Kalla vatten värmer bäst

Ett kärt återseende

Ett kärt återseende

SÖDER OM AFRIKA. Plötsligt ser vi ett par fransiga fenor sticka upp ur vattnet bredvid båten, lik ett par jättelika fiskarhandskar. Första gången vi såg något liknande dröjde det en stund innan vi förstod vad det var. Numera är det en välbekant, men efterlängtad syn. Det är en säl, den första vi sett sedan vi lämnade Nya Zeeland för ett och ett halvt år sedan.

Sälen viftar och flaxar med labbarna en lång stund, som om den är lika glad att se oss som vi är att se den. Snart kommer hundratals delfiner simmandes. Samtidigt som vi seglar in i ett bälte av sjöfågel som vilar på havsytan. Havssulor, albatrosser, liror och allt vad de heter. Havet sjuder av liv. Vi har sett val varje dag på vägen söderut, och snart hoppas vi få återse pingvinerna.

Barnen står upp och ropar av upphetsning. Deras ögon glittrar och ler. Glädjen kan inte beskrivas. Det känns som att komma hem. Det är här vi hör hemma. På dessa kalla breddgrader, dessa på många sätt ogästvänliga och svårseglade vatten. Där inte bara sälar trivs som bäst, utan också vi.

Och vi som hade tänkt sälja båten när vi kommer hem. Det går ju inte.

Med labbarna i vädret

Vaffö gö di på dette vise?

Dagens första delfiner har just lämnat oss när vi ser något märkligt sticka upp över havsytan en bit bort. Men vad sjutton är det för något. Fåglar? Nej, de flaxar inte. Kanske kan det vara kelp? En slags jättealger som växer på de här kalla vattnen. Jag slänger ett öga på ekolodet. Nej, kelp kan det inte heller vara. Här är det femtio meter djupt. Kelp växer på grunt vatten.

”Sälar”, föreslår Lovis. Intressant tanke, men varför skulle de ligga där i en hög med labbarna i vädret. Men det är precis vad de gör. Det blir tydligt när vi kommer närmare, och dem dyka. Jag blir sugen på att hoppa i, men påminner mig själv om den där rysliga historien jag läste för ett tag sedan där en kvinna hoppat i från sin båt för att snorkla med sälarna här i Tasmanien, och blivit slukat av en vithaj. Inför ögonen på make och barn. Jag motstår frestelsen.

Senare på dagen ser vi fler sälar bete sig på samma sätt. Varför gör de sådär? Det är frågan. Kanske är det just vithajarna de skyddar sig mot. På samma sätt som fiskar ibland simmar tätt tätt i stim för att förvilla fienden. Men vithajar lär ha bra syn, och vattnet är kristallklart här. Så frågan är om den teorin håller. Ja, inte vet jag. Kanske är det någon av er läsare som vet?