LANZAROTE – GRAN CANARIA. Blöjavvänjning är besvärligt på landbacken, men sju resor värre i sjögång. Efter en sisådär tio toalettbesök de senaste två timmarna är både jag och Otto helt slut. Det är varmt och kvavt. Vi ger upp. Jag tar på honom pyjamas och bäddar ner honom i förpiken med blöja på. Lägger mig själv bredvid för att vänta på att han ska somna. Så hör jag den bekanta lilla hostningen. Jäklar, han kommer att kräkas. Rädda vad som räddas kan. Får ut Otto ur sängen samtidigt som kvällens fläskpannkaka väller över mig, golvet och väggarna. Nåja, jag lyckades i alla fall rädda lakanen, tänker jag, när nästa laddning kommer – över påslakanet.
Jag har just lyckats få in stackars Otto på toa utan att halka omkring i sörjan, när jag hör hur autopiloten löper amok. Ludvig, som just kommit in för att hjälpa mig, kastar sig ut igen, stänger av autopiloten och tar tag i ratten. Den svarar inte. Styrningen funkar inte. Hjälp! Ludvig kopplar livlinan och går bak till rorkulten. Ja, vi har lyckligtvis en liten rorkult, som vindrodret verkar på. Har vajerstyrningen låst sig på något sätt finns det risk för att inte heller rorkulten funkar. De få sekunderna tills jag får besked från Ludvig känns som en evighet. Den funkar! Och den värsta paniken lägger sig.
Tyvärr är rorkulten för kort för att handstyra vid någon större belastning, och vinden för ojämn för att låta vindrodret styra själv. Men en kombination skulle nog funka. Dags för en strategi. Vi har tio sjömil till närmsta marina på Lanzarote, och nittio till Las Palmas på Gran Canaria. Att angöra en trång okänd marina i mörkret känns inte särkskilt attraktivt utan fungerande styrning. Medan Las Palmas lockar med stort hamninlopp, ankring och gott om båttillbehörsaffärer. Vi fortsätter.
Jag återgår till saneringen efter Ottos kräkningar. Stackars barn, han är alldeles blek och grå – sjösjuka. Ibland undrar jag vad vi håller på med. Jag försöker påminna mig själv om allt det positiva. Men just nu känns det avlägset. Jag tvättar av Otto så gott det går, byter hans lakan och bäddar nytt i salongen. Det gungar mindre där. Han får lite vatten, och somnar sedan i samma sekund som han lägger huvudet på kudden. Jag behöver luft, sticker upp huvudet i luckan och låter vinden svalka mig. Påminns om att Lovis fortfarande ligger kvar i sittbrunnen; hon brukar vilja somna under stjärnorna vid nattseglingar.
Lovis kan ligga kvar en stund, tänker jag och stänger luckan. I samma sekund hör jag en våg slå mot skrovet. Jag avvaktar en sekund eller två. Jodå där kom den, som på en beställning: en saltvattendusch rakt in i sittbrunnen. Stackars Lovis. Jag ser i skenet av fullmånen hur hon vrider på sig av obehag, men verkar sova vidare. Hon är blöt, sjöblöt. Jag suckar, tittar bak på Ludvig som sitter och meckar med vindrodret, en schackel verkar har gått upp. Vilken kväll, helt sanslöst. Jag mår illa, riktigt illa. Måste hinna sova några timmar innan det är dags för min vakt. Någonting säger mig att den kommer att vara ovanligt tuff; Mary af Rövarhamn är inte byggd för att handstyras …
_____________________
Det var en trött besättning som ankrade upp i skydd av piren i Las Palmas 15 timmar senare. Vinden ökade under natten och vakten tillbringades bredvid rorkulten i aktern. Det var tungt i vindbyarna, men natten förflöt utan vidare olyckor. I skrivande stund har kapten just monterat ner halva inredningen för att diagnostisera vad som egentligen hänt med styrningen. En bult som håller en trissa till vajerstyrningen har gängat ur sig och förstört både trissan och dess fäste. Han tar tappert tag i situationen, det ska nog gå att åtgärda. I alla fall provisoriskt. Själv sneglar jag på sängen. Synd att barnen inte är lika trötta som jag.
Mary af Rövarhamn 