Limhamn

Mary af Rövarhamn vid kaj i Norra fiskehamnen.

Mary af Rövarhamn tillbaka i Limhamn

FISKEHAMNEN, LIMHAMN. Det finns flera uppfattningar om vad som krävs för en världsomsegling. Några menar att det räcker med att korsa alla meridianer åtminstone en gång och dessutom passera ekvatorn. Andra anser att man också måste korsa sin egen rutt, så som vi gjorde utanför Karibien den 3 februari 2014. Det är den definition vi själva brukar referera till.

Men så finns det också de som tycker att en världsomsegling fullbordas först när båten återvänder till samma hamn som man avseglade från. Och ska man vara riktigt petig så levde vi inte upp till det kravet när vi kom hem i höstas. Vi la till i Västra hamnen i Malmö, istället för att gå tillbaka till fiskehamnen i Limhamn som vi avseglade från den 1 augusti 2010.

Aldrig hade vi väl då kunnat tro att det skulle dröja nästan sju månader innan vi skulle kasta loss igen. Men det gjorde det. Det var först idag som Mary af Rövarhamn lämnade bryggan i Västra Hamnen för att avverka de sista tre sjömilen tillbaka till Limhamn. Från och med idag kan vi titulera oss världsomseglare även i dess allra striktaste bemärkelse.

Ja, allt det där kan ju egentligen kvitta. Men det var härligt att få komma ut på sjön igen. Långt härligare än jag hade kunnat föreställa mig. Trots det kyliga vädret. Det är konstigt, vissa saker måste man återuppleva, för att verkligen förstå hur mycket man saknat dem.

Ove och smågastarna, hemma i Limhamn

VÄSTRA HAMNEN, SVERIGE. De två sista åren innan avsegling bodde vi granne med fiskehamnen i Limhamn. Det är en sån där mysig hamn med högar av nät och flöten, färgglada hoddor (fiskebodar på skånska) och riktiga fiskegubbar. Vi älskar den där hamnen. Särskilt fiskegubbarna. Och gubben Ove mest av dem alla. Han blev vår extra-morfar när vi flyttade dit. En sån som alltid fanns där, aldrig hade bråttom och skattade våra barns sällskap högst av allt. Och således också en av dem som det var svårast att skiljas från, den dagen vi gav oss av.

Ove hälsade faktiskt på oss när vi var på Kanarieöarna – det var hans första utlandsresa sedan 60-talet. Men sedan dess har Lovis och Otto fått nöja sig med att skicka vykort, och prata med Ove via fullmånen. Det sistnämnda var Oves eget förslag. Den mer datorvane fiskegubben Björn har dock haft för vana att varje morgon bjuda Ove på en kopp kaffe i fiskerimuseet, och samtidigt förse honom med senaste nytt från världshaven. Så att Ove sedan kunnat gå hem till sin hodda och sätta ännu en nål på den världskarta där han plottat vår resa. Jag kan se det framför mig.

Ove har nu hunnit fylla 86 år, men än är det krut i gubben. Så ofta vädret tillåter cyklar han de sex kilometrarna till Västra Hamnen för att träffa Lovis och Otto en stund efter skolan. I söndags var det dags för oss att hälsa på honom, för första gången sedan vi kom hem. Vi var beredda på stora förändringar. Cementas gamla industriområdet håller på att förvandlas till bostadsområde. Hamnhuset intill vår gamla brygga har blivit café. Byggnaden där vi hade vår lilla lekstuga, tvättmaskin och dusch har byggts om till kontor, och Lovis och Ottos gamla sandlåda har jämnats med marken.

Ja, allt det där visste vi. Det är därför vi bor i Västra Hamnen istället för i Limhamn. Men förändringar blir mer påtagliga när man varit borta så länge som vi har varit. Och därför var det skönt att se att själva fiskehamnen var precis som vi minns den. Nåja, Ove har skaffat sig en liten segelbåt, och Björn har gjort en utbyggnad på sitt museum. Annars har det inte hänt mycket. Barnen hittade snabbt sin gamla gunga i trädet bakom Oves hodda. Vi åt knäckebröd med rökt makrill, småpratade lite med gubbarna och fick med oss några skrubbor hem till middagen. Lika mysigt som vanligt. Inte utan att man känner ett uns av hemlängtan.

Tidigare blogginlägg om Ove: