I Hoppetossas kölvatten

Lovis längtar efter att segla till Söderhavet, som Pippi.

LIMHAMN, MALMÖ. De hade seglat genom dagar och nätter, genom veckor och månader, över stormpiskade hav och lugna, vänliga vatten, i stjärnljus och månsken, under mörka, hotande skyar och i brännande sol, ja de hade seglat så länge att Tommy och Annika nästan hade glömt hur det kändes att bo hemma i den lilla staden.

”Kurrekurreduttön rakt förut”, skrek Pippi.

Ja, där låg den under gröna palmer och omgiven av det blåaste vatten. Kurrekurreduttön, där kapten Efraim Långstrump en gång flöt iland och blev mäktig konung över kurrekurredutterna.

I augusti lättar Mary af Rövarhamn ankar för att segla i Hoppetossas kölvatten. Dela gärna med er om ni råkar kunna koordinaterna till Kurrekurreduttön. Enligt boken ska det finnas en bra vik på öns västra sida …

Elva år senare

Det tog tre år att hitta vår Mary af Rövarhamn. Tre år av dagligt sökande på internet. Hon väntade på oss i Santa Cruz marina, på Teneriffa.  Lite ensam och eftersatt, men vid god vigör under den slitna ytan. Byggd 1976 på ett välrenommerat varv utan för franska Lyon, och rustad och inredd av en ytterst noggrann schweizare som lade varje ledig stund och varje scweizerfranc på båten under nio år. Ända tills frun tröttnade och drömmen rann ut i sanden. Ett sorgligt öde, ganska vanligt är jag rädd. Men den enes sorg, den andres lycka. Det blev kärlek från första ögonkast och sommaren 2002 seglade vi hem henne, och flyttade ombord.

Nu skulle vi bara betala av lånen också. För vem kan känna sig fri och leva på kärlek och fisk när tusentals kronor ska betalas till banken där hemma varje månad. Men här krävdes det tålamod, och målmedvetenhet utöver det vanliga. Ludvig hade tre år kvar av sina civilingenjörsstudier. När det väl var dags att börja dra in pengar gick larmet på den biologiska klockan. Hög tid att tänka på familj. Och inte räckte det med ett barn, vår lilla Lovis måste ju ha någon att leka med där ute. Och så gick det ytterligare några år.

Elva år har passerat sedan vi bestämde oss för att segla jorden runt. Galet lång tid. Många har nog tvivlat på vägen, men aldrig vi. I augusti bär det äntligen av. Tjohoo!

Familjen Snigel längtar ut

La Familia

Foto: Andreas Pastor

När vi seglar får vårt boende en mening. Då blir vi som sniglar. Vi färdas sakta genom landskapet med vårt hus på ryggen. Fria, men ändå alltid hemma. Nåja, ska man vara riktigt petig har vi ju huset under oss, inte på ryggen. Men i övrigt är likheterna slående. Det bästa är att vi slipper att släpa på tung packning, och vi glömmer aldrig något hemma.

Men just nu seglar vi ingenstans. Snart mars och fortfarande fastfrusna i isen. Frihetsberövade sedan flera månader tillbaka. Längtar ut. Längtar bort. Håller ut. Inom kort …

Bråda dagar ombord

Mary af Rövarhamn ligger tryggt förtöjd hemma i Malmö. Ombord lyser flitens lampa.  Det är mycket som ska fixas och förberedas. På datorns skärmsläckare går bilderna från tidigare seglatser varma, för att hålla motivationen uppe. Tvååriga Otto pekar ivrigt på skärmen och ropar högljutt ”båt, båt”. Medan storasyster Lovis tittar uppfodrande på mig och säger ”Jag vill segla mamma, nu!” Hela familjen längtar ut igen. Ut på de sju haven.

Nästa gång vi kastar loss blir det för att upptäcka världen. Nåja, en och en annan tur på Öresund lär det väl bli först, men sedan bär det av på det stora äventyret.

Följ våra förberedelser på twitter.com/symary.