Den gröna blixten

En syn få förunnad.

En syn få förunnad

MOZAMBIQUE CHANNEL. ”Jag ser den, jag ser den!” gastar Otto i högan sky och pekar uppspelt mot horisonten. Jag ser den också. En grön fläck, ett intensivt ljussken precis där solen gått ner. Det hela är över på bara några få sekunder. Men det råder ingen tvekan om vad vi just beskådat. The Green Flash – detta bland långseglare så välkända ljusfenomen som alla pratar om, men få verkligen har sett.

Jag vänder jag mig och möter Ludvigs blick. Han nickar och ler. Äntligen. I drygt tre år har vi samlats i sittbrunnen nästan varje kväll för att titta på solnedgången tillsammans. I hopp om att få en glimt av det som missvisande nog brukar kallas den gröna blixten på svenska. Ett naturens skådespel vi väntat på så länge att vi börjat förkasta fenomenet som en myt. Men vi har aldrig slutat att hoppas. Aldrig slutat söka.

Ett oväntat möte

kompr

Nosy Chesterfield

NOSY CHESTERFIELD, MADAGASKAR. Vi har just förlorat Madagaskar ur synhåll när ett vitt streck dyker upp i horisonten framför oss. Det är Nosy Chesterfield, en ensam liten sandö 25 sjömil ut från kusten. Helt utan beväxning. Bara skyddad av ett litet rev i nordväst, helt öppen mot havet i syd och i ost. Och så låg att vågorna måste skölja rakt över den när det går lite sjö. Men idag är det bleke, så stilla att man knappt kan skilja himmel från hav.

Vi är förvånade över att hitta en ö här ute, och bestämmer oss för att ta en närmare titt. Redan på avstånd ser vi något som påminner om masten från en segelkanot. Jag ser också något som sticker upp från revet. Kan det verkligen vara så, att det finns människor här ute. Malagasserna är visserligen duktiga sjömän, men deras kanoter är små och det är lika långt till fastlandet som från Åland till Sverige. Med den stora skillnaden att den lilla sandön är lika oskyddad som en toupé i storm.

Men jodå, när vi närmar oss ser vi att det ligger några kanoter på öns högsta punkt, och två män kommer paddlandes mot oss. De får nog inte besök särskilt ofta, för de verkar väldigt glada över att se oss. En av dem har ett fult sår, så vi ger honom några grejer för att hålla det rent. De får också ett paket kex som variation till fisken, något som får dem att se lika belåtna ut som de just vunnit på lotto. De erbjuder oss några småfiskar som tack för hjälpen, men vi tackar nej. Har så det räcker och blir över av den varan.

Så här i efterhand inser vi att vi borde gett fiskegubbarna våra SIM-kort och våra sista lokala pengar. Några kilo av vår stora spjutfisk hade säkert också uppskattats, de hade kunnat torka och sälja den på samma sätt som de gör med sin övriga fångst. Men vi tänkte inte så långt, vi bara stod där och log och vinkade medan männen paddlade sin väg. Rörda och tacksamma över detta sista oväntade möte med Madagaskar. Detta fantastiska land som överträffat alla våra förväntningar.