Feber i malarialand

”Jag tycker inte om att vara smittad” säger Otto matt och tittar på mig med trötta blanka ögon. Han har haft feber sedan i går eftermiddag, och kräkts från och till under kvällen och natten. Det är 30 grader i båten, och luften står stilla trots att alla luckor är öppna. Ingen rolig miljö att vara sjuk i. Stackars Otto.

Hemma i Sverige var Lovis och Otto sjuka flera gånger i månaden, och lite feber var inget att oroa sig för. Men i den här delen av världen tas det på största allvar. För det här är malarialand, och myggen ligger bakom fyra och en halv procent av landets dödsfall. Värst drabbas barnen.

Risken för att Otto skulle ha drabbats av just malaria känns dock liten. Vi äter malariaprofylax, använder myggnät på båten och är noggranna med myggmedel och heltäckande kläder iland. Men man kan aldrig vara helt säker. Och Otto fick faktiskt några myggbett på Anatom för knappt två veckor sedan. Symptomen, feber i kombination med huvudvärk eller illamående, kan tydligen uppstå redan en vecka efter själva smittotillfället.

Jag tar tempen på Otto. Den är nere på 38,1. Lovis hade också feber tidigare i veckan, fast utan kräkningar. Men det hela var över på två dygn och vi hoppas att det är samma sak Otto drabbats av. Och han verkar faktiskt piggare nu. Förhoppningsvis är det värsta över.

Skulle febern trots allt stiga under dagen är det akut transport till närmsta sjukhus som gäller, och sådana finns det bara två av i hela Vanuatu. Ett i Port Vila och ett i Luganville, båda 15-20 timmars segling bort. Men det finns en flygplats här på Epi Island, och vi har en bra reseförsäkring.

Mer om malaria, och hur vi skyddar oss finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.