En tigermamma i poolen

Den kinesiska pojken ser ut att vara ungefär lika gammal som Lovis. Men till skillnad från min egen dotter som glatt plaskar runt i poolen skriker pojken i högan sky. Ja, han vrålar så högt och förtvivlat när pappan bogserar honom fram och tillbaka att jag inte kan fullfölja en enda tanke. Det är oerhört plågsamt, för såväl öron som själ.

Misshandeln pågår i en halvtimma, och hela tiden håller pappan en videokamera framför pojkens ansikte.  Medan en skrattande kvinna som jag antar är modern med jämna mellanrum stänker mängder av vatten över pojkens ansikte. Varvid pojken skriker än värre, och kvinnan skrattar ännu mer.

Jag ställer mig vid poolkanten och blänger argt från den ena till den andra. Medan jag funderar på vem av dem jag ska strypa först närmar sig en amerikansk kvinna och försöker få stopp på eländet.  Men hon möts av oförstående blickar. Av föräldrarna, och alla andra kinesiska semesterfirare som verkar till synes helt opåverkade av situationen.

Vi har träffat många kineser under vår resa, men aldrig kommit dem nära. Så jag tillbringar kvällen vid datorn i hopp om att den vägen lära mig ett och annat om kinesisk barnuppfostran. Jag förstår snart att det jag bevittnat under dagen var ett typiskt bevis på kinesiska föräldrars omtanke, eller själviskhet beroende på hur man väljer att se det.

Amy Chua, som skrivit den omdebatterade boken ”Tigermammans stridsrop”, menar att till skillnad från västerländska föräldrar så har kineserna förstått att ingenting är kul förrän du är bra på det. Och för att bli riktigt bra måste man kämpa, vilket barn sällan vill enligt författaren. Därför måste man tvinga dem. Svaghet föraktas, och barn ska drillas. Det gör dem starka och framgångsrika.

Synen på barnuppfostran brukar skilja sig från familj till familj; så är det säkerligen också i Kina. Men pressen finns, och det är självklart att många kinesiska föräldrar sätter högt hopp till sitt enda barn. Frågan är hur den lille pojken mår, om han någonsin kan få ett sunt förhållande till vatten och hur sådana här uppfostringsmetoder påverkar det kinesiska samhället som helhet?  Ja, det är sådant jag sitter här på min båt i Thailand och funderar på denna afton.

Klicka här för att läsa mer om Amy Chuas syn på barnuppfostran.

En svala gör ingen sommar …

Efterfrågan på fågelbosoppa har förändrat Kumais stadssiluett radikalt de senaste åren.

Två saker slog oss när vi närmade oss den lilla hamnstaden Kumai på Borneos sydkust. Först dess märkliga siluett. Fula fönsterlösa höghus i betong som tornar upp sig över stadens i övrigt låga bebyggelse. Sedan upptäckte vi fåglarna. Tusentals små svalor som svärmar över staden.  Och snart förstod vi att det fanns ett samband. Kumai har de senaste tio åren utvecklats till en av Asiens största producenter av fågelbosoppa!

Betonghusen fungerar som fågelbofabriker, dit svalor lockas med ett inspelat parningsljud. Inne i fabrikerna bygger fåglarna sina bon, av saliv. Ätbara fågelbon som i tusentals år har utgjort basen i den kinesiska fågelbosoppan, en delikatess som tillskrivs såväl föryngrande som potenshöjande egenskaper. Det sägs att en enda tallrik fågelbosoppa kostar närmare tusen kronor i Hong Kong. Och kilopriset är därefter. Över 20 000 kronor.

Fågelboindustrin är en strålande affär för de kinesiska fabriksägarna. Minst 250 000 svalor har valt att slå sig ner i Kumai. Men stadens övriga invånare är missnöjda. Som vanligt i den här delen av världen får någon enstaka lokal politiker fickorna fulla med kosing. Medan allt som blir kvar till lokalbefolkningen är ett rubbat ekosystem och enorma mängder fågelbajs. För att inte tala om ljudnivån.

Själva ligger vi ankrade på andra sidan floden, på behörigt avstånd från svalorna. Den höga temperaturen kommer vi däremot inte från. En svala gör kanske ingen sommar, men 250 000 gör det uppenbarligen väldigt varmt.

Mer om äcklig mat finns att läsa om i Lonely Planets lista över världens 10 äckligaste maträtter.