Dimma vid stormarnas kap

Kapet är rundat!

KAPSTADEN, SYDAFRIKA. I Simon’s Town blåser det jämnt, och hårt. Så hårt att det kan gå veckor innan det är möjligt att gå ut ur hamnen. Än mindre gå söderut för att runda ”Stormarnas kap”, som de gamla sjöfararna kallade Godahoppsudden. Men idag utlovas en lätt bris, så iväg bär det. Redan klockan fem på morgonen, den här chansen får vi inte missa.

På andra sidan kapet seglar vi rakt in i en vägg av dimma, och blir snuvade på utsikten under resten av dagen. Något snopet, men flera sydkapare och knölvalar har vänligheten att komma tillräckligt nära för att vi ska kunna se dem. Så mäktigt när dessa havets bjässar dyker upp ur ingenstans. Precis intill båten. Större än båten. Jag tröttnar aldrig.

Väl framme i Kapstaden kröp duken ovanpå Tafelberget in i sitt skåp igen. Så vi kunde fira rundningen med en drink i solen, innan det var dags för dagens gast att ta tåget tillbaka till Simon’s Town. Vi andra blir kvar i några dagar. För att reparera mitt kameraobjektiv. Och invänta lämpligt väder för att segla vidare. Mot Namibia. Eller direkt till Santa Helena, dit tomten lovat att leverera barnens klappar i år.

(I vårt bildgalleri på Flickr finns bilder från förra veckans besök på Godahoppsudden, med bil – i solsken. )

Äventyrliga familjer emellan

aventyr2

Ett historiskt möte.

SIMON’S TOWN, SYDAFRIKA. Häromdagen fick jag ett mejl från en svensk kvinna som har tre barn tillsammans med en sydafrikansk man. Hon berättade att de seglat i Karibien de senaste två åren, men att familjen nu var hemma i Kapstaden för en kort paus innan de fortsätter ut på Stilla Havet. De hade blivit tipsade om att det låg en svensk båt i hamnen och undrade om vi ville ses. Det ville vi förståss. Men jag tyckte det var något bekant över deras namn. Så jag googlade, och polletten trillade ner.

I början på vår resa nominerades vi till en tävling där Sveriges äventyrligaste familjer skulle utses. Vi kom på andra plats, och belönades med ett presentkort på 15 000 kronor på Stadium (perfekt när vi återvänder till Sverige som utfattiga trashankar). Medan förstapriset på 50 000 kronor gick till en familj som ägnade sig åt att dyka med vithajar här nere i Sydafrika. Och det var alltså denna familj som nu kontaktat oss, också de helt ovetandes om det lustiga sammanträffandet.

Så kom det alltså sig att Sveriges två ”äventyrligaste familjer” idag träffades för en vänskaplig lunch här på False Bay Yacht Club utanför Kapstaden. Hur trevligt som helst. Så trevligt att jag först ikväll insåg att både Ludvig och jag glömt bort notan. Den hade tydligen våra rivaler fått ta hand om. Pinsamt så klart. Men va sjutton, de snuvade oss trots allt på 50 000 kronor 🙂

Pingvinguiden

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi är lite kluvna till det här med att anlita guider. Lovis och Otto har sällan tålamod att lyssna någon längre stund. Och Ludvig och jag känner oss friare när det bara är vi själva, det brukar bli mer spontant och avslappnat så. Samtidigt som en bra guide kan upptäcka saker som man själv aldrig skulle se. Och precis så var det igår.

Vi tog bilen till Boulders Beach, en av världens mest lättillgängliga platser för den som vill se pingviner i vilt tillstånd. I vårt sällskap hade vi en guide som vi blivit rekommenderade. Hennes namn är Eilika Kruger, född i Sverige men bosatt utanför Simon’s Town sedan tre års ålder. Vi hann inte gå många meter innan Eilika la sig ner på mage och pekade mot buskaget intill stigen. Och minsann. Där stod en livs levande pingvin och bytte om till vuxenfrack. Den första av många.

Eilika och smågastarna

Vår pingvinguide tar täten

Eilika gick på dagis vägg i vägg med souvenirbutiken, och hon känner Boulders Beach som den vore hennes egen bakgård. Och tack vare hennes unga ålder (7 år) vet hon precis vad som går hem hos våra smågastar.

Guidens arvode var som för det mesta här i Sydafrika, mycket överkomligt: en glass för tre timmars tur. Men betalningen den ville hon ha i förskott. Det var viktigt. Dricksen accepterade hon däremot i form av kakor.

Vi var mycket nöjda med vårt besök på Boulders Beach, och vill gärna lämna Eilika Kruger våra allra bästa rekommendationer som pingvinguide. Vi önskar henne varmt lycka till med framtida uppdrag.

Vår första dag i Simonstown

Bryggänget

Bryggänget

SIMONSTOWN, SYDAFRIKA. Ångloket tutar för avgång mot Kapstaden. Men just idag åker vi ingenstans. Det är första dagen i hamn efter några dygn till havs. En sån där dag när man fortfarande är lite trött, och gärna tar det lugnt. En dag att stuva undan flytvästar och sjökläder, tvätta båten fri från salt och känna av stämningen på nya stället.

Simonstown är mest känt för sina pingviner, men var en gång bas för den brittiska flottan i Sydatlanten. Den engelska bebyggelsen är väl bevarad. Husen klättrar långt upp längs de gröna bergssluttningarna, och huvudgatan närmast vattnet kantas av små delikatessbutiker, glassbarer och cafeér där söndagsflanerare njuter av den första vårsolen. Stan är mysig, en av de finaste vi sett på flera år.

Vattnet i hamnen är så rent att man ser botten. Sälarna ligger och vräker sig på bryggorna, och stora rockor glider runt mellan båtarna. Hamnbaren är strategiskt placerad precis bredvid lekplatsen. Ölen kostar tio kronor styck, och vi slår oss ner medan vi väntar på att familjen Kruger ska komma förbi.  Några sportfiskare slänger åt oss två nyfångade tonfiskar. Båtgrannen bjuder på ytterligare en öl.

Familjen Kruger flyttade hit från Sverige för fyra år sedan. De hittade oss på bloggen för bara några veckor sedan, skickade en hälsning och idag träffas vi för första gången. Med sig har de inte bara en leksugen sjuårig svensktalande dotter. Utan också en svensk barnbok, en stor påse torkade trattkantareller och ett paket Annas pepparkakor. Vi tycker genast om dem.

Pappa Kruger räcker också över en nyckel. Den går till en bil som står parkerad utanför. En sådan där stor fin gammal Mercedes. De nämnde den visserligen på mejl. Men vi har ändå svårt att tro att det är sant. De säger att vi får låna den så länge vi är här. Kanske lovar de för mycket; just nu känns det som vi aldrig vill segla härifrån.

Mer om de trevliga landkrabbornas besök finns att läsa på familjen Krugers blogg