Vintersegling

Detta bildspel kräver JavaScript.

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Ibland är livet lite mer motigt än andra gånger. Som i helgen när vi ville utnyttja det vackra vädret för att gå ut en sväng med båten. Men så dog bilen, och fick bogseras till verkstaden. Och när vi fått lift till båten, ja då ville inte värmesystemet gå igång. Sedan var det inte alldeles lätt att få loss alla infrusna tampar från den stormförtöjda båten. Men loss kom vi, för att en kvart senare konstatera att isen låg ogenomtränglig i hamninloppet.

Nu ger vi oss ju inte så lätt. Så vi lyckade vända om för att prova lyckan söder om ön istället. Där såg det bättre ut. Men väl ute hade klockan blivit mycket, solen stod redan lågt på himlen och det snabbt blev kallare. Utan värme i båten ville vi inte ta några risker. Så vi vände om, och gick in i hamn igen. Jag kunde riktigt se hur isen slöt sig runt omkring oss medan jag kämpade för att få de stela förtöjningstamparna på plats.

Vi hade egentligen tänkt övernatta på båten, så Ludvig gjorde ett sista försök med att få igång värmen. Men icke, vattnet i värmesystemet vägrade cirkulera. Troligen en isplugg någonstans. Systemet läcker lite, och mängden glykol har nog spätts upp med tiden. Jaja. Bara att packa ihop sitt pick och pack igen då, vänta två timmar på nästa buss och sedan gå den sista biten hem från busshållsplatsen – över berget i mörkret.

Det låter kanske eländigt, allt det här. Kanske lite misslyckat. Men nej. Den där timmen när vi gled fram där mellan isflaken var värd varenda sekund av besvär. Att få stå där och värma sig med blåbärssoppa, och se ut över den gnistrande skärgården. Ja, till och med den sista promenaden från busshållsplatsen var magisk. Månskenet som visade vägen genom snön, knarrandet under våra fötter.

Väl hemma grävde Ludvig fram våra sista vedträn under verandan. Sedan drog vi på oss raggsockorna, slog oss ner på fårskinnet framför brasan och firade årets första vintersegling med glasstårta. Utetermometern visade på minus tolv grader. Inne var varmt och skönt. Det är kontrasterna som gör livet värt att leva.

Familjen Snigel längtar ut

La Familia

Foto: Andreas Pastor

När vi seglar får vårt boende en mening. Då blir vi som sniglar. Vi färdas sakta genom landskapet med vårt hus på ryggen. Fria, men ändå alltid hemma. Nåja, ska man vara riktigt petig har vi ju huset under oss, inte på ryggen. Men i övrigt är likheterna slående. Det bästa är att vi slipper att släpa på tung packning, och vi glömmer aldrig något hemma.

Men just nu seglar vi ingenstans. Snart mars och fortfarande fastfrusna i isen. Frihetsberövade sedan flera månader tillbaka. Längtar ut. Längtar bort. Håller ut. Inom kort …