Branden på Väderöarna

VÄDERÖARNA, BOHUSLÄN. Idag visade vi barnen var vår resa hade kunnat sluta, innan den ens började. Långt innan de ens var påtänkta. Det var under vårt första besök på Väderöarna. Vi låg inklämda i en skreva på Storöns norra sida (se bilden) och hade just kommit tillbaka till båten efter en lång promenad.

Ludvig satte sig i sittbrunnen för att njuta av platsen, medan jag själv öppnade luckan och gick ner i båten. Plötsligt hörde jag hur startmotorn gick igång. ”Varför startar du motorn?” frågade Ludvig från sittbrunnen. Jag skulle just fråga det samma. Varför startade han motorn?

Ingen av oss hade rört tändningen. Ändå fortsatte startmotorn att gå. Och vad var det egentligen som luktade? Jag tittade förvirrat ut på Ludvig. Det var då jag såg den. Den tjocka brunsvarta röken som vällde ut från motorrumsluftningen.

Jag kastade mig in, öppnade dörren till motorrummet och möttes av en vägg av rök. Shit, det brann. ”Det brinner!” Ludvig var nere i båten på två röda, knuffade mig åt sidan och började kasta ut grejer från motorrummet.

Omtumlad grabbade jag tag i brandsläckaren och försökte komma ihåg hur man använde den. Men det behövdes ingen brandsläckare. Ludvig lyckades koppla ur batteriet, och startmotorn tystnade. Skönt. Och utan el, inga nya gnistor.

Allt som återstod var en smält kabelhärva, och en vedervärdig stank av bränd el. Elden hade inte hunnit sprida sig.  Vi satte oss ner och stirrade på varandra. Herregud, tänk om vi kommit tillbaka från promenaden en kvart senare. Då hade hela båten stått i lågor.

Hur branden uppstått blev vi aldrig riktigt kloka på. Gissningen är att en batterikabel hade skavt mot startmotorn, så pass att det skyddande gummihöljet till sist gått av. Varför det hände just där och då, i hamn. Det kan vi inte riktigt förklara. Hur som, vi lyckades ersätta alla kablar så pass att vi kunde ta oss hem igen.

Detta hände sommaren 2003, för snart 14 år sedan. Vår första sommar i Sverige med Mary. Den vintern byggde Ludvig om hela elsystemet, och satte in huvudströmbrytare så vi enkelt kunde stänga av all el när vi lämnade båten.

Efter branden har vi inte varit tillbaka på Väderöarna. Inte förrän nu. Vi är tacksamma för allt vi fått uppleva med Mary sedan dess. Den här gången ligger vi i Lotshamnen på öns östra sida istället. Vi är helt ensamma här ute så här års, och kan välja vilken plats vi vill.

När Måseskär kallar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag gillar att lyssna på sjörapporten. Väderstationerna har så vackra namn. Nidingen, Vinga och Måseskär. Väderöarna, och Nordkoster. Det låter nästan som poesi. Namnen talar till mig. De lockar och kallar, dessa kustens landmärken.

Jag kunde känna dragningskraften tydligt, när jag stod där på Käringön och blickade ut över Måseskärs välkända siluett. Jag måste dit. Men hur äventyrliga, modiga eller dumdristiga vi än är så kan vi inte lägga till på Måseskärs brygga med Mary. Det är helt enkelt för grunt. 1.20 hade kanske gått. Men aldrig 1.60.

Vi bestämde oss för att försöka ankra utanför. Sagt och gjort. Några timmar senare hittade vi en liten sandplätt där vi kunde kasta vårt ankar på nordöstra sidan om Måseskär. Sedan var det bara att lasta barn och picknick-korg i lillbåten, och ro in till den lilla fyrplatshamnen.

Som mest bodde det tre fyrvaktarfamiljer med 10 barn på ön. Men den vackra gamla Heidenstamfyren togs ur bruk 1978 och ersattes av en ny fjärrstyrd fyr i plast. Då behövdes det inte längre någon fast fyrpersonal. Sedan 1988 är även väderstationen automatiserad, och ön obebodd.

Öns byggnader är i händerna på en stiftelse som öppnat ett litet fyrmuseum på ön. På sommaren anordnas det turer från Käringön och hit. Men så här en dag i maj är natur- och konstfotografen Erik Malm den ende vi möter på ön. Han har varit här i flera dagar, för att på sitt eget alldeles unika sätt göra bildkost av fågellivet på ön.

Det är naturligtvis inte en slump Måseskär kallas just Måseskär. I skydd av måsfåglarna häckar här också änder och vadare.  Man skulle kunna tro att en trut skulle utgöra ett hot mot en ejders eller strandskatas ägg. Men så är det tydligen inte. Tvärtom, de samarbetar. Det är den gemensamma fienden minken som måste besegras.

Vi håller oss på stigarna för att inte störa fåglarna och äter vår lunch vid det gamla Sirénhuset. Ångsirénen gav dåtidens sjöfarare vägledning i dimman. På ön finns också två kanoner som används i samma syfte. Men just den här dagen är soldiset över havet det närmsta dimma vi kommer.

Vi stannar några timmar och njuter av stillheten på platsen. Ror sedan tillbaka till vår båt, lättar åter ankar och styr mot en tryggare natthamn. Glada över att vi tog tillfället i akt. Och så förbaskat nöjda över att vi har en båt som ger oss tillgång till platser som denna.