Drömmen om ett hus

Studsmattan först, sedan huset.


Medan andra barn drömmer om att segla runt på de sju haven fantiserar Lovis och Otto om att en gång få bygga sig ett hus på en grön gräsmatta med en studsmatta och en riktig brevlåda utanför. Som Emma och Joshua.

Emma och Joshua har växt upp på båten Gruffalo i London, medan deras föräldrar har jobbat hårt för att en dag kunna återvända till Nya Zeeland för att börja ett annat liv. Att bygga sig ett eko-hus, och låta barnen växa upp i landet där gräset är grönare och människorna vänligare än någon annanstans.

Vi mötte dem i Panama, på väg mot sitt nya hemland. I ett halvår seglade vi sida vid sida genom Stilla havet. Barnen lärde sig simma i samma vatten, drack ur samma kokosnötter och grillade sin kvällsmat över samma strandbål. Ja, vi spenderade kanske mer tid tillsammans under några intensiva månader än man träffar andra vänner där hemma under tio år.

Att även vi ska slå oss ner en dag och bygga oss ett hus är den mest självklara sak i världen för Lovis och Otto. När vi kommer hem till Sverige igen. Jag försöker övertyga om fördelarna med att köpa ett färdigt hus, men barnen står på sig. De vill bygga sitt hus själva, det tar tydligen bara några dagar. Och så ska det byggas i tegel; med erfarenheten från sagan om de tre små grisarna färskt i minnet.

Uppenbarligen hög tid för lite verklighetsförankring. Vännerna på Gruffalo, som seglade direkt hit från Tonga har hunnit en bit på vägen med sitt bygge. Så för ett par dagar sedan bar det av till deras tomt en halvtimmes bilresa utanför Whangarei, för att ta en närmare titt på hur det egentligen går till att bygga ett hus, och kanske hjälpa till att slå in en spik eller två.

Det första som mötte oss var den obligatoriska studsmattan, som stod vackert placerad högt uppe på en grön kulle under ett ståtligt Puriri-träd. Utsikten var hänförande. Gröna kullar ända ner till kusten, där man kunde ana Poor Knight Islands i fjärran. Från lövverket hördes den vackra sången från en Tui. Och det var lätt att förstå varför våra vänner har valt att slå sig ner just här.

En bit bort stod stommen till det som ska bli den tillfälliga stuga där familjen ska bo medan de färdigställer det stora huset. Lovis och Otto inspekterade bygget mycket noga, med stor entusiasm. Och tog varje chans att hjälpa till, och blev snart varse om att det faktiskt innebär en hel del arbete att bygga ett hus trots allt. Men kan Gruffalo, så kan vi.

Plötsligt drog Emma och Joshuas pappa igång en cirkelsåg för att skära till en plywoodskiva. Otto stod ett par meter bort, och överraskades av det öronbedövande ljudet. Jag såg hur han förde sina händer till öronen, samtidigt som hela ansiktet förvandlades till en plågsam grimas. Han kämpade chockad mot tårarna. Det där hade han inte räknat med.

”Om det ska låta så där mycket tänker i alla fall inte jag bygga något hus”, sa Otto med sprucken röst när ljudet tystnat. Om en krossad dröm har ett ansiktsutryck så är det så här det ser ut. Stackars Otto. Men Lovis räddade snabbt situationen genom att föreslå att vi allihop ska ha hörselkåpor på oss när vi bygger vårt hus. Och så var det problemet ur världen, för stunden.

Imorse föreslog Lovis för Otto att de skulle leka att de byggde ett hus. Nu när de visste precis hur man gjorde. Och jodå, det vore skoj, tyckte Otto. Men inte utan hörselkåpor.

Tre timmar på Flax

Detta bildspel kräver JavaScript.

MOKOHINAU ISLANDS, NYA ZEELAND. ”Nu, nu, nu, nu, nu. Paddla! Kom igen!” Skriker jag samtidigt som jag ser vågen resa sig bakom oss, komma närmare och närmare. Jag paddlar så det värker i armarna. Nu bryter den. Shit, det går inte. ”Håll i er barn!” Eller? Vänta, det kanske går ändå. ”Ludde, fram! Nu! Skriker jag igen. Inte för att det är svårt att höra. Utan snarare för att situationen är sådan att det är svårt att säga något med lugn röst.

Ludvig kastar sig fram i jollen för att minska vikten i där bak. I precis rätt ögonblick. Det funkar. Aktern lyfts upp och vi surfar fram genom det grunda vattnet. Nu gäller det att vi inte går på grund, när vattnet dras tillbaka. Jag håller andan. Det är stenar överallt. Försöker styra med åran. Och jo, det funkar. Det går vägen.

Den är över. Vi är inne på lugnt vatten. I det lilla sundet mellan öarna Flax och Trig på Mokohinau Islands. En passage som bara går att genomföra i högvatten, under extremt lugna förhållanden. Och det är lätt att förstå varför.

Som så ofta förr, när vi klarat oss igenom något svårt, börjar vi skratta. Det är väl adrenalinet antar jag. Så läskigt, och samtidigt så häftigt. Inte för att det var särskilt farligt egentligen. Det värsta som hade kunnat hända var att jollen hade vattenfyllts, eller kraschlandat. Sådant har vi överlevt förr. Men ändå.

Mokohinau Islands är en oskyddad liten arkipelag utanför nyzeeländska Nordöns ostkust. Några få utsatta öar, som bara går att angöra när havet ligger blankt som en spegel. Som idag. Ja, det är faktiskt så stilla att vi har kunnat runda hela Flax Island med jollen. Trängt oss igenom trånga små sund och spännande tunnlar, utforskat enorma grottor och beundrat det spännande landskapet.

Mary af Rövarhamn dyker upp bakom en hög stenpelare, där vi lämnade henne. För ankar på sex meters djup i kristallklart vatten, bara nån båtlängd bort från en lodrät klippa som får vår båt att se ut som en leksak i jämförelse. Det är mäktigt, kanske vår mest spektakulära ankringsplats någonsin. Lite väl spektakulär för att stanna över natten dock.

Det ska börja blåsa till kvällen, då måste vi vara långt härifrån. Ankarviken kan snabbt förvandlas till en farlig fälla. Det är tjugofem sjömil till närmsta skyddade hamn, på Great Barrier Island. Och det är bara fem timmar till solen går ner. Hög tid att lätta ankar.

Vi fick tre timmar, och det räckte. Lyckliga lämnar vi Mokohinaus siluett bakom oss. Ibland är det gött att leva. Ja, ganska ofta faktiskt.