Så här såg den ut, vår före detta skeppsråtta. Förvånansvärt söt.

Den lilla råttan prasslar runt bland plastpåsarna under vasken i hopp om att finna något gott att äta, när dörren plötsligt öppnas och en människohand ställer in en skål full med de mest inbjudande och väldoftande små godbitar. Råttan, som är försiktig av naturen, närmar sig först med stor misstänksamhet. Men blir snart så förtjust att den tömmer nästan hela skålen.

Efter måltiden är råttan mycket törstig, och så snart den försäkrat sig om att alla människorna somnat lämnar den sin gömma i jakt på något gott att dricka. Den har tur, för ute har det just börjat regna och det bildas små vattensamlingar lite överallt på däck.

Men så snart regnet upphör torkar vattenpölarna i den friska vinden. Törsten däremot, den vill inte ge med sig. Ännu en gång har råttan turen på sin sida, för när morgonen gryr lyfter människorna på locket till en stor tunna på däck. En tunna som snabbt fylls med det vatten som under natten samlats i soltakets buk.

Råttan är nu så desperat att den glömmer all försiktighet. Kvickt hoppar den ner i tunnan, och dricker glupsk tills allt blir svart. Någon har lagt på locket, och går ovetandes därifrån. Nästa gång locket lyfts ligger råttan livlös på tunnans botten. Dess dagar som skeppsråtta är över.

Ja, ungefär så kan det gått till. Kanske dog råttan drunkningsdöden, eller förblödde inifrån till följd av råttgiftet den serverats.  Oavsett, den är död och kastad till hajarna. Råttan har lämnat skeppet.