säkerhet

Visst ska vi skydda de våra …

S/Y Mary 15 kommentarer

… men det är farligt att leva.

I första avsnittet av tv-serien Familjer på äventyr pratar jag en del om synen på barn och säkerhet i Sverige jämfört med resten av världen. Som brukligt i tv-sammanhang kommer inte riktigt allt jag sa på temat med i själva tv-rutan. Så jag täckte utveckla det lite. I säkerhetens namn kan man nämligen begränsa sig hur långt som helst, så långt att man nästan inte kan göra någonting. Då blir livet väldigt tråkigt, kanske rentav farligt.

Vi valde att göra den här resan trots att den medför vissa risker. Statistiskt sett är det vanligare med olyckor under bilsemestern än när man seglar. Men till havs är hjälpen längre bort om något skulle hända. Vi har därför varit väldigt noga med säkerheten på båten. Noggrannare än de flesta. Troligen för att vi har två barn ombord. Kanske lite extra för att vi kommer från Sverige – trygghetsnarkomanernas hemland.

Men på samma sätt som vi inte låtit risken för olyckor hindra oss från att genomföra vår resa, vill vi inte hindra våra barn från att göra det de vill.  Den som blir överbeskyddad lever i en bubbla, när bubblan spricker blir det dubbelt så farligt. Vill våra barn klättra högst upp i masten får de göra det. Vi ger dem en klättersele och visar hur de ska göra. Trillar de kan det göra ont. Kanske blir de också lite rädda. Men de dör inte. Nästa gång håller de i sig bättre.

På båten är farorna begränsade och säkerhetsrutinerna väl inövade. När vi seglar är det lika självklart för våra barn att ta på flytväst när de ska gå ut, som för svenska barn att koppla säkerhetsbältet när de sätter sig i bilen. I land är det lite annorlunda. Varje plats medför nya faror. Vissa är svårare att förutspå än andra. Men ju mer kunskap man har, desto bättre. Vet barnen vilka hajar som är farliga, behöver de inte vara rädda för alla. Och har de lärt sig vad de ska göra om de kommer bort, då är det inte lika skrämmande om det skulle hända.

Generellt brukar vi försöka ta seden dit vi kommer. I den mån det är rimligt. Vissa saker behöver man träna på länge för att lära sig. Som att jonglera med eldfacklor. Men är flaket på en pick-up det transportsättet lokalbefolkningen använder, då är det också gott nog för oss. Vi kan inte komma dragandes med våra svenska krav om bilbarnsstol eller hjälm i länder där dessa prylar inte finns. Då hade vi lika gärna kunnat stanna hemma.

Livet blir roligare om man vågar lite. Det är också så man lär sig. Så tänker vi. Men det här är svåra frågor. Ingen vill att ens barn ska bli bortrövat, eller skada sig för livet. Vad tycker du, är vi svenskar för säkerhetsmedvetna? Och var går i så fall gränsen?

Skitigt, bullrigt och alldeles underbart

S/Y Mary 2 kommentarer
Grannbåten kör med legosoldater och vapen i lasten.

Grannbåten kör med legosoldater och vapen i lasten.

Det luktar illa; från dieselutsläpp och fotogenångor. Råttor och döda fiskar flyter i vattenytan; häromdagen gjorde en avliden varan dem sällskap.  Det är stekande hett och på kajen lossar man cement dygnet runt; allt är täckt av ett tjockt lager damm. Sa jag att ankarfästet är uselt. Så är det i alla fall. Igår ankrade vi om två gånger. Men framförallt så är det oerhört bullrigt.

Tack vare dess strategiska läge längs rutten västerut mot Suezkanalen och Medelhavet har Galle hamn längst söderut på Sri Lanka utvecklats till Indiska Oceanens viktigaste nav i kampen mot de somaliska piraterna. Ett trettiotal förbipasserande fartyg förses varje dag med beväpnade vakter inför den riskfyllda färden västerut. Det råder en febril aktivitet i hamnen, dag som natt.

Piraternas utbredning har utvecklats till en riktig kassako här i Galle. Men allra mest pengar gör nog den lankesiska regeringen. På tillstånd, avgifter och mutor så klart. Men också på att hyra ut de soldater och vapen som fram tills för några år sedan användes för att bekämpa den inhemska gerillan. Givetvis till en tiondel av priset för en fransk eller holländsk soldat, enligt traditionell asiatisk affärsmodell.

Vi seglare däremot, som varken har råd eller plats med några beväpnade vakter (inte ens en lankesisk) får istället ta den långa omvägen runt Sydafrika för att undvika piraterna. De flesta väljer därför en sydligare rutt från första början, och passerar aldrig Galle. Den en gång så välbesökta långseglarhamnen kan idag bara stoltsera med fyra ynka små segelbåtar vid en fallfärdig brygga längst in i hamnen. Men vi är väldigt glada över att Mary af Rövarhamn är en av dem.

För trots de miserabla förhållandena i hamnen är Galle den mest fantastiska stad. UNESCO-klassad och sagolikt vacker med ett härligt virrvarr av gamla gränder, tutande tuk-tuks, himmelsk curry och leende vänliga nyfikna människor med de mest fascinerande vanor och traditioner. En stad full av liv och rörelse, där ord som tråkigt eller omöjligt inte verkar existera.  Vi stortrivs, och trots att vi varit här i nästan tre veckor känns det lite tråkigt att vi snart ska segla härifrån. Men som vanligt är det vädret som styr våra beslut. Och nu är det bestämt. På torsdag bär det av.

(Det här är mitt trehundrade inlägg här på bloggen. Det är ganska många det.)

UTVÄRDERING: 10 000 sjömil med räddnings-västen Watski2Star Pro

S/Y Mary 7 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har snart gått ett år sedan vi ersatte våra gamla Baltic-västar med Watskis nya räddningsväst Watski2Star Pro. Vi har sedan dess seglat 10 000 sjömil på både kalla och varma vatten, och det är hög tid för den utlovade utvärderingen.  Vi har bedömt Watski2Star Pro på tre grunder: säkerhet, kvalité och bekvämlighet. Sammanfattningsvis är vi mycket imponerade; att segla dygn efter dygn på det sättet som vi gör ställer höga krav. Allra gladast är vi för att våra nya räddningsvästar är så fantastiskt bekväma.

SÄKERHET: Watski2Star Pro är en automatiskt uppblåsbar räddningsväst med inbyggd säkerhetssele. Selen är försedd med två rejäla rostfria D-ringar som man kopplar livlinan i, och ett löstagbart grenband med tre infästningspunkter. Själva luftpatronen aktiveras när en hydrostat utsätts för tryck under vatten. På hydrostaten sitter en indikator som visar rött när gaspatronen behöver bytas – en bra funktion för den som inte har använt sin egen väst på ett tag, eller lånar någon annans.  Räddningsvästen har också en bricka som visar när västen ska lämnas in för service. Vi har kompletterat våra västar med sprayhood och nödljus, som kan köpas som tillbehör. Utöver en tydligare instruktion på hur man ska packa dessa tillbehör lämnar Watski2Star Pro inget övrigt att önska på säkerhetsfronten. De här västarna känns så trygga att om de funnits i juniorstorlek hade vi genast köpt dem till våra barn. En utvärdering av hur själva räddningsvästen fungerar i skarpt läge får dock vänta; vi vill gärna behålla våra extra omladdningsset till den dagen vi verkligen behöver dem.

BEKVÄMLIGHET: Watski2Star Pro är bred över axlarna, och har en tunn ryggplatta som fördelar vikten jämnt så att man kan bära den dygnet runt utan att få värk i nacke eller axlar, vilket är ett stort lyft jämfört med de räddningsvästar vi använt tidigare. Watski2Star Pro är faktiskt så bekväm att vi ofta glömmer att ta av den när vi går in i båten eller kommer in i hamn.  Vi var lite oroliga över att ryggplattan skulle göra att västen blev för varm i tropikerna, men så har inte varit fallet. Den är förvånansvärt sval. Det finns dock ett par detaljer som skulle kunna förbättras. Själva grenbandets plastspänne trycker obekvämt mot ryggraden när man lutar sig mot något hårt. Och det kardborreband, som man fäster den tillhörande fleecekragen med, måste ansas lite i hörnen för att inte skava i nacken.  Helt i onödan – den här västen är så bekväm att den inte behöver någon fleecekrage överhuvudtaget.

KVALITET: Vi bär räddningsväst varje dag till sjöss, i ur och skur. Att den utsätts för en del fysiska påfrestningar är oundvikligt. Så här långt har reflexbandet blivit skavt på båda västarna, fönstret som visar hydrostatens indikator likaså. Det ser lite tråkigt ut, men påverkar så här långt inte räddningsvästens funktion. Det centrala är att utlösningsmekanismen fungerar när den ska, och att själva västen är tät. Det kräver att dessa delar är väl skyddade. På våra tidigare räddningsvästar har det varit ett återkommande problem att kardborrebandet eller dragkedjan som hållit ihop det skyddande tyget successivt försvagats eller gått sönder, vilket slutligen gjort dem obrukbara. Men på Watski2Star Pro är mängden tyg så väl tilltagen att kardborrebanden inte utsätts för någon belastning – en enkel lösning som förmodligen ger våra Watski-västar avsevärt längre hållbarhet än sina föregångare. Som det ser ut just nu känns det inte orimligt att de skulle kunna hålla hela vägen hem till Sverige, ytterligare 20 000 sjömil.