Pingvinguiden

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi är lite kluvna till det här med att anlita guider. Lovis och Otto har sällan tålamod att lyssna någon längre stund. Och Ludvig och jag känner oss friare när det bara är vi själva, det brukar bli mer spontant och avslappnat så. Samtidigt som en bra guide kan upptäcka saker som man själv aldrig skulle se. Och precis så var det igår.

Vi tog bilen till Boulders Beach, en av världens mest lättillgängliga platser för den som vill se pingviner i vilt tillstånd. I vårt sällskap hade vi en guide som vi blivit rekommenderade. Hennes namn är Eilika Kruger, född i Sverige men bosatt utanför Simon’s Town sedan tre års ålder. Vi hann inte gå många meter innan Eilika la sig ner på mage och pekade mot buskaget intill stigen. Och minsann. Där stod en livs levande pingvin och bytte om till vuxenfrack. Den första av många.

Eilika och smågastarna

Vår pingvinguide tar täten

Eilika gick på dagis vägg i vägg med souvenirbutiken, och hon känner Boulders Beach som den vore hennes egen bakgård. Och tack vare hennes unga ålder (7 år) vet hon precis vad som går hem hos våra smågastar.

Guidens arvode var som för det mesta här i Sydafrika, mycket överkomligt: en glass för tre timmars tur. Men betalningen den ville hon ha i förskott. Det var viktigt. Dricksen accepterade hon däremot i form av kakor.

Vi var mycket nöjda med vårt besök på Boulders Beach, och vill gärna lämna Eilika Kruger våra allra bästa rekommendationer som pingvinguide. Vi önskar henne varmt lycka till med framtida uppdrag.

Vår första dag i Simonstown

Bryggänget

Bryggänget

SIMONSTOWN, SYDAFRIKA. Ångloket tutar för avgång mot Kapstaden. Men just idag åker vi ingenstans. Det är första dagen i hamn efter några dygn till havs. En sån där dag när man fortfarande är lite trött, och gärna tar det lugnt. En dag att stuva undan flytvästar och sjökläder, tvätta båten fri från salt och känna av stämningen på nya stället.

Simonstown är mest känt för sina pingviner, men var en gång bas för den brittiska flottan i Sydatlanten. Den engelska bebyggelsen är väl bevarad. Husen klättrar långt upp längs de gröna bergssluttningarna, och huvudgatan närmast vattnet kantas av små delikatessbutiker, glassbarer och cafeér där söndagsflanerare njuter av den första vårsolen. Stan är mysig, en av de finaste vi sett på flera år.

Vattnet i hamnen är så rent att man ser botten. Sälarna ligger och vräker sig på bryggorna, och stora rockor glider runt mellan båtarna. Hamnbaren är strategiskt placerad precis bredvid lekplatsen. Ölen kostar tio kronor styck, och vi slår oss ner medan vi väntar på att familjen Kruger ska komma förbi.  Några sportfiskare slänger åt oss två nyfångade tonfiskar. Båtgrannen bjuder på ytterligare en öl.

Familjen Kruger flyttade hit från Sverige för fyra år sedan. De hittade oss på bloggen för bara några veckor sedan, skickade en hälsning och idag träffas vi för första gången. Med sig har de inte bara en leksugen sjuårig svensktalande dotter. Utan också en svensk barnbok, en stor påse torkade trattkantareller och ett paket Annas pepparkakor. Vi tycker genast om dem.

Pappa Kruger räcker också över en nyckel. Den går till en bil som står parkerad utanför. En sådan där stor fin gammal Mercedes. De nämnde den visserligen på mejl. Men vi har ändå svårt att tro att det är sant. De säger att vi får låna den så länge vi är här. Kanske lovar de för mycket; just nu känns det som vi aldrig vill segla härifrån.

Mer om de trevliga landkrabbornas besök finns att läsa på familjen Krugers blogg