När Lovis har bestämt sig

Detta bildspel kräver JavaScript.

 MARSTRAND, BOHUSLÄN. ”Kom igen Lovis, det är seglarskola idag. Ät upp din frukost nu.” Ungen hänger med huvudet. ”Det är ju ni som vill att jag ska gå på seglarskola”, svarar hon och blänger på mig. Orden tar hårt. Är det verkligen så illa? Jag måste tänka efter. Visst, det var nog mitt förslag, det var det. Men hon protesterade inte, inte då. Hon sa att hon ville, visst gjorde hon det. Det är jag helt säker på.

Lovis har ett lite besvärligt humör. Hon är vansinnigt envis. Oftast använder hon den envisheten på ett positivt sätt. Men när hon bestämt sig för att ställa sig på tvären och sura, så finns det inte mycket man kan göra för att få henne att ändra sig. Då blir det ofta värre. Det betyder inte att hon inte kan ändra sig, men det måste komma på eget initiativ.

Men vill du inte lära dig segla?” försöker jag försiktigt. ”Jo. Men jag hade hellre stannat hos farmor och farfar på Rövarhamn, och lekt med kusinerna. Som Otto.”  Aha, det var där skon klämde.  Bra. Det är inte själva seglingen i sig som hon är emot.  Då finns det fortfarande hopp. ”Men jag vill inte sitta ensam i båten”, lägger hon till. Lovis är nervös, tror att alla förväntar sig att hon redan kan segla.

Lovis älskar havet och sin båt. Men det är ju inte hon som seglat runt jorden, det är ju vi. Ludvig och jag. Lovis och Otto har ju mest hängt på. Visst, de har säkert snappat upp ett och annat. Men det är stor skillnad på en 17-tons stålbåt, och en optimistjolle på 35 kilo. Jag försäkrar henne att det här är en kurs för nybörjare. Man behöver inte kunna ett dugg. Det är ok.

Efter uppropet blir föräldrarna ombedda att gå hem. Lovis kröker ryggen, och tittar rakt ner i marken. Om det är för att hon är sur, blyg eller nervös är svårt att avgöra. Kanske alla tre. Jag skuffar på några andra barn så det blir en plats ledig på bänken, och ser till att hon sätter sig där. Sedan går jag. Det gör ont i hjärtat, men det här måste hon fixa själv. Hon måste bestämma sig. Det är så hon funkar.

Sju timmar senare är det dags för hämtning. Jag är beredd på värsta. Men ungen lyser som en sol. Orden bubblar ur henne. Tre dagar senare rundar Lovis Marstrandsön. Ensam, i en liten optimistjolle. Stolt som en tupp. Att hon trodde att det var Koön hon rundade är en annan femma. Nu kan hon segla, navigeringen tar vi en annan gång.

Nattens drama

Walker Bay, en trogen vän

Walker Bay, en trogen vän

INTRACOASTAL WATERWAY, FLORIDA. ”Vakna. Jollen har flugit överbord”, ropar Ludvig och skakar mitt ben. Jag sätter mig yrvaket upp, försöker förstå vad som hänt. Klockan är tre på natten, jag har bara sovit i en dryg timme. Nordan har slagit till med full kraft, och ankarkättingen vibrerar i den starka strömmen. ”Jag ser den fortfarande. Den flyter upp och ner”, ropar Ludvig från sittbrunnen. Jag sticker upp huvudet och ser hur han lyser på något vitt en bit söderut i floden.

Jag försöker tänka. Vattnet är kallt. Och strömmen är så stark att jag inte vågar hoppa i. Även om jag kommer ikapp så vet jag inte om jag kan ta mig tillbaka. Jag tittar på ekolodet. Tidvattnet är på väg ner, och floden är grund. Vi kan inte följa efter med stora båten. Vi skulle behöva en båt med mindre djupgående. Jag ser mig omkring. Inga båtar är ute, grannbåten är mörklagd. Vi känner ingen, ingen som kan hjälpa oss. Då kommer jag på att det ligger en kustbevakningsstation precis i närheten.

Jag anropar kustbevakningen i hopp om att någon vänlig själ har lust att göra en insats. Det visar sig vara ett misstag. Amerikanarnas radioapparater sänder inte på samma frekvenser som de europeiska, och när vi väl hittat en gemensam radiokanal där jag kan framföra mitt ärende föreslår kvinnan i andra änden att vi ska kontakta ett privat bärgningsbolag. Jag ser dollarsedlarna rulla, och tackar för ingenting. Jollen försvinner allt längre bort. Vi måste lösa det här själva.

Jag tittar på sjökortet. En grävd kanal går parallellt med den grunda flodarmen. Båda möts längre söderut, men det är en bro i vägen. Vi kan inte ta oss dit. Men det ligger båtar ankrade i floden. Segelbåtar som ser ut att ha samma djupgående som vi. De har troligen gått in i högvatten, eller så finns det en väg in. I brist på bättre idéer lyfter vi ankaret och går söderut i kanalen. Ludvig står i fören med strålkastaren. Han lyckas sikta jollen en sista gång. Sedan dör lampan. Slut på batteri.

Vinden och strömmen gör det svårt att styra, och det är svårt att orientera sig i mörkret. Jag styr mot vad som på sjökortet ser ut som den djupaste passagen mellan kanalen och floden. Men vi kommer inte långt. Ett dovt dunk fortplantas genom skrovet när kölen slår i botten. Jag lägger i backen med ett vrål, och vi kommer loss på första försöket. Ok, det där var en dålig idé. Vi måste få tag på en mer grundgående farkost för att komma ikapp den drivande jollen. Men hur?

Jag försöker tänka på vad som redan finns ombord. En surfingbräda, den uppblåsbara jättesköldpaddan, luftmadrasserna, barnens lilla badjolle. Den sistnämnda har små plaståror, den skulle kunna funka. Ludvig börjar blåsa upp den orangefärgade lilla båten. Jag tar fram vår bärbara VHF-radio; vi måste kunna kommunicera med varandra. Frågan är vem som ska ge sig ut i mörkret. Jag är lättare, och simmar bättre. Men Ludvig är starkare, och ror snabbare. Han får den äran. ”Vi ses vid bron om något går fel”, ropar han och försvinner i den riktning där vi senast siktat jollen. Jag fryser så jag skakar.

Tiden kryper fram, och lättnaden är enorm när Ludvig äntligen hör av sig på radion. Han har jollen. Men hur ska han komma tillbaka? Det vet ha inte riktigt, inte än. Jag stirrar ut i mörkret. Ljuset från Ludvigs pannlampa kommer och går. Det är svårt att avgöra om han närmar sig, eller försvinner bort. Men så hörs den välbekanta rösten på radion igen. Han har lyckats vända jollen, men ena åran har gått av. Ludvig vadar nu över grundbanken med jollen efter sig. Jag tittar på sjökortet, och styr så nära jag vågar för att plocka upp honom när han kommer ut på djupt vatten igen.

Allt går bra, och snart är både Ludvig och jollen ombord på Mary igen. På väg tillbaka till ankarplatsen berättar Ludvig att det var ankarlarmet som väckte honom. Troligen kastades jollen överbord av samma vindby som fick båten att börja dragga. Vilken tajmning ändå, sån tur i oturen att Ludvig upptäckte att jollen var borta. Ja, egentligen var det väl inte otur. Vi hade gått och lagt oss utan att surra jollen. Det var klantigt, och försatte oss i en svår situation. Men på detta försöker jag inte tänka mer, utan kryper istället ner under mina dubbla filtar i hopp om att få ytterligare några timmars sömn.

Ludvig volonterar som ankarvakt resten av natten. Och barnen, Ja, de har som vanligt missat hela dramat. Sussar sött i varsin koj, som om ingenting hade hänt.

Tidigare nattliga draman på Mary af Rövarhamn:

Vardagsdramatik

Linan slets av när jollen vältes av en stor våg.

”Neeeeej” skriker Ludvig från sittrunnen. ”Jollen!”Jag sticker upp huvudet i luckan och ser den försvinna bakom oss i den grova sjön.

Vi var på väg från ögruppen Ile des Pins in mot Grand Terre, huvudön på Nya Kaledonien. Bara en dagsetapp norrut, men på öppet vatten med överraskande hög och stökig sjö. Jollen hade vi på släp bakom båten, istället för på däck som vi brukar ha när vi seglar på öppet hav. Men om ett par timmar skulle vi vara inne på skyddat vatten igen. Det skulle nog gå bra. Jag förbannar vår nonchalans. En stor våg vände jollen upp-och-ner, och linan slets av med det ökade motståndet.

Jag förlorar jollen ur sikte. ”Shit” tänker jag. ”Nu har den sjunkit.” Men så påminner jag mig själv om att den är osänkbar. Snart dyker den upp igen bakom en vågtopp. Jag andas ut, och startar motorn. Ludvig rullar in seglet och jag tar rodret för att lägga om kursen. I samma stund som jag släpper jollen med blicken för att koppla ur autopiloten, tappar jag den ur sikte igen.

Ludvig ser hur jag panikartat söker av det upprörda havet. Ingenstans ser jag jollen. ”Gå tillbaka i samma spår” ropar han. Visst fanken tänker jag, vi borde tryckt på MOB-knappen. MOB står för man-över-bord och är en snabbfunktion för att markera en position när någon, eller något, fallit överbord. Så man vet var man ska börja leta. Nåja, att gå tillbaka i samma spår borde också funka. Jag slänger ett öga på navigationsskärmen. Och väl på rätt kurs dyker jollen upp framför mig.

Utan segel kastas båten än hit än dit i den grova sjön. Båda barnen tittar upp genom luckan. ”Vad är det som händer här ute?”undrar Lovis. De vill komma ut men jag vågar inte släppa jollen med blicken för att hjälpa dem med flytvästarna. De får stanna inne. Vi börjar närma oss, och Ludvig är upptagen med att förbereda räddningsmanövern.

Lyckligtvis gick linan av på mitten så vi har tillräckligt lång lina kvar för att fånga upp jollen. Nu måste vi bara få ombord den också. Som ett under sitter årorna kvar. De har visserligen lossnat men snott in sig i de linor som vi brukar hissa jollen i. Ludvig får precis tag på årorna innan de faller i vattnet när vi hissar upp den nästan femtio kilo tunga pjäsen. Jollen svänger med en enorm kraft över fördäck, och jag vågar knappt titta när Ludvig kämpar med att få ner den på däck utan att klämma sig eller knockas överbord.

När jollen väl ligger på sin plats på fördäck tittar Ludvig och jag på varandra, ler och skakar på huvudet. Så dramatiskt det blev. Nåja, vi fick åtminstone en påminnelse om hur svårt det kan vara att hitta en människa som fallit överbord, och hur viktigt det är med livsele. Men nästa gång vi ska ut på havet tar vi upp jollen, om det så bara är för några timmar.

Sjönöd på Suvarov

Ibland blir långseglarlivet lite väl äventyrligt …

SUVAROV, COOK ISLANDS. Hjälp! Vi sjunker. Vi sjunker! gastar Lovis. Jag har just hoppat i vattnet från jollen för ta mig en närmare titt på livet under ytan när jag ser hur det forsar in vatten i aktern där Ludvig sitter. Jag simmar fram till fören och försöker balansera upp jollen, men det är för sent. För varje ny våg välter minst femtio liter in. Och det går fort.

Den nyfångade fisken får nytt hopp och börjar plaska runt bland foppa-tofflor, simring, solglasögon, kamera, snorkelgrejer, läckande bensindunk, åror. Ja, allt vi haft ombord flyter plötsligt omkring. Ludvig hoppar snabbt ur jollen, och Lovis är inte sen att följa efter. Men lille Otto vägrar lämna det sjunkande skeppet. Han sitter med vatten upp till midjan och håller ett krampaktigt tag i fikakorgen. Ludvig ger sig av för att samla in våra grejer som flyter iväg med strömmen. Själv börjar jag ösa, även om det känns föga meningsfullt. Vi har vatten ända upp till tofterna, och utombordaren som tynger ner aktern är redan halvvägs under ytan.

Vi hade tidigare under dagen tagit av den uppblåsbara gummitub som i normala fall omsluter vår hårda Walker Bay-jolle och ger den ökad stabilitet och bärkraft. Tuben hade en läcka som vi tänkt laga länge, och idag kom vi alltså äntligen till skott. Men så fick vi för oss att ge oss ut på en liten jolleutflykt efter lunch. Att jollen är rank utan den bärande tuben det visste vi, men inte så här rank. När jag hoppade i vattnet, förlorades balansen ombord och jollen fick för mycket vikt i aktern. Och så gick det som det gick.

Vad ska vi göra, vad ska vi göra? ropar Lovis med stora ögon. Hon är rädd. Ja, vad sjutton ska vi göra, tänker jag. Jag tittar mig omkring. Vi befinner oss mitt i inloppet till Suvorov-atollen. Lyckligtvis är det inåtgående ström. Men ingen annan båt finns i närheten. Och vi har ingen VHF-radio med oss. Jag förbannar mig själv, varför har vi ingen radio med oss? Nåja, barnen har åtminstone flytväst på sig, tänker jag. Men en flytväst hjälper knappast mot hajarna. Ja, ingenstans har vi sett så många hajar som här. De är visserligen inte särskilt intresserade av människor, men bara några droppar blod i vattnet och de blir som förbytta. Det har vi sett många gånger. Och vi har en nyfångad fisk i jollen.

Men vänta nu, borde inte jollen ha sjunkit vid det här laget. Vattnet är sedan länge ända upp vid relingskanten, men den sjunker inte. Det är då jag kommer på det. Visst sjutton, vår jolle är ju osänkbar. Vi har visserligen aldrig testat förut. Men visst var det så att tofterna är fyllda med skum. Och bannemej, det verkar funka. Den flyter ju, den flyter! gastar jag. Lättnaden är obeskrivlig.

Jag vänder mig om till Lovis, hon fryser så hon skakar nu. Den kan inte sjunka Lovis, det är ingen fara. Det står att den är osänkbar i specifikationen, bekräftar Ludvig. Men jag var osäker på om det gällde med motor på lägger han till. Men hus som helst, vi måste få ut vattnet och komma ombord igen. Jag börjar ösa igen, medan Ludvig parerar mot vågorna på motsatt sida. Sakta sakta börjar vi få kontroll på situationen igen. Vattennivån sjunker.

Snart är vi på väg tillbaka på moderskeppet, och skrattar åt alltihop. Vi tappade faktiskt ingenting, inte ens fisken. Och motorn startade igen, efter viss övertalning. Men det blir inga fler jolleutflykter utan den där gummituben. Och VHF-radion ska naturligtvis med nästa gång. Lika självklar som dricksvatten, kex, solkräm, snorkel, myggspray, flytväst, brytpinnar, nycklar, kamera, solhattar, badskor, åror, ankare, extra bensin och allt det där andra …