Borneo brinner

Otto bekantar sig med orangutangpojken Charles. Idag står hans hem i lågor.

Otto bekantar sig med orangutangpojken Charles. Idag står hans hem i lågor.

När vi var på Borneo lämnade vi vår båt i den lilla staden Kumai, till förmån för en mer grundgående båt som tog oss på en fyra dagar lång flodresa in i regnskogen. Till nationalparken Tanjung Puting, de utrotningshotade orangutangerna hem. En fantastisk upplevelse.

Vår guide hette Toris Marley, en ung man med en djup respekt, kärlek och kunskap om orangutangerna och deras livsmiljö. Han presenterade oss även för sin familj i Kumai. Lovis och Otto lekte med sonen Kieta varje dag, och frun Arda närmast adopterade våra barn. En otroligt fin familj, som vi fortfarande har kontakt med via Facebook.

För några dagar sedan berättade Toris att han och en grupp vänner var tillbaka hemma efter en hel månad i regnskogen. De hade varit ute för att bekämpa elden. Sedan augusti har enorma regnskogsområden i Indonesien tänts på av palmolje- och pappersmassaindustrin för att ge plats åt nya plantager. Orangutangernas hem står i lågor.

Industrin har länge använt sig av denna miljövidriga praksis, men i år när Indonesien samtidigt drabbats av torka har skogsbränderna fått katastrofal spridning. Majoriteten av bränderna härjar på torvmarker, som har ett naturligt lager av kol strax under markytan. Det gör bränderna nästan omöjliga att släcka eftersom elden kan pyra långt ner i marken för att sedan blossa upp igen och igen.

De redan hotade orangutangerna drivs närmare utrotning för varje dag som går. Samtidigt som Toris, hans familj och vänner, och 43 miljoner andra människor i regionen är direkt drabbade av den giftiga röken från bränderna. Koldioxidföroreningarna från bränderna har under de senaste dagarna varit större än hela USAs totala koldioxidutsläpp.

Jag kände att jag ville göra nåt, och blev glad när jag såg att Greenpeace startat en namninsamling för att sätta press på Indonesiens regering. Alla tillgängliga resurser måste sättas in för att stoppa bränderna och få bukt på denna oerhörda tragedi. Skriv under Greenpeace namninsamling du också och dela inlägget i sociala medier. Då hjälper du Toris att bekämpa elden och rädda orangutangerna. Och en sak till, försök undvika produkter med palmolja i är ni snälla.

 >> Skriv under för att stoppa bränderna

Flodresan

Detta bildspel kräver JavaScript.

Solen står lågt över djungeln när vi kör rakt in i det höga pandanusgräset för att förtöja båten för natten. I trädkronorna över oss har makakerna redan slagit sig till ro. Tätt intill varandra, med den långa svansen virad runt grenen för att inte trilla ner när de sover. Ännu en händelserik dag i Borneos djungel går till ända.

På fördäck sitter Lovis och Otto och dokumenterar dagens största händelser i sina dagböcker, i väntan på kvällens middag som tillagas en våning ner. Lovis ritar en orangutang som äter banan med fötterna samtidigt som den klättrar högt upp i trädtopparna. För det är sådant som imponerar på henne. Medan Otto har svårt att bestämma sig för vad som varit roligast: De blixtsnabba krokodilerna, den stora varanen som fångade en fisk precis bredvid båten, eller pratstunden med Lina och Paul – några andra svenska turister som också hittat hit. Vår fisktokige pratmakare beslutar sig till sist för att föreviga alla tre händelser.

Vi befinner oss långt upp i floden Sekonyer, på södra Borneo. På en tre dagar lång flodresa genom nationalparken Tanjung Puting. 3000 kvadratkilometer skyddad djungel, som inte bara är hem för tusentals orangutanger. Utan också lustiga näsapor, vackra jättefjärilar, tropiska fåglar, köttätande växter, och hela armeér av termiter. För att inte tala om alla de giftiga ormar och spindlar, krokodiler, leoparder och andra farliga djur som också bor här.

Snart serveras vi ännu en underbar måltid på flodbåtens akterdäck. Under stjärnorna. I skenet av levande ljus. Ludvig och jag njuter av att bara få slappna av, att bli serverade mat och låta någon annan stå till rors. Som på en riktig semester. Vår vildmarksguide Toris och kockan Issa gör ett fantastiskt jobb. Tillsammans med Pihi och Amin, de två unga killarna som hjälps åt att styra båten, leka med Lovis och Otto och bädda åt oss på däck när stearinljusen brunnit ut.

Vi kryper vi till kojs redan vid halvniosnåret, med vetskapen om att djungelns invånare kommer att väcka oss redan i soluppgången. Men ovan som jag är vi att lägga mig i denna tidiga timme ligger jag vaken en stund. Plötsligt bryts cikadornas fridfulla symfoni av ett stort brak. Följt av ett högljutt skrik och ett hemskt fräsande och morrande. Bara några meter bort. Jag sätter mig käppräck upp i min myggnätskokong, och spänner alla sinnen. Oväsendet fortsätter en stund, men avtar sakta.

”What was that? ropar jag rakt ut i mörkret, i hopp om att vår guide som huserar en våning ner fortfarande är vaken. Men jag får inget svar, han sover redan. Plötsligt känns myggnätet som ett ganska klent skydd mellan mig och världen utanför …

Läs gärna mer om vårt möte med Borneos orangutanger i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.