Mot pingvinerna!

Mary af Rövarhamn sätter kurs mot Godahoppsudden.

Mary af Rövarhamn sätter kurs mot Godahoppsudden.

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Tiden går. Vi har snart tillbringat en hel månad i Richards Bay, och det är hög tid att lämna girafferna och flodhästarna bakom oss för att segla söderut mot pingviner och sälar. Under goda förhållanden ligger Godahoppsudden bara en dryg vecka bort. Men förhållandena är allt annat än goda.

Vädret här nere är synnerligen besvärligt. Ena dagen blåser det kuling från ena hållet, för att nästa dag blåsa fullt ös från andra hållet. Vi får ta ett steg i taget, en hamn i sänder. Och utnyttja varje tillfälle med medvind. Så borde vi väl komma runt kapet förr eller senare. Vi börjar redan i eftermiddag; får se hur långt vi kommer.

Vår SPOT-sändare saknar fortfarande täckning. Men vi kommer befinna oss så nära land att det borde gå bra att hålla koll på oss via AIS* istället. Klicka här för att se vår senaste AIS-position.

___________________________________________________________________________________

* AIS är en smart liten apparat som sänder ut vår position, kurs och fart till närliggande båtar, för att minska risken för kollision. Men signalen fångas även upp av landstationer i närheten. Dessa skickar i sin tur upp vår signal på internet så att alla som vill kan se var vi befinner oss.   

Mot värmen!

Tullgubben Bruce har just varit ombord, och gett oss grönt ljus att lämna Nya Zeeland. Bruce har en stressig dag.  Vädret ser ok ut för första gången på länge, och ett 20-tal båtar passar på att lämna Whangarei för att segla upp mot öarna. Och lika många från Opua några sjömil norröver.  Så det gäller att hålla god utkik där ute de kommande dygnen. Tur vi har vår AIS-sändare.

Nu ska vi bara byta batterier i SPOTen också. Sedan kastar vi loss. Skicka gärna ett meddelande till satellittelefonen (gratis) om vår position inte verkar uppdateras på kartan. Det händer ibland. Det brukar hjälpa att starta om sändaren. Men då måste vi få reda på det …

Planen är att sätta kurs mot Anatom, den sydligaste av alla öar i ögruppen Vanuatu. 980 sjömil bort. Vi borde vara där om en dryg vecka. Och oj vad skönt det ska bli med lite värme igen. Bara 5-10 grader på nätterna nu, och regn nästan varje dag. Hög tid att lämna.

Sömnlös i Söderhavet

Mary af Rövarhamn angör Moorea, mitt i Stilla havet.

Tre månader har passerat sedan vi lämnade Panama bakom oss. Det är inte särskillt lång tid, men det känns ändå avlägset. Kanske för att det är just det, väldigt avlägset – närmare bestämt 4500 sjömil bort. Vi har lagt mer än halva Stilla havet bakom oss, och har ”bara” 3500 sjömil kvar till Australien – lika långt som fågelvägen mellan Stockholm och New York. Avstånden är enorma här ute. Men man vänjer sig. Sex dygn här, och tio där. Ingen stor grej. Dagarna går, och vi kommer snabbt in i våra rutiner till sjöss.

En av de saker som oroade oss mest innan vi lämnade Sverige var hur vi skulle få ihop sömnen under de längre etapperna, när man måste hålla vakt dygnet runt. Som härdade småbarnsföräldrar är vi vana att klara oss på lite sömn i perioder. Men även om våra barn sover förvånande bra så har Ludvig och jag bara ett begränsat antal timmar att dela på under natten. Och att sova dagtid på samma båt som två sjövilda barn, det är minsann ingen enkel sak.

Jag behöver jag sova en längre sammanhängande period under natten för att förbli ett trevligt sällskap under dagen. En timme här och en timme där duger inte. Jag brukar därför lägga mig samtidigt som barnen redan vid nio- tiotiden på kvällen. Medan Ludvig varvar utkik med tupplurar under natten. Vaktavlösning sker tidig morgon, lite beroende på hur natten har varit. Då det är Ludvigs tur att få några timmars sammanhängande sömn och jag tar hand om barnen under förmiddagen.

Vaktsystemet fungerar förvånansvärt bra, mycket tack vare vår AIS – en smart liten apparat som sänder ut vår kurs och fart till närliggande båtar, samtidigt som den visar på vårt elektroniska sjökort när en annan båt närmar sig. Och bäst av allt, den larmar när vi är på kollisionskurs. Enligt internationell lag måste alla passagerarbåtar och större fartyg ha en AIS ombord. Men de blir allt vanligare även på mindre båtar, särskilt den lite enklare varianten som bara tar emot signaler från andra båtar. Det är en fråga om att se eller se och synas.

Vår AIS har både sändare och mottagare. Och vetskapen om att vi syns där ute är som mumma för sömnen. Men tyvärr har det varit lite sisådär med den saken på sistone, sömnen alltså. Vår AIS slutade fungera på väg från Galapagos till Marquesas, för snart två månader sedan. Våra misstankar föll på den gps-antenn som förser AISen med vår position, men sådana växer förstås inte på träd här i Söderhavet. Kanske kanske i Papeete, tänkte vi. Och minsann, där låg den på hyllan och väntade – en ny gps-antenn av helt rätt typ. Och ännu bättre, AISen fungerar som den ska med den nya antennen.  Härligt, nu uppskattar vi den mer än någonsin.

I skrivande stund befinner vi oss på Moorea, som tillhör Sällskapsöarna. Nästa långa etapp går till Cooköarna, närmare bestämt atollen Suvorov. Drygt 700 sjömil, eller en knapp veckas segling. Men först ska vi se om det ligger någon sanning bakom påståendet om att Bora-Bora skulle vara världens vackraste ö.

(Särskilt tack till Watski, True Heading och Vågspel för all hjälp med AISen.)

Mera godis för nätseglare

”Bli nu inte paranoida men just nu håller jag koll på er framfart via spoten, kan se vilka fartyg ni har runt omkring er på http://www.marinetraffic.com, se var ni är på sjökortet på C-Map och kolla väder, vattenstånd och hur det ser ut i hamnen ni snart kommer att gå in i på http://www.langeoog.de/de/webcams.htm?camnr=4. Om ett tag hoppas jag kunna se när ni glider in i hamnen på deras webcam… Riktigt kul att nätsegla”

Så skrev vår kompis Ralph här på bloggen för några veckor sedan. Nu kan vi glädja Ralph och alla er andra nätseglare att det finns ännu ett sätt att hålla koll på oss. Vi har nämligen installerat den AIS-sändare från True Heading som Watski till vår stora glädje sponsrat oss med. Och med suverän hjälp från Gunnar på KB Vågspel fick vi den idag programmerad på nolltid.

AIS är ett system som gör det möjligt för andra fartyg runt omkring oss att se information om vår båt och dess fart och kurs ute på havet. Befinner vi oss dessutom nära land kan även landstationer fånga upp våra signaler och visa dem på internet. Bra va? Det bästa är ändå att vi också kan få upp information om andra båtar runt omkring oss där ute och därmed tidigt upptäcka om vi är på kollissionskurs. Det är nämligen lagkrav för alla fartyg i kommersiell drift att ha AIS ombord, men även de flesta mindre båtar har en egen mottagare. Särskilt användbar är naturligtvis AISen i mörker och i dimma.

Imorgon tänkte vi ge oss ut på havet igen. Den här gången hoppas vi på att komma lite längre. Prio ett är att komma ut från den nedrans Engelska kanalen, men allra helst skulle vi ta skuttet över Biscaya också när vi ändå höll på. Totalt en sisådär 500 sjömil (4-6 dagars segling på landkrabbespråk). Vi får väl se hur det går men med nuvarande väderprognos ser det i alla fall inte omöjligt ut. Följ oss på SPOTen eller AISen om ni har lust. Men som med all annan elektronik så bli inte oroliga om ni inte ser oss för stunden. Batterier kan ta slut, antenner kan komma utom räckvidd, eller så får vi helt enkelt lust att vara ”ensamma” en stund : )