En nyzeeländsk fiskares vardag


Fiskare brukar i regel vara lite buttra och tvära mot oss nöjesseglare. Vi som bara är ute och roar oss, och det gäller nästan i hela världen. Med ett tydligt undantag.  Sydön, Nya Zeeland. Där ser de med respekt på varje man och kvinna som lyckats ta sig levande i hamn. Eller ens vågat. Oavsett farkost.  Där vet fiskarnas vänlighet inga gränser.

Vi tillbringade tre månader i Nya Zeeland, och det gick inte en dag som sjöväderprognosen inte utlovade storm eller kuling i någon del av landet. Oftast i Cook Strait mellan Sydön och Nordön, eller Peysegur Point som är den sydvästligaste spetsen på Sydön. Men även om man lyckas undvika de värsta vindarna så skapar de svåra vågor i området. Fenomenala vågor.

Precis som det finns ord som kuling och storm för vindstyrka så finns det olika benämningar på vågor beroende på hur grov sjön är eller förväntas bli. Högst upp på den skalan hittar vi ”phenomenal waves”, som förekommer lite då och då i vattnen runt Nya Zeeland. Någon svensk motsvarighet till detta uttryck har jag däremot inte hittat. Kanske för att så höga vågor inte finns här.

Det hela blir inte mindre utmanande av att prognosen ibland utlovar nio meter vågor från ett håll, och sju meter dyning från ett helt annat håll. Det är faktiskt inte alls ovanligt i dessa trakter, där flera hav möts och sjön byggts under tusentals sjömil. Det är inte svårt att föreställa sig vad som händer när dessa höga vågor möter varandra, eller rullar in på grunt vatten. Annars får man en rätt bra känsla när man kollar på videon ovan.

Scenen utspelar sig i det ökända inloppet till Grey River och den lilla staden Greymouth på Sydöns västkust. Inloppet blockas av en sandbank som gör att man bara kan angöra den trygga hamnen där innanför under vissa tider. När tidvattnet står rätt, och flödet inte är för högt. Detta i kombination med stark vind och hög dyning gör det mycket farligt. Själva valde vi att gå rakt förbi Greymouth på vår väg norrut längs Sydöns västkust. Trots att vi varit till sjöss i tre dygn.

Hade prognosen utlovat sämre väder de kommande dagarna hade vi kanske fattat ett annat beslut. Det är långt mellan hamnarna här. Kanske är det också därför fiskebåtarna i videon väljer att gå in, trots svåra förhållanden. Antagligen hade de båten full av fisk, och det var ”nu eller aldrig” som gällde. Och ja, troligen har de gjort det förr. De här typen av utmaningar är en del av en nyzeeländsk fiskares vardag.

En kvinnlig seglares dilemma

Livet går i vågor.

Livet går i vågor …

UTANFÖR SYDAFRIKAS VÄSTKUST. Jag är så otroligt kissnödig. Men just när jag reser mig upp för att gå in på toaletten kommer den första vågen. Båten hamnar lite snett i surfen. Jag kastar mig över ratten, men misslyckas med att få upp aktern innan nästa våg är över oss. Den träffar snett bakifrån, får båten att skära ner så relingen är långt under vattenytan. Och just när jag fått båten på kurs igen, då bryter en tredje våg tvärs över aktern. Vattnet forsar över däck.

Jag förbannar vår höga relingslist. Det känns som en evighet innan allt vatten rinner undan, tillbaka ut i havet. Mary hukar under den extra vikten, går så lågt att det känns som hon ska sjunka. Tänk om vi sjunker. Nej, det är klart vi inte gör, intalar jag mig själv. Ingen våg i världen kan få Mary att sjunka, så länge hon inte tar in vatten. Jag lyfter försiktigt på luckan och tittar in. Det ser torrt och fint ut. Allt annat hade varit konstigt, men jag känner mig ändå lättad.

Kissnödigheten kommer över mig igen. Men jag vågar inte gå in. Känner mig bunden vid ratten, trots att vindrodret styr. Det styr bra, men jag vill ändå finnas till hands. Om en våg skulle slå båten ur kurs igen. De kommer i omgångar. Vågorna. Tre höga, sju låga, Tre höga, åtta lite lägre. Ungefär så. Jag vet inte hur höga. Sjörapporten pratar om ”heavy swell”. Kanske 4-5 meter, i genomsnitt. De högsta är nog närmare det dubbla, men jag vet inte. Jag gissar bara.

Jag skulle kunna väcka Ludvig, det skulle jag förståss. Be honom hålla ett öga på båten medan jag går på toa. Men det bär emot. Hans nattpass har varit tufft, med vindar på närmare 20 sekundmeter. Han behöver sin sömn. Om jag bara hade haft mina seglarställsbyxor på – de är designade för tjejer. Har en lucka i baken som man kan dra ner när situationen kräver det. Så man kan kissa utan att ta av sig flytväst och jacka. Men det har jag inte. Jag har overallen på mig, den är varmare. Och det är kallt, förvånansvärt kallt.

Jag avundas pojkarna, de har det så lätt. Tankarna går till Jonatan, han och några vänner seglade jorden runt i en betydligt mindre båt än vår. Sally Blue. De hade ingen toalett ombord, behoven gjordes överbord. När Jonatan inte ville gå ut brukade han kissa i en flaska. Det var inte särskilt uppskattat av övriga besättningen, eftersom han hade svårt att skilja på vatten- och kissflaska. Ändå ser jag mig om efter en flaska. Hade behövt en tratt också. Jag hittar inget användbart. Minns att jag sett specialdesignade kissflaskor i en båttillbehörskatalog . Då skrattade jag. Det gör jag inte nu.

Kanske kan jag kissa i sittbrunnen. Snabbt som attan ta av mig flytvästen, dra ner overallen och sätta mig ner. Det skulle sköljas bort med nästa våg. Men vågen hinner före, en livboj sköljs överbord. Jag får ombord bojen igen, knyter fast den med en extra lina och avfärdar även möjligheten att kissa i sittbrunnen. Jag kan inte ta av flytvästen i den här sjön. Säkerhetsselen är inbyggd i flytvästen. Ingen flytväst, ingen livlina. Jag vägrar låta mig sköljas överbord med brallorna nere.

Nej, jag får försöka hålla mig helt enkelt. Tills vågorna lugnar ner sig, eller Ludvig vaknar. Det får gå som det går.