BUCKET LIST: 10 platser jag vill besöka innan jag dör

Kan man få för mycket av höga berg och djupa fjordar? Jag tror inte det.

Kan man få för mycket av höga berg och djupa fjordar? Jag tror inte det.

Det är populärt att skriva så kallade bucket lists, särskilt bland resebloggare. Listor på saker man vill göra eller platser man vill se innan man dör. Så jag satte mig ner jag också, och började fundera på min egen lista. Så här blev den. Kanske något enkelspårig. Men jag är nöjd. Bortse från ordningen, den är inte viktig.

  • Alaska
    Jag har alltid gillat vildmark, och det finns det gott om i Alaska. Inte har längtan blivit mindre av att coolaste vännerna på segelbåten Seal envisas med att lägga upp bilder på Facebook så vackra att jag nästan tappar andan. Ett tag var jag tvungen till att dölja dem från mitt flöde, avundsjukan blev för stor. Men nu känner jag mig stark nog att låta mig inspireras igen.
  • Antarktis
    Det började med Rolf Bjelkes och Deborah Shapiros bok Vinterskepp – berättelsen om ett par som lät sin segelbåt frysa fast i den antarktiska isen för att sedan bo ombord hela vintern. Vår Mary af Rövarhamn är en systerbåt till den där båten. Northern Light – en Joshua. Och för er som inte förstår vad vi ska på så kalla breddgrader att göra, ta en titt på Calle Ljungs film Antarctica.
  • Japan
    Det fanns en gång en fantastisk bra tidning som hette Äventyrliga familjer, full av fascinerande berättelser om familjer som gjorde riktigt coola saker tillsammans. Bland annat en familj som åkte till Japan för att vandra. Bilderna var så fantastiska, och jag minns det så väl. Det vill jag också göra, tänkte jag och har fortfarande inte släppt tanken. Planen är att uppmuntra vår Pokémon-tokige son att lära sig japanska. Sedan drar vi.
  • Mongoliet
    För några år sedan gjordes en film om en familj som tog med sin autistiske son på en strapatsrik resa på hästryggen genom Mongoliet för att träffa schamaner som kanske kunde hjälpa sonen. Hästpojken hette den. Jag blev djupt berörd av filmen, och har ända sedan dess velat rida över Mongoliets slätter jag också. Helst skulle jag ta Transibiriska järnvägen dit.
  • Nepal
    Jag har fått för mig att Nepal bjuder på världens mest dramatiska och omväxlande landskap. Och finns det något bättre sätt att uppleva storslagen natur på än att vandra, jag tror inte det. Jag vill i alla fall dit. Se Himalayas höga berg, vandra mellan byarna, tvätta mig i smältvatten och sova på flera tusen meters höjd. Helst tillsammans med mina barn, och gärna snarast möjligt.
  • Patagonien
    Gör en bildsök på Patagonien så framgår det tydligt varför jag vill dit. Gigantiska glaciärer, djupa bergssjöar, höga berg och lång spännande kustlinje som är ökänd för sina kastvindar. Vi känner en familj från Alaska som just övervintrat med sin båt Galactic i Patagonien. Just nu är de på Falklandsöarna. De lever mitt drömliv. Ibland har jag svårt att förstå vad vi gör här när vi kunde vara där.
  • Påskön
    Den här punkten är egentligen Ludvigs. Jag vet inte riktigt vad han ska där och göra. Jag tror det har något med hans enorma fascination för isolerade öar att göra. Jag tycker dock att tjusningen försvinner lite, när vem som helst med en påse pengar kan ta flyget dit och uppleva samma sak. Men Ludvig vill ändå till Påskön, och då hänger jag gärna på. Men bara med båt, annars får det vara. Kanske ett lämpligt stopp på väg från Patagonien till Alaska.
  • Svalbard
    Grönland gav mersmak, men vi fick aldrig se någon isbjörn. Det grämer mig lite, särskilt med tanke på att isbjörnarna snart är ett utrotat djur om isarna fortsätter smälta i den här takten. Och till Svalbard ska vi, den enda platsen på listan dit vi faktiskt har planerat en resa. Vi ska segla dit. Inte förrän sommaren 2018, men ändå. Det är härligt att ha något att se framemot. På vägen hem tänkte vi oss en tur till Jan Mayen och norra Island. Det blir en fin sommar, det känner jag på mig.
  • Sydgeorgien
    En obebodd ö med enorma kolonier med elefantsälar och pingviner, det är sånt som gör mig riktigt lycklig. Det vet jag med all säkerhet utan att aldrig ha upplevt det. Bilderna och beskrivningarna från Sydgeorgien i Bjelke/Shapiros senaste bok Vildmarkshav gör mig inte mindre sugen. Nackdelen är att det ligger långt nere på Sydatlanten, tuffa breddgrader att segla på. Men kanske just därför som det är så fint – obebott och oförstört. Nåja, nästan. De förbaskade valfångarna har förstås varit där och härjat.
  • Tristan da Cunha
    Världens mest isolerade bebodda ö. Hem för 70 familjer, 269 personer vid senaste befolkningsräkningen. Öns enda kontakt med omvärlden är ett fraktfartyg som kommer med förnödenheter varannan månad. Man kan segla dit, det tar några veckor från närmsta land. Men om man kan stanna vet man inte förrän man kommer dit. Det finns nämligen ingen skyddad hamn, så risken är stor att man får segla rakt förbi eller vända hem igen.

Listan ändrar sig säkert med åren, men nuvarande version är i alla fall godkänd av Ludvig. Och de flesta platserna besöks med fördel med egen båt, det är positivt. Mindre bra är att många av dem bjuder på lite besvärligt klimat. Så det här får nog bli året då Ludvig och jag tar tag i oss själva och börjar med någon form av fysisk träning. Att sitta här på sofflocket och skriva listor blir man inte starkare av.

Så snart förkylningen lagt sig, då minsann.

Vildmarksliv i Fiordland

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi gjorde tio knop i surfarna när vi svängde in mot Dusky Sound, en av Fiordlands djupaste fjordar. Trots att vi bara hade en liten bit av genuan utrullad, och liten näsduk längst akterut på lilla masten. Solen tittade fram bakom mörka regnmoln, och en dubbel regnbåge bredde ut sig i väster. Det blåste kuling, och fem meter hög dyning dundrade in från havet. Vågorna bildade skumkaskader som var lika höga som vår mast när de träffade de höga klipporna.

Den grymma dyningen, som byggs upp långt nere på femtionde breddgraden, är en av anledningarna till att så få seglar på dessa vatten. Och att titta på prognostiserad våghöjd är lika självklart som att titta på vindstyrka när man ger sig ut på öppet hav. Enligt Billy, som driver vandrarhemmet i Doubtful Sound – en av de två fjordar man kan ta sig till landvägen – var vi den sjätte fritidsbåten i fjorden den här sommaren. Ovanligt många, tydligen.

Lika skoningslöst som havet är utanför, lika skyddat är vattnet inne i fjordarna. Det är som att segla in i en annan värld. Man kan se det på håll, hur vattnet blir alldeles platt i skydd av de höga bergen. Vinden dör ut och båten glider in på spegelblankt vatten. Vattenfall forsar från flera hundra meters höjd, längs vertikala klippor. Och på några bergstoppar ligger fortfarande snö, trots att sommaren snart går mot sitt slut här nere.

Delfiner leker i vårt bogsvall. Små delfiner tittar upp över vattenytan. Och pälssälar vilar på klipporna, ja i vissa fall långt upp i skogen. Det är just det rika djurlivet som skiljer de nyazeeländska fjordarna från de norska. I Norge finns en skyddande skärgård utmed kusten som gör det möjligt för människor att bo och leva där. Här finns inte en by, inte en affär. Ingenting. Och absolut inte täckning på mobilen. Bara vildmark.

Fler bilder från Fiordland finns på flickr.com/symary