VIRGIN GORDA, BRITTISKA JUNGFRUÖARNA. ”Kom, den här vägen” säger Lovis och försvinner in genom en smal skreva. Vi följer efter. På andra sidan öppnar sig en enorm katedrallik grotta som leder vidare till en tunnel. Vi tar oss allt djupare in. In i en labyrint av slingrande trädrötter, naturliga havsbassänger och jättelika stenskulpturer som formats av väder och vind. Det vore lätt att gå vilse, om det inte vore för ljudet från vågorna som slår in mot klipporna i väster.
Efter en stund övergår stenlandskapet till den mest bedårande lilla strand. Där trängs bleka turister om de bästa stjärtplatserna. Fläker sig i solen som frusna sälar och plaskar runt på pastellfärgade flytkorvar. Allt medan de brummande ribbåtarna går skytteltrafik mellan stranden och charterkatamaranerna som ligger ankrade utanför. Jag känner ett uns av besvikelse, trots att vi inte förväntat oss något annat. Stranden finns med i varenda turistbroschyr. The Baths brukar anges som Jungfruöarnas största attraktion.
Vi sicksackar oss fram mellan människorna på stranden, och fortsätter in bland stenarna och buskarna på andra sidan. Där blir vi ensamma igen. Åter hör vi fåglarna kvittra och syrsorna spela, och snart hittar vi en alldeles egen liten korallstrand på öns sydligaste spets. Vi klättrar upp på ett högt granitblock, och där blir vi sittande ett tag. Intar vår fika och njuter av utsikten över hela den skyddade övärlden. Överallt syns vita segel. Ingen annanstans i Karibien finns så många charterbåtar som här.
Från vår utsiktsplats kan vi se hur båt efter båt lämnar ön. Återvänder till sin trygga brygga. För att lämna av dagens gäster, och förbereda sig för morgondagens last. Själva börjar den vandringen tillbaka mot vår jolle. Den sjunkande solen sprider nu sitt varma ljus över området, och folkmassorna på turiststranden har bytts mot ett stilla lugn. Inte en människa finns kvar. Det är som om någon viftat med sitt trollspö. Poff, poff. Vift vift. Och vips fick vi oss en magiskt timme helt för oss själva.
Vi blir kvar på stranden tills solen går ner. Och när vi vaknar nästa morgon ligger den vackra platsen lika öde som när vi lämnade den kvällen innan. Men när klockan slår åtta är det precis som i sagan om Askungen. Förtrollningen bryts, och båtarna återvänder i en strid ström. Då lyfter vi vårt ankare, och seglar därifrån.
Mary af Rövarhamn 