Fruktkungens kusin

Andy The Fruit King

Andy The Fruit King och smågastarna på Tobago – februari 2011

För knappt fyra år sedan angjorde vi Karibien och den sömniga lilla ön Tobago. Där träffade vi en riktigt skön lirare som kallade sig Andy The Fruit King. Han kom från byn Speyside på andra sidan ön, men brukade åka över till vår sida några gånger i veckan för att sälja frukt till de seglare som kastade ankar i viken. Utbudet var begränsat. Ett tiotal clementiner, eller några omogna mangofrukter. Det blev inte mycket pengar, men det verkade inte så viktigt.

Andy frågade ofta om vi inte ville komma och titta på hans fruktträdgård i Speyside. Det ville vi gärna, så en dag bar det av. Väl där förstod vi ganska snabbt att det var hela byn som var Andys fruktträdgård. Han bodde hemma hos sin syster och frukten han sålde pallade han från grannarna i byn. Det verkade okej på något sätt. Tobago är ett avslappnat ställe.

Så varför berättar jag då detta nu, fyra år senare? Jo, det är så märkligt att Ludvig just fått reda på att han har en gammal skolkamrat från Bromma som numera bor i New York och är tillsammans med en kille som är uppvuxen på Tobago och råkar vara kusin med självaste Andy The Fruit King. De kände igen honom på ett foto här på bloggen. Ett sånt fantastiskt sammanträffande. Vad är oddsen för detta?

Läs mer om mötet med Andy The Fruit King i blogginlägg från 3 februari 2011

Från en båt till en annan

Lovis och Otto jämför upplevelser från revet.

”En så här stor såg jag”, säger treårige Otto och håller ut armarna. ”Och jag såg en ännu större, och en sån här liten”, berättar storasyster Lovis ivrigt och gestikulerar med armarna. ”Och en rund, och en randig.” ”Och en blå och en gul.” Barnen delar med sig av sina erfarenheter ute från revet.

Vi ligger ankrade utanför Speyside, Tobagos dykmecka. Här finns muränor, angel fish, humrar, sköldpaddor, barracudor, rockor, hajar och många andra fiskar. Dessutom finns här fantastiska koraller i alla tänkbara former och storlekar, bland annat några av världens största ”brain corals” (hjärnkoraller).

Dykning är inte kanske inte den bästa familjeaktiviteten med små barn, men många av ”huvudattraktionerna” ligger på grunt vatten. Så vad gör inte en seglarfamilj en dag i hamn om inte hoppar på en annan båt, närmare bestämt Frank’s blå lilla glasbottenbåt – något som visade sig vara ett riktigt lyckokast.

Från glasbottenbåten kunde vår lille Otto, som inte gärna doppar huvudet i onödan, tryggt beskåda livet under ytan utan att bli blöt medan vi andra hoppade i plurret för att ta oss en närmre titt. Och bara den som själv är förälder kan förstå den stolthet jag kände när jag simmade runt där ute på revet tillsammans med min fyraåriga dotter. Lovis har visserligen provat sin snorkel och cyklop ett par gånger på stranden, men att gå därifrån till att bekymmersfritt snorkla omkring ute på revet som om det vore den mest naturliga sak i världen var riktigt häftigt att se.

Men nej, några hajar såg vi inte. Och skönt var det. Men kanske nästa gång …