göra långa vandringar när vi var ute och seglade, och det är härligt att höra hur detaljrika Ottos minnen är. Han minns sådant som jag själv glömt sedan länge.

Det är första riktigt varma dagen på hela veckan. Sirroccon från Sahara blåser in över Fuerteventura, och luften är full med finkornig sand som lägger sig som ett gulaktigt dis över hela ön. Själva utsikten är alltså inte mycket att skryta med just denna dag. Men det gör inte så mycket. Det är skönt att röra på sig, och det känns härligt att gå där prata gamla minnen.

”Vad mysigt var att komma ut och vandra lite igen” säger jag till Otto på vägen ner från vulkanen. Han nickar instämmande. ”Känns lite som när vi var ute och seglade va? fortsätter jag. Pojken vid min sida får något drömskt i blicken och blir faktiskt tyst en liten stund. Sedan säger han: ”Ja, tänk att den känslan gömde sig här på vulkanen. Vem trodde det?”

Ja, vem trodde det. Att en liten vulkantur skulle kunna väcka så varma känslor. Tack Fuerteventura, och tack underbara unge.

Mötet med Yasur

Detta bildspel kräver JavaScript.

TANNA, VANUATU. Det dova mullret övergår i en öronbedövande explosion, och marken vibrerar när brinnande lava och glödande stenar slungas upp mot himmeln. Flera hundra meter upp. Högt över våra huvuden. Och följs av ett stort svavelstinkande rökmoln som färgas rött i skenet från de brinnande massorna.

Jag följer några av de glödande stenarna med blicken. Ser dem falla ner längs kraterns branta innerväggar. Där de sakta stelnar och blir till block stora som kylskåp. Några blir liggandes där de landar, medan andra rullar tillbaka ner mot kraterns mitt, där de täpper till öppningen in mot jordens inre. I väntan på nästa utbrott. Några minuter senare.

Vi befinner oss på toppen av Mount Yasur. På ön Tanna, i öriket Vanuatu. Vår båt ligger för ankar utanför den lilla byn Port Resolution, där resan upp mot vulkanens topp startade på flaket av byns enda fungerande pickup: en silverfärgad Toyota med sprucken framruta. Den skakiga färden gick genom tät djungel, förbi traditionella byar och över vida lavafält. För att mindre än en timme senare parkera bara 150 meter från kraterns kant. Yasur är en av världens mest lättillgängliga vulkaner.

Jag håller hårt i Ottos hand. En meter framför oss stupar kraterns branta inneväggar ner mot vulkanens hjärta. Det här är Vanuatu, här finns inga skyddande staket. Inget minsta tillåtna avstånd. Inte ens en varningsskylt. Runt omkring oss ligger stora stelnade lavablock, som påminner oss om Yasurs skiftande humör. Enligt gammal legend lär Yasur vara Tannas egen gud, som styr över allt som händer på ön. Det känns rimligt. Och namnet Yasur, det betyder just gud på folkets eget språk.

Vi sätter oss ner på kraterkanten, tar fram vår lilla matsäck och småpratar lite. Själva kratern är ett par hundra meter bred. Otto hade nog inte riktigt förstått att en vulkan kunde vara så stor. Han hade snarare föreställt sig en lagom stor brasa för att grilla en korv eller två. Medan Lovis hade trott att det skulle vara varmare. Det hade jag också gissat. Men solen är på väg ner och det börjar faktiskt bli riktigt kyligt, så här på fyrahundra meters höjd.

Utan konkurrens från solen blir vulkanens skådespel allt mäktigare. Snart ser vi inte längre branten framför oss, och vi drar barnen tätare intill oss. Lovis och Otto startar en stundtals ganska het diskussion kring vad som egentligen orsakar ett vulkanutbrott. Lovis berättar självsäkert att den kommer från jordens inre. Medan Otto menar att det faktiskt kan vara en eldsprutande drake som ligger bakom alltsammans. En riktigt arg drake. Som i historien om Bamse och vulkanen.

Barnen når inte konsensus i frågan om lavans ursprung. Men båda är helt överens om att det är riktigt häftigt att de faktiskt har fått se en riktig vulkan, något som de också hoppas ska imponera rejält på dagiskompisarna där hemma. Efter en stunds funderande kommer vår biltokige Otto fram till att själva vulkanen till och med är häftigare än bilfärden dit. Och det säger inte lite det .

Nedan ett videoklipp från Yasur. Visst är det ofattbart ändå, att jordens inre brinner …